Ingen hylle
Ingen lesedato
Ingen favoritt
Ingen terningkast
Ingen omtale
Omtale fra forlaget
Jan Guillous fantastiske litterære prosjekt med å skrive forrige århundrets historie fortsetter. Nå er fortellingen kommet til 50-tallet, der en ny generasjon trer frem. Eric, som er tredje generasjon Lauritzen, vokser opp på 1950- tallet - tiden da grunnlaget for det svenske "folkhemmet" og velstanden legges. Et utbombet Europa skriker etter svenske råvarer. Samtidig preges tilværelsen av frykten for atomkrig. Men for Eric er de mørke skyene enda nærmere; hans beskyttede tilværelse i Saltsjöbaden er i ferd med å slå sprekker. Gjennom de store omveltningene fødes også en ny ungdomskultur. Impulsene kommer ikke lenger fra Europa, men USA. Eric lar seg fascinere av alt det nye innenfor musikk, mote og film. Ikke bare greier han å smugle inn den forbudte drikken Coca-Cola - han blir også den første i klassen som får et par ekte amerikanske jeans.
Forlag Vigmostad & Bjørke
Utgivelsesår 2016
Format Innbundet
ISBN13 9788241913082
EAN 9788241913082
Serie Det store århundret (6)
Omtalt tid Etterkrigstiden
Språk Bokmål
Sider 419
Utgave 1
Finner du ikke ditt favorittbibliotek på lista? Send oss e-post til admin@bokelskere.no med navn på biblioteket og fylket det ligger i. Kanskje vi kan legge det til!
Ekte amerikanske jeans, Jan Guillou.
Dette er den sjette boka i Jan Guillous hundreårsprosjekt. Den første, Brobyggere, var aller best og tok pusten av meg flere ganger, så jeg bestemte meg der og da å lese hele serien. Har ikke angra ett sekund, selv om bøkene er noe ujevne. Nr tre, Mellom rødt og svart, var kjedeligst. Så til denne siste:
Vi følger Eric, og fortellerstemmen var i perioder litt krevende og spennende, og man er lenge usikker på hvem han forteller til, for dette ordet"du" dukker opp av og til, og den allvitende fortellerstemmen er der ikke. Undringa og spenninga om hvem Eric, jeg-stemma, fortalte historia til ga boka en egen dimensjon. Det var et veldig flott grep i ei så tykk bok som skal romme så mye. For når ei bok skal skildre ei tid, er ikke alt like spennende, selv om det må være der for å få helheten. Det er da det gjelder å kunne å skrive - noe Guillou kan.
I de første bøkene hadde han større læret, dypere tablå og flere dramatiske hendelser enn i denne som går tettere på personene og har flere detaljer i kulissene.
Håper Jan Guillou blir hundre år, minst, sånn at han rekker å skrive om et tidsbilde jeg også har opplevd.
Kjempebra bok.
Jeg elsker denne serien. Denne boken er annerledes enn de andre i og med at handlingen ses fra perspektivet til et barn/ung tenåring. En sår (til tider vond), varm og tidvis svært morsom bok, som også omhandler klasseforståelse og dannelse.
Dette er bok nr seks i Jan Guillou's serie om det forrige århundret. Vi er kommet til femtitallet og tredje generasjon Lauritzen. Det er mange ting å kjenne seg igjen i når det gjelder tidsånden og reelle hendelser, men for meg er dette den dårligste boken i serien. Den har for mange løse tråder, for mange hentydninger og spørsmål som ikke får svar.
Det store århundret nr 6
Gledet meg til å lese sjette boken av Guillous familiekrønike, men boken skjemmes av dumme trykkfeil eller oversettelses feil som blant annet at morfar Oscar er blitt til onkel Oscar - tøvete og unødvendig.
Grei som oppvekstskildring fra femtitallets Sverige, men noe skuffende som fortsettelse på serien. Hovedpersonens historie ligger nær opp til Jan Guillos biografi på flere punkter, og jeg tar meg i å tenke at det kanskje er en svakhet.
