«Det er ikke så mye i livet som kan måle seg med å slåss», sa jeg.
Jeg skjønte hvordan det lød i deres ører, men jeg synes likevel fortsatt at det er sant. Jeg har aldri vært så nær noen som i det kjellerlokalet i de årene. Det har med konsentrasjon å gjøre, og hvordan man leser ting i øynene på folk. Sex fungerer annerledes. Det finnes folk som lukker øynene og runker hele livet, i hånden sin eller mellom beina på en annen, men det hender aldri noe i hjernen på dem. Når man står overfor en motstander, derimot, er det øyeblikk da man kan se rett inn i den andre og forstå nøyaktig hvem han eller hun er. Dessuten, og det sa jeg også til vennene mine, så er du ikke ordentlig gammel så lenge du kan sette et spark i hodet på en som er høyere enn deg selv.

Vad betyda alla historiska arkiver och biblioteker mot dig? . . .

Ahasverus skakade på huvudet och såg med en underlig blick
uppåt månen.

-Jag är lika värdelös som de historiska arkiverna.
Det förflutna är värdelöst; det kommande även.
Människosläktet skall dö ut, vår planet förstöras,
vår sol slockna.
Var är då det vetande vi samlat? Var frukterna av vårt jäktande
och ävlande?
Tro likväl icke, att jag är likgiltig för vad som skett och sker!
Tidens förskräcklighet (. . . ) Vad framtiden vidkommer, efterspanar
jag tecknen till vårt släktes undergång.
Ett intressant studium.

-Giv mig då dessa tecken!

-Hör ett bland många!
Om du kan tro mig eller ej, men jag har gjort den iakttagelsen,
att människorna, i trots av alla vetenskapliga strävandens tillväxt,
varda allt mindre vetgiriga.

Ungdomens vetgirighet slocknar nu tidigare än fordom.
Vad angår bemödandet att tränga tillbaka i det förflutna,
begränsar det sig alltmer till den officiella och honorerade
forskningen, som bedrives av ämbetsplikt.
_

... vetgirigheten om det förflutna är ... viljan och förmågan
att minnas, att erinra sig ..
När hos henne denna vilja slappas,
är det ett tecken, att ålderdomen är inne och döden nära.

För gångna släkten voro förfäderna heliga, och arvsägnerna om
deras gärningar den dyrbaraste av alla skatter. (...)

Vad angår framtiden, så huru många äro de, som bry sig om den?
Det är sant, att samhällena, för att icke redan nästa släktled
gå under, sörja, om än med knot och knussel,
för barnens uppfostran.

Men är det med den omtanke för rasens bestånd och blomstring
genom århundraden, som utmärkte de gamla folken?
Nej.

Och de, som vuxit upp i deras skolor, vad mena de allra fleste
bland dem härom?
Har du icke sett de unges förvåning, om en gubbe sätter ett träd,
vars frukter han har ingen utsikt att själv få njuta?

Nej, min vän, mer och mer lösa sig länkarna mellan det förflutna,
närvarande och kommande.
Mer och mer lever man ögonblickets liv.

Men tror du, att en kedja, vars länkar lossna från varandra,
skall länge hålla?
Människosläktet närmar sig sin undergång. Det är min tröst.

Den ohyggliga Grottekvarnen skall upphöra att mala.
Den och jag få vila.

Jag fäste mig vid ordet » Grottekvarnen »,
som kom oväntat på den gamle israelitens läppar.

/

/

fra 'Dikter' 1891 av V Runeberg ( kildetekst -> )

Man vet ikke hvem man gifter seg med, men man vet hvem man skiller seg fra, for i disse situasjonene kommer alle menneskets lavvannsmerker for en dag. Det finnes ikke sånne som deg lenger, sa jeg. Du er helt unik. Og en del av meg kommer alltid til å elske deg. Min kone kremtet og sa at hun gjerne ville at vi skulle være venner, men hvis jeg kunne la være å bli patetisk, ville hun sette pris på det.

