Bruce Sutherland [ fiktiv oberst/ britisk kommandant på Kypros 1946 ]
hann inte mer än avlägga sitt vittnesmål vid krigsförbrytar-
rättegången i Nürnberg *
förrän han fick ett iltelegram att han genast skulle återvända till London.
Telegrammet kom från en gammal och kär vän i
krigsdepartementet, generalen sir Trevor Brown.
Sutherland förstod att det rörde sig om något ovanligt.

Dagen därpå flög han till London och inställde sig genast i den fula
och oformliga jättebyggnaden i hörnet av Whitehall och Great Scotland
Yard som inrymde det brittiska krigsdepartementet.

"Bruce! Kom in, gamle gosse. Verkligt roligt att se dig. Jag har läst
om ditt vittnesmål..." (...)

Till sist kom Trevor Brown in på anledningen ... "Jo Bruce, jag har
bett dig komma eftersom en lite kinkig utnämningsfråga har blivit
aktuell", sa han. "Jag måste lämna en rekommendation, och jag vill
föreslå dig. Men jag tyckte det var bäst att tala med dig först."
"Jaha."

"Bruce, alla de där judorna som flyr från Europa har ställt oss inför
ett svårt problem. De helt enkelt översvämmar Palestina.
Araberna börjar bli allvarligt oroade över att så många judar tar sig
in på mandatet.
Vi har därför beslutat att öppna interneringsläger på Cypern för att
ta hand om de där människorna - åtminstone som en tillfällig åtgärd
tills Whitehall beslutar hur vi skall göra med palestinamandatet."
"Jag förstår", sa Sutherland lågt.

"Hela den här frågan är känslig och måste behandlas med stor varsamhet",
fortsatte Trevor Brown. "Naturligtvis vill ingen topprida en hop
förtryckta flyktingar, och faktum är att - tja, de har en hel del
sympatier i högt uppsatta kretsar -- framför allt i Frankrike och
Amerika. Vi måste hålla lägren på Cypern under kontroll. Vi vill inte
att det ska hända något som kan skapa en ofördelaktig opinion."

Sutherland gick fram till fönstret... -"Jag tyckar det är en tarvlig
idé", sa han.
"Det ankommer inte på dig och mig att avgöra det, Bruce.
Whitehall ger sina order. Vi har bara att utföra dem."

Sutherland stod kvar och såg ut genom fönstret. "De som nu försöker
ta sig in i Palestina måste vara de samma som jag såg i Bergen-Belsen."

Han gick tillbaka till sin stol. "Sedan trettio år har vi brutit det
ena löftet efter det andra till judarna i Palestina."

"Du och jag har precis samma uppfatning om det, Bruce", sa Trevor Brown.
"Men vi är i minoritet. Vi har båda tjänstgjort i Mellanöstern.
Jag ska tala om något för dig, gosse. Jag satt vid det här skrivbordet
under kriget när det ideligen damp ner rapporter om arabiska förräderier.

Den egyptiske stabschefen lämnade ut hemligt material till tyskarna.
Kairo gjorde allting klart för att välkomna Rommel som befriare.
Irakerna ställde sig på tyskarnas sida. Syrierna ställde sig på tyskarnas
sida. Muftin av Jerusalem var naziagent. Jag kunde fortsätta uppräkningen
i flera timmar. Du måste se på det här från Whitehalls synpunkt, Bruce.

Vi kan inte ta risken att förlora vår prestige och vårt grepp om hela
Mellanöstern för några tusen judars skull."

Sutherland suckade. "Och det är det mest tragiska av alla våra misstag.
Vi kommer ändå att mista Mellanöstern."

"Du är tröttkörd, Bruce."
"Det finns något som heter rätt och orätt, ser du."

General Trevor Brown skakade dystert på huvudet. ... "men en sak vet jag
i alla fall - att varken det här landets eller något annat lands utrikes-
politik grundas på rätt och orätt. Rätt och orätt?
Det är inte din och min sak att avgöra vad som är rätt och orätt i det här
fallet. Det enda riket som styrs med rättfärdighet är himmelriket.
Jordens riken behärskas av oljan.
Araberna har olja."

Balfour-deklarationen ratificerades av femtio nationer.
(...)

Men olycksbådande tecken märktes. Palestina höll på att
bli centrum för ett väldigt maktspel.

Spelets första akt var publicerandet av det hemliga
Sykes—Picot fördraget i vilket Frankrike och Storbritannien

drog upp riktlinjerna för en uppdelning av Mellersta östern.

Bolsjevikerna hade hittat en kopia av fördraget [avtalet] i
de tsaristiska dokumentarkiven och publicerat det
för att försätta Storbritannien och Frankrike i en pinsam
situation.

