Ingenting er mer umulig enn å vite det viktigste om sin nærmeste.

Tenk nå, jeg har ikke sett sola på åtte år. Jeg har jo selvsagt sett sollys fra vinduet, men den skinner aldri rett inn hit, og jeg har bare vært ute om natten. Eller nei, da jeg var i terapi, da gikk jeg til terapeuten, og da kunne det hende at sola skinte. Noen ganger ble jeg sittende i parken etterpå. Og leste i en bok. Der i nærheten er det et antikvariat, jeg gikk dit og kjøpte en pocketbok og gikk til parken for å lese. Jeg lengter etter lukten i antikvariatene. Men mest av alt lengter jeg etter sånne øyeblikk som når det er femten eller tjue minusgrader og sola skinner akkurat på den måten og snøen knirker under skoene slik den knirker i kulde. Og når man da går på biblioteket, der det er stille, kanskje høres det noen små lyder, rasling, dempede stemmer, hvisking, og der kan man vandre hele formiddagen mellom hyller og i tomme ganger. I biblioteklukten.

Jeg begynte å lengte etter noe som jeg ikke visste at et menneske kunne lengte etter: eget undertøy.

Nei. Jeg hatet denne kvinnen hele tiden mer og mer og mer. Selv om jeg egentlig aldri så henne og selv om jeg egentlig ikke visste noe som helst om henne. Hun var ikke av den snakkesalige typen, hun snakket ikke om sitt eget til Piki engang. Bossa var smakløs, fargeløs, konturløs, men likevel overalt. Som surstoff. Umulig å beseire. Umulig å bli kvitt.

Min depression syntes på all den post som fyllde min hall; brev och kuvert som jag inte gitte öppna, inte ens plocka bort. Den syntes på möglet som växte i kaffekopperna, på mängden bananflugor som strömmade ut från köket och på surrandet som flugmassan åstadkom. Men min depression var ju bara... depression.

När mitt läge inte längre var akut, trots as bananflugornas antal inte minskade, var det fortfarande like ointressant att öppna posten och at vara social, även om det blev lättare. […] Jeg gjorde inte längre några förändringar i sista minuten, ändrade inte åsikt vid dörren när jag redan stod med kappan på eller när skosnöret brast och fick mig att gråta. Det var en stor förändring för mig, även om utomstående inte uppfattade det. De såg bara bananflugorna och den grå hinnan på fönstren.