-Vi skola vara som barn igen, du och jag.
Du är i själfva verket ännu barn -- bara tretton år.
Ännu har du full rättighet att kyssa mig obesväradt,
alldeles som förr.
-Det var du, som kysste mig.

-Vi möttes halfvägs, om jag minnes rätt.
På dendär bänken vid sjöboden möttes vi sålunda fem gånger
efter hvarandra ibland, tio gånger, tjugo gånger tror jag.
Ingenting hindrar en god fortsättning.
-Jo, du.

( / )

Ack, Margit, jag fröjdar mig åt att få återigen sitta på skolbänken.
Få något att tänka på och anstränga mitt hufvud med,
blir, hoppas jag, en god motvikt
till min lust för narrupptåg, äfventyr och kanaljerier.

Säg mig nu, fränka, hvem håller du mest af här på jorden?
-Min far.
-Och därnäst?
-Min mor.
-Och därnäst?
-Gunnar Svantesson.
- Jag är icke svartsjuk. Därnäst?
- Doktor Svante.
- Aj! Därnäst?
- Fabbe.
- Därnäst?
- Herr Sven och fader Matthias.
-Därnest?
-Dig.
-Tack! Nästa gång jag frågar därom, skall jag
börja nedifrån. Då kommer jag främst.

-

[fra 'Vapensmeden (Hägringar från reformationstiden)'
(1891) av Viktor Rydberg -
FULLtekst her ]

Mäster Gudmund hade hört omtalas en bok om ön Utopia

och sporde, om någon af hans lärde bröder läst
eller kunde redogöra för den.
Jo, doktor Svante hade läst den engelske kanslern
Thomas Morus’ bok Om det bästa samhällsskicket
eller om den nya ön Ingenstädes (Utopia).

-Främst ville jag naturligtvis veta, huru prästerna
ha det ställdt där - om där finnas präster, sade
kyrkoherden.
-Präster finnas där, upplyste doktorn, ehuru icke många.
De väljas af folket bland dem, som utmärkt sig för
ett rent och oegennyttigt lefverne. Deras
skyldigheter är att undervisa ungdomen, bistå de äldre med
råd och förelysa folket såväl i husliga dygder som
offentliga. De föra ett verksamt lif för det allmänna bästa
och draga äfven ut i krig, när samhället hotas af fiender.

-Få de gifta sig?
-Det åligger dem som plikt att ingå äktenskap.
-Det har visserligen sin goda sida, det medgifver
jag rent ut, sade herr Sven, men sin farliga äfven.
Den som har sina egna barn är naturligen benägen att se
på deras bästa i främsta rummet och behandla de honom
af kyrkan gifna som styfbarn.
Hvilken religion förkunna desse präster?
-Statens religion, som har blott tre dogmer:
1) det gifves ett högsta väsen;
2) människoanden är odödlig; 3) bakom den lekamliga
döden kommer vedergällningen.
För öfrigt står det enhvar fritt att bekänna
den religion han vill; det finns på ön många kristne.
Försök till samvetstvång straffas som brott.

-Nå, än samhällsordningen?
-Den är demokratisk med lärdomsaristokratisk öfverbyggnad.
Ämbetsmännen väljas af folket dels för år,
dels för lifstid.
Regenten väljes för lifstid. Han och de förnämsta
ämbetsmännen, lika som statsprästerna, måste
dock utses ur en särskild klass: de lärdes.
Tillträdet till denna klass står öppen för de bäst
begåfvade ynglingarne utan afseende på börd.

De fleste medborgarne äro åkerbrukare
och ha vanligen tillika lärt ett handtverk.

Arbetet är organiseradt, och ämbetsmännen öfvervaka,
att enhvar fullgör sin andel och får åtnjuta sin hvila.
Arbetets afkastning är gemensam egendom.

Det finns en slavklass, som förrättar de lägsta göromålen:
den är fåtalig och rekryteras af brottslingarne.
Lagarne äro få ock allmänfattliga.

-Säg nu, doktor Svante, hvad ni menar om ett
sådant samhällsskick.

-Det synes mig ha den förtjänsten att vara fritt
från de svåraste af de nu bestående samhällsskickens lyten.
Det är ju ett stort erkännande.
Men jag undrar,
om en man med frihetskänsla förmådde lefva i det.

För egen del vill jag icke drifvas af en ämbetsman
på gifven timme till arbete och på gifven till hvila.
och jag betviflar, att svenske män skulle foga sig däri.

Jag betviflar dessutom, att samhällsskicket kunde bestå
oförändradt.
Förändras det, går det till försämring, ej till förbättring.

Ty det skulle förvåna mig, om dess lärda
aristokrati icke finge samma lust som andra aristokratier:
att tillskansa sig all makten i samhället och göra
förmånerna de åtnjuta allt större och ärftliga på sina barn.