Sinne er en ferskvare, og hvis man ikke sørger for å kvitte seg med det i tide, blir man gående med det siden, og det er som å gå rundt på en fest med en stinkende hundelort under skoen. Folk kjenner lukten, og man kjenner den selv, det er ikke en sånn lukt som blir borte fordi man oppholder seg i den, tvert imot.

..Har Luther många anhängare här i bygderna?

-Halva anhängare har han nog icke få. Men de,
som vilja våga blod och gods för hans läror, äro
säkert icke många.

-Jag hatar Martin Luther, de armes och betrycktes
bödel, sade Knipperdolling.
Han steg upp, hans händer knötos, och hans ögon
blixtrade i halfmörkret.
-Du vet, Klase, att de fleste bönderna
i det så kallade heliga,
men djupt oheliga romerska riket,
det vill säga mitt fädernesland, äro lifegne; men
du vet troligen icke huru deras herrar behandlat
och behandla dem. Skändligt.

Jag vill icke beskriva det, ty vid tanken på att
desse herrar likväl tillvälla sig namnet kristne,
är jag färdig att gråta af raseri.

Och skändligheterna förövas i åsynen af munkar
och präster, som fråssa vid deras bord och
dricka ur deras bägare och låtsa intet om att
människorna äro enligt evangelii lära syskon,

att Kristus har friköpt oss alla med sitt blod,
att det rike, hvari de mäktige befalla och
de store öva våld, är djäfvulens herravälde;

men att det icke får tillgå så i det rike, som
Guds son har stiftat ibland oss, vari vi äro
bundne vid hvarandra af syskonförpliktelser.

Ord ljödo om evangelii frihet. De kommo från Martin
Luther och dem, som äro med honom,
och hunno till de livegna, desse andligen fattige
och lekamligen utpinade lemmar i Kristi heliga
lekamen, och tände hoppet i deras hjärtan.

Vet du hvad de begärde af sina hudflängare och
blodsugare?
Så litet af hvad de med kristlig rätt hade att fordra,
att tyrannerna borde förvånats.

Luther själv erkände, att hvad de begärt var rätt
och billigt,
och han uppmanade herrarne att bevilja det.
Hvem borde lättare än han ha insett, att slika
uppmaningar äro gagnlösa,
helst när de åtföljas af en straffpredikan över
de ödmjukt bedjande trälarne?

Och sedan vardt det Luther, som mot de arme
hetsade de harneskklädde blodhundarne och
lovade dem himmelen till lön för blodsutgjutelsen.
»Den, som omkommer på eder sida,» skrev han,
»är en rätt martyr för Gud;
den, som omkommer på böndernas, är en helvetesbrand.»

Ja, han sade, att en furste kan med utgjutande af de
stridande livegnas blod bättre förtjena himmelen
än andra mäkta det med böner.

-Detta är förskräckligt, sade Klase. Jag förmodar, att
Luther ville inskärpa hos mina misshandlade tyske
bröder, att man icke skall stå det onda med våld
emot, utan övervinna det onda med det goda.

-Ja, det ville han, men han ville det icke hos
tyrannerna. Över dem kastar han överhetens mantel
och fordrar för dem ovillkorlig lydnad,

ehuru han själv ställt sig olydig mot sin andliga
överhet påven och sin värdsliga överhet kejsaren.

När Reinicke Fuchs [räven] predikar för gässen,
är det alltid om att icke stå det onda emot.

Klase, hav aktning för ditt yrke! Du är vapensmed,
och vapen krävas i dessa tider.
Man skall övervinna det onda med det goda,
där det minsta hopp finnes om möjligheten däraf. ...

/

...Vi äro till största delen handtverkare och fattigt
folk och ha icke många hästar och harnesk att ställa
mot de andras fanor.
Det är ju möjligt, att ... segern dröjer i hundra,
två hundra, många hundra år. Skall din iver afkylas
vid tanken på ett sådant dröjsmål?

