Bokelskere.no

Why is it that, as soon as they come to power, people stop telling the truth?

om du var
et landskap
med høye fjell
og bløt lyng

jeg skulle
ha gått
i deg
sett til deg

verna hele deg
stelt og passa på
hoppa fra bredden
og bada i bekken

jeg ville tatt
hånd om deg
som en vakker
nasjonalpark

jeg går
til skolen
sier ha det
til mamma
som sier
ha det, vennen
og så vinker jeg
og så venter det

jeg tar av
det nære
og bløte
og ømme
og alt som
betyr noe
for meg
så jeg ikke
mister det
tar på meg
rustninga
finner fram
det tristeste
og dumme
og gråten
oppi halsen

alt som det bare
er fint om de tar
fra meg
eller knuser
og ødelegger
og saboterer
og legger i bakken

Love is the only personal event in wartime. All the rest is common - even death.

Husk at kjærlighet som ikke omfatter ærlighet, ikke fortjener å bli kalt kjærlighet.

It's terrible to remember, but it's far more terrible not to remember.

I denne de stummes mumling og de blindes tale,i denne tette blandingen av mennesker, forent av redsel, håp og ulykke, i det at mennesker som snakker samme språk ikke forsto hverandre og hatet hverandre, kom en av det tyvende århunfrets katastrofer til uttrykk.

It was well known that people adapt badly to modern techniques.

In spite of progress in industrial mechanization due to ergonomics,
there have been many maladaptations which have produced either
disorders -    
formerly physiological and in modern times psychological -
or disruptions in the order and efficiency of techniques.

The troubles vary greatly, but the classical problem is that
people do not adapt to machines nor machines to people.

The ideal goal was a marrying of people and machines.

It might be the people who were evaluated negatively:
by their retrograde spirit they were hampering the
harmonious development of the technical world.
Or the blame might be put on the machines:

technical growth was crushing spontaneity, imagination,
values, the irrational element -
in other words, all that makes us human.

Når ein går slik du gjer, får ein blikk frå folk som ikkje kjenner ein. Måten du går på, får ungar til å peike eller snakke høgt om deg til foreldra. Heile bord på restaurantar kan snu seg etter deg. Når du har stokken, glanar ikkje folk på deg lenger. Stokken plasserer deg effektivt i kategorien skadd eller funksjonshemma. Når folk  har satt deg i riktig kategori, får du gå i fred.

Det var ikke noen vits i å tenke bakover. Han hadde blitt kastet inn her, med disse sårene, med denne smerten, bak denne pulten, rett ved dette vinduet, i denne gata, i denne byen, i dette landet, på denne planeten, hvor han var så bitte liten, ubetydelig, var i ferd med å bli helt hjelpeløs, det var det som var testen, om han kunne stå imot det, ikke bli overmannet av motløsheten.

Hvis det er sant at vi står overfor et grønt skifte, hvorfor skal staten kvitte seg med det grønne?

Men fryden – fryden over å kunne lese, kunne skrive, kunne forvandle teikn til landskap, menneske, kjensler, stemmer, eller motsett, å forvandle heile røynda, heile fantasien og alle idear til alfabetiske teikn, til siffer – fryden, ja, den har blitt verande i meg og held fram med å vere svært levande.

You ask me: what is happiness? I answer...To suddenly find a living man among the dead.

We look at the past from today; we cannot look at it from anywhere else.

The robbery of time is not measured in lifespans but in moments.

You can not forget how much they took from us and how they transfigured our bodies into sugar, tobacco, cotton and gold.

Anyone can make a baby, but it takes a man to be a father.

Når en riktig skal finne sterke ord mot menneskelig atferd
taler en om brutalitet, bestialitet og animalitet.
Alle tre betegnelser betyr dyriskhet.
Dette er ikke helt rettferdig mot dyrene.

