Bokelskere.no

Det er underlig hvordan det er med oss mennesker. Vi har en god dag, eller kanskje bare et kort øyeblikk, ladet med skjønnhet og styrke. Vi føler oss trygge på å ha fanget indianeren i oss, eller at vår sjels zen - buddhist har kommet for å bli. Og så herjer likevel tilværelsen med oss så snart vi kommer rundt neste hjørne.

Somme tider er det litt bedre å være på reise enn å komme fram.

Men det er som om det finnes et selvmord jeg alltid har vært på vei mot, og som jeg bare ennå ikke har hatt mot nok - eller motløshet nok - til å begå. Jeg innbiller meg at det fortsatt venter på meg. Javisst gjør det det. Det er det tålmodige punkt i mitt liv. Med jevne mellomrom, og på vidt forskjellige vis, gir det seg til kjenne, liksom med en forsiktig påminnelse, et diskré hint, i fall jeg skulle ha glemt det.

Røyk frå stover stig mot sky,
still ligg grendi, lauga:
vinden blæs i bleike gry,
blomar let opp auga.
(Kristinn Bjarnarson, frá Ási i Vatnsdal)

Arg han går sin eigen veg
utan lag ved sida,
men han kanskje meir enn eg
med seg sjølv må strida.
(Sigurđur Breiđfjörđ)

Gatens lyd er like ung som gaten selv, havets lyd er like gammel som elementene.

Du kjenner at du eigentleg skulle ha gjort noko anna. Det er sommar og du er ung, og du veit at du ikkje kjem til å ha så mange somrar av dette slaget. Ungdommens somrar tar slutt og blir avløyste av noko heilt anna, haustens vindar skal blåse gjennom deg, du har lese om dette, du veit at det er slik, men du vil ikkje tenkje på det. Du skal jobbe, du treng pengane. Heilt kva du treng pengane til, veit du kanskje ikkje. Men det kan ha med reising å gjere. Ja, du skal reise. Du er ung, og reising høyrer ungdommen og sommaren til.

Det skulle vara enkelt om tyrannier bara byggdes upp av tyranner.

Behagligare för oss alla om onda gärningar bara utfördes av
onda personer. Så är det nu inte.

Tyranniet skulle inte kunna existera och de onda gärningarna
skulle inte kunna ske om där inte fanns rader av till synes
anständiga människor som lånade tyranniet sina talanger,
sitt förtroende
eller kanske bara det utomordentligt avgörande, besynnerliga
samtycke som finns i den bortvända blicken.

Albert Speer var en av dessa människor.

..han var en av Hitlers förtrogna och hade både Führerns öra
och hans tillgivenhet.. framtonar dock som en udda fågel.

Ställd inför den exempellösa förstörelseskraft de släppte løs
i världen förväntar man sig onda genier,
istället möter man för det mesta platta kamrerstyper och
småttiga busar.

Huvuddelen av de personer som drogs till NSDAP före 1933 hade
en rätt dimmig bild av rörelsens ideologi,
vilket delvis berodde på att där inte fanns så mycket
rakskuren ideologi att finna,
delvis på att det som förenade dem inte var stora tankekomplex
utan helt enkelt en känsla av att vara förorättade, kränkta
och stukade.

..ovanligt många personer som var på något vis misslyckade:

havererade intellektuella, förbittrade veteraner, ruinerade
småborgare, tjänstemän utan tjänst, arbetare utan arbete.

Inte drogs det vackra folket till NSDAP utan förlorarna, de
vars liv var gått ned på noll. (..)
Då innfann sig deras stora chans. De blev plötsligt ett med
sin tid. Med trovärdighet kunde de locka med trygghet åt de
osäkra, stolthet åt de förödmjukade,
hjältedåd åt de rädda och ordning åt offren för kaos.

Speer liknade inte dem.

De brunskjortade kände av det och betraktade honom med svartsjuk
misstänksamhet.

Utan tvivel är man inte klok.

Langt inne i de sørgende kroppene våre fortsetter noe å banke: Hva kunne vi gjort annerledes, hva kunne vi gjort annerledes, hva kunne vi gjort annerledes, hva kunne vi gjort annerledes, og hvordan ville alt sammen sett ut da ?

Slik var det med kvinnene og krigen. Mennene dro ut, hustruene ble sittende igjen hjemme med barna, som de alene måtte ta seg av og fø og oppdra. Mennene dro ut for å ta liv, kvinnene ble sittende igjen hjemme for å bevare liv.

Takk for at du tenker på meg. Da er vi i hverandres tanker, og der er det godt å være.