Sykes—Picot fördraget stod i direkt motsättning till de
tidigare brittiska löftena om att bevilja araberna
oberoende.
Araberna kände sig förrådda. Trots att britterna försökte
gjuta olja på vågorna besannades arabernas farhågor senare
när England och Frankrike vid San Remo konferensen delade
upp Mellersta östern, och England lade beslag på den största
biten [ 1920 ].
Frankrike övertog mandatet över Syrien och kontrollen över
en oljeledning från de rika oljefälten kring Mosul.

Under det turkiska väldet hade den syriska provinsen också
inbegripit Palestina och Libanon.
Frankrike ansåg sig berättigat till norra Palestina.
Britterna var orubbliga. De ville också ha Haifa som
utskeppningshamn för oljan från fälten vid Kirkuk utanför
Mosul - och hävdade att Balfour-deklarationen och
Palestinas unika ställning som ett utlovat judiskt hemland
gjorde det nödvändigt att det stannade under brittiskt
herravälde.

Det ledde till att fransmännen lejde flera syriska arab-
stammar för att sprida oro
och hugga för sig så mycket av norra Palestinia som möjligt
innan gränserna fastställdes.

De judar som hade begett sig in i Hule till Kfar Giladi
råkade illa ut.
I ett försök att driva bort dem för att stärka de franska
gränskraven anföll de fransklejda araberna Tel Haj

..men Tel Haj höll stånd och judarna stannade.. Hule-dalen
förblev inom det brittiska mandatet.

Före San Remo-konferensen hade fransmännen haft ett annat
bekymmer: Feisal, ledaren för arabupproret under världs-
kriget hade anlänt Damaskus och låtit utropa sig Kung av
Syrien. Fransmännen jagade bort Feisal.. som fortsatte
til Bagdad, där britterna behandlade honom betydligt
älskvärdare: de belönade sin trogne tjänare med att skapa
en ny stat
av det urgamla kulturlandet Mesopotamien, de kallade
landet Irak och utropade Feisal till kung.

Feisal hade en bror som hette Abdallah
som också måste belönas.
Britterna bildade ännu en "stat" av en del av Palestina-
mandatet och utnämnde Abdullah till dess emir.
Det landet kallade de Transjordanien.

Både Feisal och Abdallah var svurna fiender till Ibn Saud
som hade vägrat hjälpa britterna under världskriget.

Så britterna hade ordnat det bra för sig. De hade sina
marionett-regeringar i Irak och Transjordanien - två egna
skapelser.
De hade Egypten, Suezkanalen, oljefälten vid Mosul, och
Palestinamandatet.. dessutom hade de en uppsättning
"protektorat" och schejkdömen runt den arabiska halvön.

Britterna var väl insatta i de arabiska släktfejderna och
tillämpade den beprövade metoden "söndra och härska".

De höll sina marionetter på gott humör genom att skaffa dem
lyxbilar och välförsedda harem.

Med Palestina låg det annorlunda till. Det kunde inte styras
av brittiska marionetter.
Balfour-deklarationen hade ratificerats av Nationernas
Förbund [mini-UN],
enligt mandat-bestämmelserna måste britterna upprätta ett
judiskt hemland.

Sykes–Picot Agreement

Balfour Declaration
..issued by the British government in 1917.. announcing support
for the establishment of a "national home for the Jewish people"
in Palestine, then an Ottoman region with a small minority
Jewish population

San Remo conference 1920
by the four Principal Allied Powers of World War I

"determined the allocation of .. mandates for the administration
of three Ottoman territories in the Middle East: Palestine, Syria
and Mesopotamia. Whilst Syria and Mesopotamia were provisionally
recognized as states which would be given Mandatory assistance,
Palestine would instead be administered by the Mandatory
under an obligation to implement the Balfour Declaration.

Nationernas Förbund
"ultimately proved incapable of preventing aggression"

[s.290 i Exodus Del 1 Bonniers,Stockholm trykt 1977, 355 s.]

Palestina . . . kunde inte styras av brittiska marionetter.
Balfour-deklarationen
hade ratificerats av Nationernas Förbund [mini-UN],
enligt mandat-bestämmelserna måste britterna upprätta ett
judiskt hemland.
Dessutom hade judarna begåvat dem med en demokratiskt vald
skuggeregering, Jisjuv-centralen, den enda demokratiska
representationen i hela Mellersta Östern.

Chaim Weizmann och et tiotal sionistiska ledare inledde
underhandlingar med Feisal, som då var arabvärldens ledare.
En ömsesidig vänskapspakt ingicks mellan judar och araber,
i vilken båda parter förklarade sig beredda att respektera
den andras strävanden.
Araberna välkomande judarnas återkomst och erkände deras
historiska rättigheter till Palestina och deras mänskliga
rättigheter till ett fosterland. Araberna sa ochså rent ut
att de velkomnade den judiska kulturen och de pengar som
judarna förde in i landet.
På många håll inom arabvärlden hälsades judarna som
befriare.
Det fanns ingen representativ arabisk regering i Palestina
och inte heller på något annat håll inom arabvärlden.
När engelsmännen uppmanade araberna att tillsätta en
regering, uppstod det vanliga käbblet och intrigerandet.
De olika allianserna mellan effendierna, storgodsägarna,
företrädde endast en liten procent av folket.