-Visst icke, svarade Klase. Jag motser icke utan glädje,
att vi skola få många martyrer att öka skaran af
de helige,
som, då det femte inseglet brytes, ropa med hög röst:
»Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, dröjer du
att döma och att utkräfva vårt blod af dem, som bo
på jorden?

Dem och oss är ju sagt, att vi skola tålmodigt bida,
tilldess talet af blodvittnena blivit fullt.

...Men huru länge vi ha att vänta på triumfen,
veta vi, att straffet öfver honom som svek de arme,
ej låter vänta på sig.

Det tecken, vari han kunnat vinna, var de betungades
tecken. Det har han doppat i blod och trampat
under fötterna.

Fördenskull skall han icke besegra den romerska kyrkan.
Lyckas han upprätta en församling, varder denna -
det förusäger jag -
till en dvärg, som, så länge han lefver,
skall lefva i dödsfruktan för den romerske jätten

och i ständig saknad af det kraftgivande vattnet
i den källa, vid hvilken den ängel vaktar,
som heter Rättfärdighet,
och den ängel, som heter Medlidande med de betryckte.

kap.11. Samfundet "Fritt ur hjärtat"

[ detaljer til kap.11 her ]

(fra 'Vapensmeden', utg. 1891)

/ /

Når Olav Trygvason greide å gå utenbords på tyve årer, da må vel jeg greie å holde balansen på to byer? Kanskje jeg bent fram er en rik fyr ... Og aldeles ikke uten håp for framtiden, i virkeligheten ganske lys til sinns, og med krefter i behold, drog student Valemon Gristvåg fra Trondhjem/Trondheim - halvt draug, halvt menneske - sin motorsykkel opp på fortauet foran No 344 i Rue de Vaugirard. Stjele seg litt solskinn som niste ... Han var i Paris.

Langt flyr den som unnflyr sine egne. Det er en tung sannhet. Men om den var tung for en gammel romer, så er den dobbelt tung for en ung nordmann ...

..det svåraste, som jag lite fegt sparat till sist :
berätttelsen om Vingmuttern, David Goldmann.

Du håller det för osannolikt att en hel skolklass år 1956
skulle ha varit omedveten om att han var jude.

..inga erfarenheter eller kunskaper på det här området kan
vara mer olika än Dina och mina. Du deltog i kampen mot
nazismen.
När jag var barn visste jag inte vad nazismen var, än mindre
kände jag till judar annat än i det bibliskt historiska
sammanhanget.
..vilken omvälvande upplevelse det var att höra Vingmutterns
far Chaim Goldmann berätta kortversjonen av den judiska
historien fram till Auschwitz och de överlevandes flykt
till Sverige. Lika väl minns jag hur jag gick till vår
fantastiske historielärare Arthur Nordén
och blev avfärdigad.
Faktum är också att jag visste allt om de puniska krigen,
Caesars galliska krig, Gustav II Adolf och vikingarna.

Mitt intresse för historia var det inget fel på.
Men jag var totalt okunnig om andra världskriget och i
synnerhet Förintelsen, som vi skriver numera.

Och en sak til. Efter att ha fridlyst David Goldmann
i klassrummet, var jag ytterst observant när det gällde
fortsatta trakasserier mot honom. Men jag hörde inte
minsta glåpord eller antisemittiska anspelning.
Så skulle det nog inte vara idag. Men så var det då.

Slutsatsen är att okunnigheten inte kan skyllas på min
högermamma. Alla i klassen var lika okunniga om
Förintelsen, men inte om landstigningen i Normandie.

Jag kan bara fatta det så att vi som var barn eller
tonåringar på 50-talet var utsatta för någon sorts
konspiration av missriktad välvilja när man höll oss i
okunnighet.
Som om man ville förskona oss från denna obegripliga
ondska.

Först nu på senare år, i en helt annan tid och ett helt
annat årtionde, har dokumentarfilmerna om Förintelsen
börjat komma. En del visas till och med i skolorna.
Det hade tydligen varit otänkbart på det mörka 1950-
talet.