Skolbiblioteket vaktades av en sur gammal kärring som kallades
Draken. Hon verkade klart misstänksam mot pojkar som ville läsa.
Än mer misstänksam blev hon när jag frågade om det fanns något
jag kunde läsa om Edith Södergran.
Med en suck reste hon sig och marscherade argt iväg längs hyllorna
och kom med en bok om moderna författare som hon släppte ned
med en duns framför mig och återgick till sin läsning.
Jag tog boken, satte mig en bit bort och började leta...
Nu jäklar, tänkte jag, här har vi en kille som snart kan snacka
obehindrat om Edith Södergran.
Men jag blev knäckt redan av första meningen på första sidan.
Jag leste den två gånger utan att förstå ett smack; sen skrev jag
av den för att fråga mamma senare: "Edith Södergran var en av de
första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk
symbolism, tysk expressionism och rysk futurism."
Texten fortsatte i samma stil, jag fantiserade lite om hur jag
skulle slänga ur mig såna där ord, liksom i förbigående:
Det vet ju alla att Edith Södergran var starkt påverkad av
fransk symbolism, åtminstone i början. En interessant grej med
Södergran är ju hennes förhållande till tysk expressionism.
Frågan är hur man ska se på hennes påverkan från rysk futurism?
Jag skippade idén. Det skulle aldrig hålla.
Jag skulle skämma ut mig i stället för att impa på Sylvia och
om det var något jag ville undvika så var det just det. ....
Men om jag bara hoppade över alla ismerna och själv läste
Edith Södergran? Då hadde vi något konkret och begripligt att
tala om, en text.
Uppfylld av min goda idé gick jag bort till Draken, tackade för
lånet... sen frågade jag om det fanns några böcker av Edith
Södergran här i biblioteket.
Draken gapade först av förvåning, men hon fann sig snabbt och
rättade till sina läsglasögon.
Naturligtvis inte! fnös hon. Det här är en skola för gossar.
Edith Södergran är ungflickslitteratur av värsta gymnasiala sort.
Jaha, sa jag. Det var ju synd. Kan man hitta någon bok av
Södergran på Stadsbiblioteket?
Nu tyckte jag mig se en glimt av nyfikenhet i Drakens ögon,
hon såg inte längre arg ut.
Naturligtvis hittar du Södergrans patetiska lilla produktion på
Stadsbiblioteket.. men får jag fråga? varför är en sund och
frisk ung man som du intresserad av Edith Södergran?
Det är inte jag, medgav jag skamset. Men det är så här ( . . )
Aha! utropade Draken. Var det inte det man kunde tro! Jamen
det här ska vi nog ordna. Har din flickvän några andra favorit-
författare? - Jo, medgav jag. Karin Boye och Hjalmar Söderberg.
Draken tänkte efter. Nu såg hon ut som en helt annan människa,
inte längre grå och argsint. Hon hade börjat skina upp på något
sätt ...
Karin Boye är ungefär samma sak, sade hon eftertänksamt.
Visserligen bättre men samma sak. Ingenting för manlig
konversation. Du ska hugga in på Hjalmar Söderberg - det kommer
att göra susen!
..hittade genast vad hon sökte, .. räckte över den.
'Den allvarsamma leken', förklarade hon .. .. du får låna den
på en vecka, vi skriver bara in lånet
/
Skolgården måste ha varit ett helvete för somliga.
Några ville inte gå ut på rasterna. men då ingrep
vakthavande lärare och knuffade ut dem genom portarna.
Det fanns någon sorts lag på att skolbarn måste ha frisk
luft på rasterna,
men ingen lag mot stryk [juling] på skolgården.