Den mäktigaste effendisläkten var el-Hussaini klanen som
ägde stora jordområden i trakten av Jerusalem. Den var så
fruktad av de andra effendierna att man bildade ett makt-
block mot den, som omöjliggjorde varje form av arabisk
representation.
Ledare för de fruktade husseinierna var den mest hänsyns-
löse och sluge intrigmakaren i den del av världen, som
var känd för sina hänsynslösa och sluga intrigörer.

Han hette Haj Amin el-Husseini. ( --2-- )
Haj Amin hade tidigare gjort gemensam sak med turkarna.
Nu såg han, liksom flera andra arabledare det osmanska
rikets fall som ett lämpligt tilfälle att skaffa sig
ökad makt.
Haj Amin inriktade sig främst på att ta makten över
Palestina. Ställningen som mufti av Jerusalem skulle
ge honom den plattform han behövde.

(forts.)

"the Mufti of Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, led the
broad Arab-Nazi alliance
in a Holocaust that produced a military, economic,
political, and ideological common cause with Hitler." ( --3-- )

-Jisjuv- - -

Ledare för de fruktade husseinierna var den mest hänsyns-
löse och sluge intrigmakaren i den del av världen, som
var känd för sina hänsynslösa och sluga intrigörer.

..Haj Amin el-Husseini hade tidigare gjort gemensam sak
med turkarna.
Nu såg han, liksom flera andra arabledare det osmanska
rikets fall som ett lämpligt tilfälle att skaffa sig
ökad makt.
Haj Amin inriktade sig främst på att ta makten över
Palestina. Ställningen som mufti av Jerusalem skulle
ge honom den plattform han behövde.

Jerusalem stod bara efter Mecka och Medina som helig
muhammedansk stad. På turkarnas tid hade muftibefattningen
så gott som enbart varit en honnörspost. Konstantinopel
var då i egenskap av islams centrum alla muhammedaners
verkliga härskare. När nu turkarna var borta och en kristen
stad styrde Palestina, hade ställningen som mufti plötsligt
blivit betydelsesfull. Väldiga penningsummor strömmade in
från muhammedaner runtom i världen till underhåll av de
heliga platserna. Tidigare hade dessa fonder förvaltats
av Konstantinopel, men nu stod de till muftins förfogande.

Om Haj Amin kunde kapa åt sig den befattningen skulle han
kunna använda pengarna för sina egna syften. Det fanns
ytterligare ett skäl till att han ville bli mufti:

Nittionio procent av fellaherna var analfabeter.
Predikstolen var det enda massmediet. Fellahernas benägenhet
att råka i hysteri kunde användas som ett politiskt vapen.

När den gamla muftin dog skulle en ny mufti väljas.
Effendierna kände till Haj Amins ambitioner, och han kom på
fjärde plats.
Den saken oroade honom inte, för husseinierna satte genast
i gång med att terrorisera de tre män som hade fått fler
röster och "övertalade" dem att avsäga sig sin kandidatur.
Haj Amin el-Husseini blev i brist på medtävlare vald till
mufti av Jerusalem.
Han såg i judarnas återkomst det största hotet mmot sina
planer.

På muhammedanernas heliga dag som firades till minne av
Moses födelse hetsade Haj Amin el-Husseini upp en samling
fellaher mot judarna.
De lättpåverkade fellaherna förvandlades till en rasande
pöbelhop, och en regelrett pogrom bröt ut. De blev inte så
hysteriska att de vände sin vrede mot städer och kibbutzer
där judarna kunde försvara sig. I stället anställde de
blodbad på fromma försvarslösa judar i de heliga städerna
Safed, Tiberias, Hebron och Jerusalem.

Många av jordbrukskolonierna hade överlämnat alla sina vapen
till engelsmännen när de övertog mandatet. Om araberna hade
valt att anfalla de kolonierna skulle det ha blivit rena
slakten. Engelsmännen hade ansvaret för ordningens upprätt-
hållande, Jisjuv väntade sig att de skulle låta de skyldiga
stå till svars för sina gärningar liksom på turkarnas tid.

En undersökningskommision fann Haj Amin el-Husseini skyldig
men han blev senare benådad.

Omedelbart efter benådningen utgav det brittiska kolonial-
departementet en vitbok, en politisk deklaration i vilken
det förklarades att de judiska invandrarnas antal skulle
regleras efter landets förmåga att ekonomiskt absorbera dem.

Det var då Winston Churchill bidrog till att Transjordanien
avskildes från palestina-mandatet. ..
Engelsmännen hade kastat sin mask av välvilja.

( til 1. sitat >