De som dreper drømmer, sover aldri

av (forfatter) og Bodil Engen (oversetter).

Vigmostad Bjørke 2018 Innbundet

Gjennomsnittlig terningkast: 4.13 (30 terningkast.)

68 bokelskere følger dette verket.

Kjøp boken hos

Kjøp boka hos norli.no! Kjøp boka hos norli.no! Kjøp ebøker og lydbøker på EBOK.NO Kjøp bøker hos haugenbok.no Kjøp boka hos Bookis!

Selg boken hos

Selg boka hos Bookis!

Omtale fra forlaget

1970-tallet. Venstrebølgen fra 1968 blir nærmest som en idyll å regne i sammenligning med den krigen som vokser frem mellom Europas sikkerhetstjenester og en stadig mer splittet venstrebevegelse. Det blir bokstavelig talt et spørsmål om liv eller død. Eric Letang arbeider om dagene som advokatfullmektig ved Henning Sjöstrands famøse advokatbyrå. Men om nettene og på fritiden inngår han i en hemmelig sikkerhetstjeneste innenfor den delen av venstrebevegelsen som forsøker å organisere forsvaret mot en stadig mer aggressiv statlig fi ende. Den store kjærligheten hans, Gertrude, jobber som advokat i Hamburg, hvor klimaet dag for dag blir mer brutalt. Hun opplever at vennene fengsles eller blir drept, én etter én. I Sverige arbeider statens hemmelige agenter etter vesttyske prinsipper for å forsøke å provosere frem en åpen konfrontasjon mellom «terrorister» og staten. For motstandsbevegelsen Eric Letang inngår i, utvikler katt og mus-leken seg til et stadig farligere spill. Samtidig vokser Lauritzen-slekten og en ny generasjon kommer til. Jan Guillous rikholdige forfatterskap ble innledet i 1971, og til sammen har han skrevet mer enn 40 bøker. Det store århundret er hans mest omfattende prosjekt noensinne og forteller om 1900-tallet menneskehetens største, styggeste og blodigste århundre. Tidligere utkommet i serien er Brobyggerne, Dandy, Mellom rødt og svart, Ikke ville se, Blå stjerne, Ekte amerikanske jeans og 1968.

Bokdetaljer

Forlag Vigmostad Bjørke

Utgivelsesår 2018

Format Innbundet

ISBN13 9788241917400

EAN 9788241917400

Serie Det store århundret (8)

Omtalt tid 1970-1979

Omtalt sted Sverige

Språk Bokmål

Sider 494

Utgave 1

Finn boka på biblioteket

Du kan velge et fast favorittbibliotek under innstillinger.

Finner du ikke ditt favorittbibliotek på lista? Send oss e-post til admin@bokelskere.no med navn på biblioteket og fylket det ligger i. Kanskje vi kan legge det til!


Bokelskeres terningkastfordeling

2 9 12 6 0 1

Bokomtaler

De som dreper drømmer sover aldri. Jan Guillou.
Dette er den åttende boka i serien om vårt århundre, som forfatteren har som mål å lose oss gjennom. Den første boka, Brobyggerne, om byggingen av Bergensbanen, var fantastisk bra, etter den ujevne bøker. I serien følger vi en familie, som selvfølgelig endrer seg ved at tiden går, noen dør andre kommer til. Handlinga har vært i Norge, Storbritannia, Afrika, Tyskland og i Sverige.
Denne boka tar for seg myndighetene i Sverige og Tyskland sin frykt og overvåking av venstreradikale i disse landene, med bla konflikten i Midtøsten som et bakteppe, sånn som det også var på tidlig 70-tall. Der er også utvikling og konflikter i familien. Det er tydelig at dette er et stoff forfatteren kjenner svært godt, og boka synes jeg er god. Forfatteren har jo studert jus, og det setter litt for stort preg på utviklinga etter min smak. Selv om hovedpersonen her er advokat, synes jeg han burde vise flere farger og nyanser rundt årsaken til konfliktene. Det ble litt mye jus, men spennende og dramatisk bok, som avsluttet i 1974.
Som 1964-modell gleder meg til fortsettelsen, for da går vi inn i en tid jeg kjenner bedre.