Det rådde en uppdelning. De största killarna höll til i
ena änden närmast Dalgatan där man kunde köpa lösa Boy
och Florida i tobaksaffären. Treorna och fyrorna höll sig
i mitten och vi som bara gick i ettan eller tvåan hade
vårt revir närmast Hälsingegatan där det låg ett bageri
som sålde färska vetelängder med grön mandelmassa till
den som hade råd och ville slippa skollunchen.
Uppdelningen på skolgården hade nog kommit till för att
stora killar i femman inte skulle behöva klå upp oss som
var mycket mindre. Det var ju ingen vits för den som var
femton att slåss med nån som var elva eller tolv.
Men med varandra fick vi slåss hur mycket vi ville,
på skolgården gällde helt andra regler än i klassrummet.
Och inom varje åldersgrupp rådde djungelns lag.
Den som verkade svag eller feg riskerade alltid att få stryk
och sen mer stryk för att han bevisligen var feg och svag.
Det var därfor som en del, också i vår klass, nästan
pissade på sig av rädsla för att gå ut på rasten.
Och om de verkligen ville gå ut och pissa i den långa raden
av öppna bås som låg i ett litet hus på vår sida av
skolgården riskerade de mer än vanligt. Där inne i stanken
såg ingen vad som hände och var det någon som såg så gick
det inte att skvallra.
De som var räddast kallades kissedoggar. Om en kissedogg
gick in till toaletterna var det nästan alltid några som
följde efter. Mig angick det inte. Jag var inte rädd för
stryk, jag hade fått tåla mer än någon annan på skolgården,
det hade jag äntligen förstått. Ingen ens i femman skulle
vara i närheten av Harry när det gällde att få till sådant
som gjorde ont.
Dessutom var jag troppchef i gympan och gjorde fler mål i
handboll än alla andra i hela ettfemman och Clark och jag
höll ihop på rasterna. Skinnpajsgänget höll också ihop
på rasterna. men de låtsades inte om mig och Clark, och vi
låtsades inte om dem.
Det var som i Grekland när två stadsstater var lika starka,
eller bara kanske trodde sig vara lika starka, så att ingen
ville riskera krig i onödan.
Det kallades för väpnad fred och för oss fungerade det
ganska länge.
Men så var det det där med David Goldmann. ...
bra i skolan men usel på gympan, en typisk bänknötare.
Han hade också riktigt ordentligt utstående öron.
Det var jag som döpte honom till Vingmutteren, jag var
tyvärr bra på att hitta på öknamn som genast klibbade fast.
..så att det blev en sport att smyga på honom bakifrån och
knäppa honom på närmaste öra, mer och mer tills han
förvandlades till kissedogg och på något sätt var det ju
från början mitt fel.
..det svåraste, som jag lite fegt sparat till sist :
berätttelsen om Vingmuttern, David Goldmann.
Du håller det för osannolikt att en hel skolklass år 1956
skulle ha varit omedveten om att han var jude.
..inga erfarenheter eller kunskaper på det här området kan
vara mer olika än Dina och mina. Du deltog i kampen mot
nazismen.
När jag var barn visste jag inte vad nazismen var, än mindre
kände jag till judar annat än i det bibliskt historiska
sammanhanget.
..vilken omvälvande upplevelse det var att höra Vingmutterns
far Chaim Goldmann berätta kortversjonen av den judiska
historien fram till Auschwitz och de överlevandes flykt
till Sverige. Lika väl minns jag hur jag gick till vår
fantastiske historielärare Arthur Nordén
och blev avfärdigad.
Faktum är också att jag visste allt om de puniska krigen,
Caesars galliska krig, Gustav II Adolf och vikingarna.
Mitt intresse för historia var det inget fel på.
Men jag var totalt okunnig om andra världskriget och i
synnerhet Förintelsen, som vi skriver numera.
Och en sak til. Efter att ha fridlyst David Goldmann
i klassrummet, var jag ytterst observant när det gällde
fortsatta trakasserier mot honom. Men jag hörde inte
minsta glåpord eller antisemittiska anspelning.