Dohun knäböjde bredvid kaptenen och tyckte sig märka en liten antydan till liv.

Han lyfte upp den medvetslöse officeren, lade honom och fyra andra sårade från
sitt kompani i en jeep, och gav sig iväg mot fältsjukhuset i Son.
Han blev emellertid avskuren av tyskarna, körde in jeepen i skogen och gömde sig.

När den tyska patrullen lämnade det närmaste grannskapet körde Dohun vidare.
Vid fältsjukhuset fann han en lång kö av sårade som väntade på behandling.
Dohun, som var övertygad om att Johnson kunde dö vilket ögonblick som helst,
gick djärvt förbi kön tills han kom fram till en kirurg som granskade de sårade
för att se vilka som var i behov av omedelbar vård.

"Major", sade Dohan till läkaren, "min kapten måste genast tas om hand."
Majoren ruskade på huvudet. "Jag beklager, sergeant", sade han. "Men vi kommer
så småningom till honom. Alla måste vänta på sin tur."
Dohun försökte igen. "Major, han kommer att dö om ni inte tar hand om honom
genast." Doktorn var orubblig. "Vi har en hel massa sårade här", sade han.
"Er kapten tar vi hand om så snart vi kommer fram till honom."
Dohun drog upp sin fyrtifemma och spände hanen.

"Det räcker inte", sade han lugnt. "Major, jag skjuter ner er här på stället
om ni inte tittar till min kapten just nu."
Den häpna kirurgen stirrade på Dohun. "För hit honom", sade han.

I operationssalen stod Dohun med fyrtifemman i handen och tittade på när doktorn
och hans medhjälpare arbetade med Johnson. I sergeantens åsyn fick Johnson en
blodtransfusion, hans sår rengjordes, en kula avlägsnades från hans huvud och
en annan från axeln. När operationen var slutförd och Johnson bandagerad,
steg Dohun fram till doktorn och räckte honom fyrtifemman. "Okay", sade han.
"Tack, nu kan Ni låta arrestera mig."

Dohun skickades tillbaka till 502 regimentets II bataljon. Där kallades han till
bataljonschefen. Dohun ställde sig i givakt. Bataljonschefen frågade om han
hade klart för sig vad han hade gjort och att hans handlande utgjorde ett brott
som måste behandlas av krigsrätt.
"Ja Sir, det förstår jag", svarade Dohun. Bataljonschefen vandrade fram och
tillbaka och plötsligt stannade han. "Sergeant", sade han, "jag ådömer er arrest"-
han gjorde en paus och tittade på klockan -- "i exakt en minut."

De två männen väntade under tystnad. Sedan tittade bataljonschefen på Dohun.
"Ni kan gå", sade han. "Tillbaka till ert kompani!"
Dohun hälsade militäriskt. "Ja Sir", sade han och lämnade rummet.

_

(Albert Bonniers förlag 2010, isbn 9789100102395)

[Den kollektive statstenkning nedskriver din verdi som
menneske til null, forklarer R.Fangen i sterkt 33-siders
kapitel, 'Den internasjonale klassekamp'.
Vi hopper inn der spenningen er godt elektrifisert: ]

I nasjonalsocialisme såvel som i kommunisme koncentrerer
motsetningsforholdet til det kristne seg i oppfatningen
av mennesket. Begge bevegelsene ligner hverandre sterkt
på dette centrale punkt: For dem er mennesket utelukkende
en social foreteelse, et kollektiv-vesen.

Enten det er det 'hellige folk' eller den 'hellige klasse'
som gir mennesket betydning kommer her ut på ett,
individet har overhodet ingen betydning i seg selv, utenfor
sammenheng med folket eller klassen.

Opponerer det mot denne sammenheng, er det mennesket blitt
folke- eller klasseforræder, den usleste av alle forbrytere
og hjemfallen til den mest radikale straff: Utslettelse.

