There is no clear boundary line between ignorance and knowledge.

And so Graham and I finally got down to our first film script, and I can say with complete confidence that we had absolutely no idea what we were doing. Of course, we had no idea that we had no idea what we were doing, and that meant that our enthusiasm stayed intact.

Det som gjør et bibliotek til et godt bibliotek, er at det finnes bøker der som aldri blir lest.

Du kan ikke forhindre sorgens fugle i at flyve hen over dit hoved, men du kan forhindre dem i at bygg rede i dit hår.

Å våge å hoppe i det, å velge lykken, slenge seg over rekkverket og tro at det går oppover, hva er skumlere enn det, jo, ikke det motsatte, men å bli værende på balkongen, beundre utsikten, beundre seg selv som har plassert seg på en balkong med så flott utsikt, på den måten spiser man sin egen hjerne, slik som sjøpølsen.

Hennes son, den vackre fågeln på hennes hjärtas yttersta gren.

Trodde svenskarna att invandrarna var idioter? Det gick ändå att klara sig, det var bara tre ord som behövdes: ja, nej och fan.

When there is an invisible elephant in the room, one is from time to time bound to trip over a trunk.

Frykt bygger en mur rundt hjertet ditt og stenger lyset ute. Bryt den ned, og du blir fri.

Libraries aren't in the real world, after all. They're places apart, sanctuaries of pure thought.

Et menneske er noe så midlertidig at det knapt eksisterer; et menneske burde kanskje heller kalles en hendelse.

"Jeg synes ikke dette livet er noe fint", sier jeg, og så begynner jeg bare å gå.
Men da sier Åge B.: "Det skal ikke være fint."
"Hva?" sier jeg og stanser.
"Hvem har sagt at livet skal være fint." Han sier det ikke som et spørsmål, og han ser ikke på meg.
"Skal det ikke være fint?" spør jeg, fremdeles fortumlet over at han snakker til meg.
"Nei," sier Åge B. "Det skal være vanskelig."
"Men hvorfor det?" spør jeg.
"Det bare er sånn," sier Åge B.
"Å," sier jeg og blir stille.
For selv om jeg ikke har klart fint, så har jeg klart vanskelig. Og kanskje har det vært bra nok å gjøre så godt jeg har kunnet, kanskje har det i alle fall vært nok.

Barndommens somre - det vanvittig suverene argumentet for udødelighet...

Tungsinnet har fulgt meg gjennom livet som en mørk tråd, skottet bort på den gylne tråden som stadig går parallelt med den: lysten til å skape.

Jeg kom, "konkursbarnet", fjernt fra Melkeveiens vindfulle vidder... jeg kom, kvelende hvit, men med en Leonardo-krøll i nakken, alvorlig som en tomat; jeg hadde en soldats hjerte, og mitt våpen var de lange, myke neglene.

Men jeg vil jo bare si det, sier jeg. At det er liksom som jeg ikke orker mer, men nå som jeg har sagt det, så orker jeg det jo, sier jeg, og så gråter jeg.

Till slut är allt det vi lever av frånvarande. Till slut har vi ändå diktat våra liv, skrivit en sång, som dröjer sig kvar på jordens yta en kort minut efter det att den sista tonen har klingat av. Därför detta ljus som säger: berättelsen har varit här, lågen svag, flämtande svag.

Detta huvud; nu bara en trängsel av organ, av ödelagda, nerrivna ledningar, söndertrasade fönster, uppbrutna gatstenar, taggtrådsrullar, falnade eldar. Ruinen av en huvudstad, där jag burits omkring i bärstol av ögats, örats, smakens, luktens og känselns lakejer.

Idag släpade jag en pinnstol ner till havet, för att sitta där och få bekräftat att det är större än jag. Det ser ganska löjligt ut: en i förtid åldrad man på en rankig stol under mörka molntrasor, på en oändlig strand. Lång smal hals, leverfläckiga händer i knäet. Och den i vinden fladdrande pratbubbla, som är hans enda tröst i döendet: "Havet är större än jag."

Inuti varje annan människa finns ju en del av vårt eget liv, som om vi ger oss möjlighet att söka, skänker oss den viktigaste kunskapen av alla: att vi inte, i vår ensamhet, är ensamma.