Så skulle det nog inte vara idag. Men så var det då.
Slutsatsen är att okunnigheten inte kan skyllas på min
högermamma. Alla i klassen var lika okunniga om
Förintelsen, men inte om landstigningen i Normandie.
Jag kan bara fatta det så att vi som var barn eller
tonåringar på 50-talet var utsatta för någon sorts
konspiration av missriktad välvilja när man höll oss i
okunnighet.
Som om man ville förskona oss från denna obegripliga
ondska.
Först nu på senare år, i en helt annan tid och ett helt
annat årtionde, har dokumentarfilmerna om Förintelsen
börjat komma. En del visas till och med i skolorna.
Det hade tydligen varit otänkbart på det mörka 1950-
talet.
Morfar sköt visserligen sin sista elefant under dramatiska
omständigheter. ..
Nutidens kvinnokamp inom vänstern har dessvärre drag av
både primitivt manshat och rent fnosk
som skapar en stark känsla av alienation inom mig, säkert
også andra män.
Senaste exemplet på feministiskt fnosk är föreställningen
att 1600-talets häxprocesser var resultat av en patriarkal
konspiration. En viss kamrat .. publicerade nyligen en text
som på fullt allvar propagerade för tesen att häxorna hade
en männen totalt överlägsen medicinsk kunskap och därför
utrotades för att röja väg för den primitiva men manliga
skolmedicinen.
Jag råkar känna ämnet, eftersom jag skrev uppsats för högre
betyg i rättshistoria .. professor Per-Edwin Wallén
satte mig på spåret.
Föreställningen om en högre medicinsk kunskap som skulle ha
utrotats under häxprocesserna kommer från ingen mindre än
SS-chefen Heinrich Himmler .
Han ville bland mycket annat uppfinna en ersättning till
kristendomen, eftersom "germanernas" ursprungliga kultur
skulle ha utplånats av den kristna hegemonien i Europa.
SS lär ha avdelat stora resurser för att leda i bevis att
häxorna förvaltade den hemlige germanska läkekonsten.
Jag förmodar att SS-forskarna måste ha slitt sitt hår i
förtvivlan när de insåg att 1600-talet och inte medeltiden
var häxbränningarnas höjdpunkt. Det vore ju åtminstone
tusen år försent för denna kristna förintelseskampanj
mot den "germanska" kulturen.
Förlåt sidospåret.. /
Mitt kvinnospår i 50-talet är ett helt annat, förstås.
Jag tänkte använda mamma och Dig som modeller och
jämförelse .. hur kunde Du och mamma bli så olika?
Knappt tio år skiljer er i tid. Men också .. skillnaden
mellan 40-tal och 50-tal. ..
Mamma utbildade sig aldrig till annat än att bli hemmafru,
..måste ha varit lika främmande för Dig som för nutidens
progressiva unga kvinnor. Säg 'hemmafru' på ett Grupp 8-
möte och se vad som händer...
men jag har fått för mig att kvinnorna på 40-talet gick ut
i yrkeslivet därför att männen var inkallade i krig.
Och sen på 50-talet skickades kvinnorna tillbaka till
spisen, inte med något våld utan med idealisering av
hemmafru-rollen, tänk på alla husmorsfilmer, reklambilder
av mor vid spisen, nya hushållsassistenten och liknande
indoktrinering.
Kan det vara så att 50-talets hemmafru-ideal alls inte var
en rest av ålderdomliga idéer? tvärtom en högst modern,
en amerikannsk ideologi?
När katastrofen efter morfars död drabbade oss borde mamma,
hemmafru som alla mammor jag kände i Saltsjöbaden,
gått under. Ingen kunde ha varit sämre rustad för plötslig
fattigdom än hon. I stället vill jag nog påstå, för att
tala med Churchill, att this was her finest hour.
Her er en oversikt over bøker jeg har lest i 2016. Bøkene legges kronologisk inn etter lesedato.