Spørsmålstegnet er alltid nærmere sannheten enn utropstegnet.

Morfar var skohandlare. Jag tyckte om att sitta tyst brevid honom på hans verandabänk, när han läste. Ibland var det böcker av mycket konstig slag: "Vad är det för språk du läser, morfar?" "Det vet jag inte", svarade han. "Hur kan du då läsa det, om du inte begriper vad du läser?" "Måste man begripa allt", svarade morfar. "Det man begriper är inte alltid trevligt." Och om det som inte var trevligt visste ju både morfar og mor och jag en hel del. Mer vill jag inte säga i den saken.

Men den som aldrig blir tilltalad av någon dör en av de många dödar livet är fullt av, långt innan kroppen slocknar.

"Och ett finger lades över vårt samlivs läppar", sa Isabelle, som kunde tala så, när vi satt i var sin fåtölj i min eka, drivande i solen, på öppna vattnet. "Men man lär sig leva med det".

She was sixteen years old, pushing toward seventeen. The blank slate was no longer entirely blank, but she was still young enough to know she could rub out the words she had already written, rub them out and start again whenever the spirit moved her.

Han er ikke et lynnedslag.
Men han dukker plutselig opp. Han er et ønske hun har hatt, det må han være, for på et vis ser han kjent ut allerede første gang blikket hennes stanser ved han. Han er ro. En innsjø, et tjern er han.

(...) the city remained a fundamental part of her life, dear, dirty, devouring New York, the capital of human faces, the horizontal Babel of human tongues.

This house. I am wading in the ruins of was.

Det var ingen som sa til meg, da jeg vokste opp, at det å være voksen kom til å føles slik. At alt vi venta på bare var mer av det samme, i en litt større kropp. At man følte seg så alene og så redd, men at det ikke lenger handla om monstre under senga eller i mørket, at det kunne handle om noe så lite, og allikevel så stort, som livet.

Jag tänkte att jag skulle kunna bli kär i honom, trots att han inte hade några armar. Han hade väldigt gröna ögon och jag tyckte om när han skrattade så där. Det lät som en bäck. En djup och livsfarlig liten bäck; jag tror att jag hade kunnat drunkna där.

We can attempt to imagine ourselves into a dead man' shoes, but we take our own feet with us.

Han hadde egentlig ikke sagt så mye, gjort så mye. Likevel er han et av de menneskene jeg har møtt, som har hatt aller mest autoritet. Ikke i kraft av hva han kunne. Men i kraft av hvem han trodde at andre kunne være.

Han sørger over dette: At det til enhver tid er altfor lite man vet.

Så les ho; blikket glid bortetter linjene og hoppar stegvis nedover, som ein pensel som vekslar mellom korte, glidande strøk og raske hopp, som om boka var eit måleri og lesinga ein baklengs prosess der bileta vender tilbake til kunstnarens sinn -

En musiker danser med øynene.

Och vi kunde sitta nedvid bäcken utan att säga ett ord till varandra. Vi kallade det att vi filosoferade.

Tystnaden har jag kommit underfund med. Inte kan jag sjunga, men jag har försökt vissla och vara glad. Visst har jag kunnat skratta, men mest har jag hållit mig allvarsam. Att jag kan gråta vet ingen utom väggen.

All the emails I get these days starts with sorry but I've been so busy, and I don't understand how we can be so busy and then have nothing to say to each other.

Hun begynner å nynne, med denne rare stemmen som bor på et loft helt oppe i hodet hennes, og som har en vibrato som hopper over tre etasjer, i et vanvittig sprang.

Det er bare Lone som tar med seg speil når hun reiser. Kanskje hun er redd for å glemme hvem hun er.