Det er fra disse ideologiers synspunkt den eneste logiske
straff: er mennesket bare et kollektivvesen, da fornekter
det livet når det fornekter kollektivet, og har dermed
dømt seg selv til utslettelse.

Dette menneskesyn er bare mulig på basis av en materialistisk
verdensoppfatning - der livet og utviklingen ikke har noe
annet mål enn et rent socialt - - enten det nu heter det
Tredje rike eller den kommunistiske stat.
At menneskene ikke forstår dette, skal være det nuværende
korrupte samfunds skyld, samt den kristendom hvormed dette
nuværende samfund forsøker å dekke over sin skade og gi den
en ynkverdig idealisering.

Overfor alle forestillinger som holder menneskene tilbake i
individualisme, liberalisme, demokrati og tro på menneske-
rettigheter --
hvad nu alle disse forhatte og foraktede ting heter, -

overfor dem går de kommunistiske og nasjonalsocialistiske
samfund både hårdhendt og listig til verks eftersom den
kloke taktikk tilsier det. Man kan gi visse konsesjoner til
det vanskapte individuelle vesen, der man vil mene det kan
ha utviklingsmuligheter henimot den 'rette tro'.
Ellers: Utslettelse! -

Men fremfor alt gjelder det om å opdra den nye generasjon
og fra begynnelsen av sørge for at den blir hensiktsmessig
kollektivt fungerende, uten hemninger av noen art.

Kampen om ungdommen er et av denne tids mest gruoppvekkende
kapitler. Nettopp der det gjelder ungdommen, står kristen-
dommen og de kollektive avgudsdyrkelsene klarest mot hverandre.

Nasjonalsocialistene har ennå [1938] ikke helt forbudt kirkene
og det kristne arbeid; de som nu engang er kristne må få lov
til å gå og pleie sine såkalte metafysiske behov.
Men fingrene av fatet når det gjelder barn og ungdom: i det
tredje rike tilhører mennesket staten fra fødselen av.
Staten står ferdig med sin opdragelse og propaganda tilpasset
for ethvert alderstrinn. Ingen kristen konkurranse blir tålt.

Kristendommen skal ut av skolene, alt kristent undomsarbeid
er forbudt, alle kristelige foreninger oppløst.
De kristelige studenterorganisasjoner blev avskaffet og deres
eiendommer beslaglagt.

Likedan i Sovjet-Russland. I Sovjetdekretet av januar 1918
heter det i pgf.9 : "Skolen blir herved adskilt fra kirken.
Undervisning i religiøs lære er ikke tillatt i noen offentlig
eller privat skole hvor det blir gitt almindelig undervisning."
Det var tillatt å gi og motta religiøs undervisning privat;
bestemmelsen ble senere skjerpet.
Straffeloven fastsetter straffarbeid på inntil ett år for alle
som underviser barn og mindreårige i religion.

Prof. Pinkevick i Moskva skriver: "..Sovjets undervisning
sikter på å opdra mennesker på grunnlag av et videnskapelig,
materialistisk livssyn... Sovjets skole er ikke bare en
sekularisert skole som i Amerika og Frankrike: Den går frem
efter distinkte materialistiske og antireligiøse linjer."

..I Sovjetskolen er den viktigste opgave å opdra en sterk,
sund ny generasjon med nerver av stål og muskler av jern,
istand til å skape kommunisme... Religion er resultatet
av menneskets hjelpeløshet overfor naturen og de sterke,
herskende klasser; den er antividenskapelig og antirevolusjonær
og er dømt til å forsvinne sammen med klasseforskjellen når
kommunismen blir konsekvent etablert."

himmærn forandra seg fra blå til grå eller
varre greiner som vokste knopper som grodde
hu trampa på ei sky knurra til flua gravde med
snuta beit over rota nerri jorda av jord krabba
hu opp igjen oppdaga ei jernstang som irra hu
fresa i øya dælja med slegga boksa til rusta flak
virra i lufta vakke mjukt som å smelte likkavæl
nok til å blaute bakken