( bokmerke )

Som ung gutt ble det klart for meg at militærtjeneste ville jeg
ikke gjøre. Ikke skyte på andre mennesker.
..jeg kunne ha møtt straffereaksjoner, jeg ville ikke ha bøyd meg.
Tror jeg.

Men vårt samfunn er snilt. Det fantes regler for dem som av
overbevisningsgrunner ikke ville utføre militærtjeneste.

Riktignok måtte vi utføre siviltjeneste. Selv om det var meningsløst,
var det tilsynelatende en lett byrde å bære.

..man måtte begrunne sitt syn.. jeg har i ettertid lest min søknad
om siviltjenste mange ganger.. det er nokså naivt, det jeg skrev. ..

Enhver pasifist kan forstå argumentene for at en nasjon må forsvare
seg, ha beredskap, slåss når en fiende hærtar landet og øver ugjerning.

Jeg forstår dem som bebreider pasifistiske standpunkter.

Men, kan du forsvare menneskenes ukrenkelighet ved å krenke andre,
uskyldige mennesker?

Nazistenes ugjerninger førte til at mange ga opp sitt pasifistiske
standpunkt.
En av dem var Halvard Lange, senere utenriksminister.

Og de siste års redsler i Sentral-Europa utløser sorg og mismot.
Tanken om en verden uten krig virker fjern.
Er vi virkelig kommet så kort?

Det menneskelige samfunn må da utvikle seg,
vi må skape fred
og rettferdighet.

Hvordan skal det målet kunne nås hvis vi ikke tar noen fundamentale
prinsipper på alvor ?

(. .)
( kildetekst )

[ For dels tilsynelatende motsatte meninger fra nokså likt utgangspunkt:
mental ammunisjon her - 'Ikke-Krig'? --
  et hint, et slitesterkt spørsmål: Hvem er 'vi'? ]

'Human krigføring' ???

Jag lyssnade på Marcel Duprés 'Variations sur un Noẽl Op.20'
i Hedvig Eleonoras kyrka och förundrades över konstens
möjligheter att fläta.
Melodin förvandlades till en deg och återkom i olika
påhittiga former. Den ena formen mera storslagen än
den andra.
Huvudtemaet som konstfulla flätningar som försvann och
återkom i rika variationer.
Det är annorlunda med livet.
Livet låter sig inte förvandlas till deg i människans
händer. Där råder en lag, en motspänstighet, som människan
inte ennu råder över. Märkligt, när man tänker på hur
mycket människan har skaffat sig tillträde till.
Könsbestämma foster, dissekera cellers uppbyggnad, utforska
rymden, byta delar i människan som reservdelar i en bil.
Men så som Dupré flätar sin melodi, det kan människan inte
göra med livet.
Dupré flätar och Bob Dylan sjunger "betamt" -- detta uttryck
från min barndom uttrycker bäst hur han sjunger. Att säga
att han sjunger charmigt vore att kapa en del av beskrivningen.
Han sjunger betamt. Inte bara hans röst utan också det sätt
på vilket han låter orden lämna munnen är som ett tecken på
den förborgade förmåga hos människan vi inte ännu vet mycket om.

Ovanför en liten trädörr vid ingången till Hedvig Eleonoras
Julkrubba står 'Malach', tecknet för ängel hämtat från
hebreiskan, från et folk som man alltsedan barnet lades i
krubban har varit i färd med att hota, utplåna.
Ângel på de förföljdas språk.
Logik finns inte.
Kanske finns det bara tur, tur för var och en som läggs i
rätt krubba vid sin födsel.
Ändå kunde jorden vara vår gemensamma krubba, om vi bara
förstod lite bättre.
Istället för reklamballonger kunde Malach sväva över våra
huvuden -- över ingången till vår boning.
Om vi bara inte bränner sönder själva vägen - är vi kanske
på väg dit? Om vi bara kunde lägga om rutiner!
Om vi bara kunde inse att vi är ensamma tillsammans.
En hinna av stål ligger över orden jag bär på . .
där i strupen ligger orden.
( . . )

Lenke Rothman