Godt sagt! (1) Varsle Svar

Skriv en omtale Se alle omtaler av verket


Sitater fra dette verket

XII: Ode till den undersökande journalistiken

I USA närmade sig Watergate-skandalen sin kulmen med
dagliga nya avslöjanden i Washington Post. Huvuden rullade
i president Richard M Nixons administration.
Hans närmaste rådgivare Haldeman, Ehrlichman och John Dean
var sedan länge avskedade och åtalade.
Antalet hittills åtalade eller dömda medarbetare till Nixon
närmade sig imponerande siffran 50.
Presidenten var nu ytterst nära att ställas inför riksrätt
och avsättas.

Skandalen fascinerade den demokratiska världen: Det fanns
få lika tydliga exempel på att makt korrumperar och att
absolut makt absolut korrumperar.
Nixons regim hade med nonchalant självsäkerhet förbrutit
sig mot flertalet fundamentala regler i konstitutionen
och därmed mer kommit att likna korrumperade diktaturer
än västliga demokratier.

Västländernas intresse och beundran gällde i synnerhet den
fria undersökande journalistiken
som enda säkra garant mot demokratins förfall.

Man kunde med fog hävda att tidningen Washington Post och
dess reportrar räddat USA ur landets kanske värsta
politiske förfall i historien.

Också i Sverige ljöd hyllningskören till den undersökande
journalistikens lov med malmklang. Vackra tal hölls (..)

Det fanns till och med socialdemokratiska politiker som
hyllade denna renande demokratiska kraft.
Åtminstone så länge det gällde USA.
Journalistiken hade aldrig stått så högt i kurs.

Det var i detta speciella stämningsläge som det fullkomligt
häpnadsväckande nya avslöjandet publicerades i Folkets
Tidning och spreds som chockvågor i andra medier, radio
och tv.
 

[ SE: avsl.dok. hos regeringen.se , sjekk fra side 25 > ..
"kan förstås att de första avslöjandena innehöll uppgifter
av sådan sprängkraft
att de förklaringar som under åren lämnats från ansvarigt håll,
inte på något sätt kunnat övertyga."

( vi sover aldri..) ev. Omtale Her ]

Domen mot IB-avslöjarna hade inte fastställts i Stockholms
tingsrätt utan på regeringskansliet. Via ombud hade
regeringen därefter lovat nåd för de dömda avslöjarna, på
villkor att de fogade sig och förklarade sig nöjda med sin
milda dom. När regeringen därefter svek löftet om nåd
hotade man, absurt nog, med att Svea Hovrätt inte var
korrumperad och därför inte kunde beordras till mild dom.
Varför den som överklagade tingsrättsdomen riskerade ett
mycket hårdare straff.

Mest belastande för regeringen var kanske ändå påståendet
att förklaringen till denna exempellösa manipulation av
rättsväsendet var att statsminister Olof Palme ville bli av
med den politiskt irriterande debatten.
Och att han ville få tyst på all kritik som kom med
insinuante jämförelser mellan IB och Watergate
och skillnaden mellan hur den amerikanska staten hade
behandlat journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein,
och hur den svenska staten behandlat Erik Ponti och
Bertil Petri.
[pseudonymt 27-årige Jan Guillou selv med skribentkollega,
de første og dømte avslørerne!]

Det fanns en inte avlägsen tid när den här sortens
utstuderat fräck samhällskritik skulle ha förtigits av
övriga massmedier eller avfärdats som kommunistisk
propaganda, särskilt om det rörde sig om publicitet i en
vänstertidning. Den tiden var förbi.. (...)

/

..förargligt ur överhetens perspektiv, i sak förödande
var att det långa reportaget i 'Folkets Tidning' föreföll
ha skrivits av en enda reporter, den häktade och strängt
isolerade Erik Ponti.

Sveriges hårdast bevakade isoleringsfånge [Guillou] skulle
alltså ha suttit i specialbyggd cell på Långholmen och
arbetat fram ett reportage som tvivelsutan skulle leda
till regeringskris?

[ videre belyst i 'Det stora avslöjandet' , se Förord 2004
og sv.wikipedia ]

Godt sagt! (0) Varsle Svar

Legg inn et nytt sitat Se alle sitater fra verket

Andre utgaver