Hun knadde gårdagens samvær til en smidig deig, hevet den til dobbelt størrelse og kjørte det hele inn i det overopphetede hjertet sitt.

"Alle puster lettet ut når et spedbarn tar sitt første åndedrag og begynner å skrike. Til og med Gud trekker et lettelsens sukk i slike stunder."

Tankene mine henger igjen i barndommen som ulldotter på et sauegjerde.

The boy smiled, raffish, and I tried to smile back. He was young, his hair long and dark, a medieval droop to his face I took as romantic. Handsome with the feminine duskiness of a cinematic villain, though I'd find out he was just from Kansas.

Linjene var gater. Jeg prøvde lenge å etterligne den, min fars skrift. Da jeg skjønte at jeg aldri ville klare det, å bli bedre enn fars skrift, måtte jeg finne på noe annet. Jeg flyttet istedet mennesker inn i disse husene som var bokstaver og jeg gikk i de gatene som var setninger. Jeg snek meg mellom linjene og fant tegn, gåtefulle, skremmende og oppløftende tegn som bare var mine og som ingen andre enn jeg kunne tyde.

Det var noen søkk i meg som jeg helst ikke ville at andre skulle se. Jeg visste ikke hva de skyldtes eller hva de kom av. Jeg visste bare at de var der og de gjorde meg annerledes. Hva denne annerledesheten bestod i visste jeg heller ikke. Jeg bare visste at jeg var alene om den. Jeg hadde kollidert et sted på veien til livet.

Engstelsen var det arvesølvet jeg hadde fått fra mor.
Jeg holdt det plankpusset, hvert eneste år. Det skinte mot meg, hver dag jeg levde.

Spørsmålstegnet er alltid nærmere sannheten enn utropstegnet.

Morfar var skohandlare. Jag tyckte om att sitta tyst brevid honom på hans verandabänk, när han läste. Ibland var det böcker av mycket konstig slag: "Vad är det för språk du läser, morfar?" "Det vet jag inte", svarade han. "Hur kan du då läsa det, om du inte begriper vad du läser?" "Måste man begripa allt", svarade morfar. "Det man begriper är inte alltid trevligt." Och om det som inte var trevligt visste ju både morfar og mor och jag en hel del. Mer vill jag inte säga i den saken.

Men den som aldrig blir tilltalad av någon dör en av de många dödar livet är fullt av, långt innan kroppen slocknar.

"Och ett finger lades över vårt samlivs läppar", sa Isabelle, som kunde tala så, när vi satt i var sin fåtölj i min eka, drivande i solen, på öppna vattnet. "Men man lär sig leva med det".

She was sixteen years old, pushing toward seventeen. The blank slate was no longer entirely blank, but she was still young enough to know she could rub out the words she had already written, rub them out and start again whenever the spirit moved her.

Han er ikke et lynnedslag.
Men han dukker plutselig opp. Han er et ønske hun har hatt, det må han være, for på et vis ser han kjent ut allerede første gang blikket hennes stanser ved han. Han er ro. En innsjø, et tjern er han.

(...) the city remained a fundamental part of her life, dear, dirty, devouring New York, the capital of human faces, the horizontal Babel of human tongues.

This house. I am wading in the ruins of was.

Det var ingen som sa til meg, da jeg vokste opp, at det å være voksen kom til å føles slik. At alt vi venta på bare var mer av det samme, i en litt større kropp. At man følte seg så alene og så redd, men at det ikke lenger handla om monstre under senga eller i mørket, at det kunne handle om noe så lite, og allikevel så stort, som livet.

Jag tänkte att jag skulle kunna bli kär i honom, trots att han inte hade några armar. Han hade väldigt gröna ögon och jag tyckte om när han skrattade så där. Det lät som en bäck. En djup och livsfarlig liten bäck; jag tror att jag hade kunnat drunkna där.

We can attempt to imagine ourselves into a dead man' shoes, but we take our own feet with us.

Han hadde egentlig ikke sagt så mye, gjort så mye. Likevel er han et av de menneskene jeg har møtt, som har hatt aller mest autoritet. Ikke i kraft av hva han kunne. Men i kraft av hvem han trodde at andre kunne være.

Han sørger over dette: At det til enhver tid er altfor lite man vet.