Slika arbetsfogdar skola förr eller senare närma sig den
egyptiska arbetsfogdetypen,

och ju starkare ämbetsmannaorganisationen är
och ju mer den med sig införlifvar de
kunnigaste och äregirigaste i befolkningen,
dess oemotståndligare skall den träldom varda,
som de lägga på de arbetande.

Svåra samfundsproblem är jag icke mäktig att lösa,
och tills vidare föredrager jag fördenskull en ej
så noggrant inrättad samfundsmekanism.

En sådan må gå ojämnt och förslösa kraft,
men ger i vederlag personlig frihet.

Jag önskar, att hvarje man hade sin egen
torfva och vore själfständig på den
och där besörjde sin hushållning efter egen insikt;

jag önskar, att förståndsodlingen vore tillräckligt utbredd,
för att de frie männen skulle inse vikten i så många fall
af gemensamt ordnade ansträngningar såväl i fred som krig;

jag önskar, att hvarje man hade vapen att värja sig med,
ty vapenlösrätt varder städse förtrampad.

I få ord sagdt: jag vill ett allt fullkomligare statsskick
på den grundval, hvarpå Sveriges konung och folk
nu börjat bygga.

Samtalet, som råkat in på det politiska området,
föll nu på riksdagar och riksdagsrätt. Viktiga riksdagar
hade ju nyligen hållits i Strängnäs och Vadstena och
rådsmöte i Jönköping.

Gardianen uttalade en åsikt, som torde synas underlig:
att om någon del af folket skulle från riksdagsrätten
uteslutas, vore det den mäktigaste och rikaste,

emedan rikedomen är stark nog att ensam för sig gifva
dess ägare ett mer än tillbörligt inflytande samhället,
och emedan de rike och mäktige,
riksdagsrätten förutan, kunna göra sig hörda och sina intressen
beaktade inför tronen; hvaremot de fattigaste och mest
betungade klasserna sakna kraft att skydda sig själfva,

såvida de icke förena sig till uppror, hvilket Gud
förbjude, och skulle utan riksdagsrätt vara till regeln
ur stånd att göra sina behof kända och sina klagomål
behjärtade.

De europeiska staterna stå ännu fjärran från en
på rättfärdighet grundad samhällsordning,
än fjärmare från en kristlig.

Men, tillade gardianen, vi äro icke endast berättigade,
utan skyldige att bevara hoppet om bättre tider,
ty Gud har lofvat oss dem.

Veniant modo tempora justa,
Cum spem Deus impleat omnem.

[Må rättfärdiga tider snart komma, då Gud uppfyller
allt vårt hopp. - Ur en hymn af Aurelius Prudentius.]

Doktor Svante sade: Med gardianen är jag enig
däri, att okristligt och förkastligt är ett samhällsskick,
där icke den fattiges röst ljuder lika högt på tinget och
inför tronen som den rikes.

Detta skulle väl också vara klart för alla rättänkande
och alla kristligt sinnade, om icke ett särskildt hinder
ställde sig i vägen:
De fattigaste äro ju vanligen äfven de minst kunnige,
ehuru, sanningen att säga, man möter en förskräckande
okunnighet äfven hos adeln i alla Europas riken,
så att man känner sig frestad till frågan, om icke
okunnighet, parad med öfvermod, är samhällsfarligare
än okunnighet, parad med känslan af ringhet.

Hindret, som jag menar, är den från en grekisk filosof ärfda
och af Thomas Morus i viss mån upptagna läran,
att de visaste böra styra och afgöra alla samhällsbeslut.
Detta låter godt. Men de visaste böra, synes mig,
vara visa nog att inse, att hvad de mindre vise
och ej minst de på ingen visdom pockande samhällsmedlemmarna
känna, lida och mena, utgör någonting mycket viktigt,

som de visaste böra hafva reda på, för att icke blindt
handskas med en outransakad kraft.
För öfrigt: hvilka äro de visaste?

De som själfve anse sig för sådane? Då hafva vi att söka dem
bland de mest uppblåsta och dumhögfärdiga bland människor.

De verkligt vise hafva, tror jag, något af den blygsamhet,
som hindrar dem att tälja sig till den flock, som skriar:
vi ha insikterna, vi skola styra.

De verkligt vise skola aldrig utpeka sig själfve som sådane.
Det är fördenskull som man sökt och trott sig finna ett yttre
igenkänningstecken på visdomen.
Den bör nämligen företrädesvis finnas bland de kunskapsrike.

Nu äro visserligen kunskapsrikedom och visdom olika ting,
men den senare förutsätter gärna den förra.

På denna grund uppbygges den åsikt, att de lärde och
de bildade böra vara de, som styra
och af de styrande höras och beaktas.
Man förgäter härvid det, som kristendomen kallar arfsynden,

som i sin rot är själfviskhet.
Den låter lika litet utestänga sig af skolväggarna som
af världshafvet,
och jag betviflar,
att den med kunskaper utrustade själfviskheten
skall förfara mer billigt och kristligt emot de lägre
klasserna än den okunniga själfviskheten hos de
pansarsmidde och guldsporrade,

såvida icke billigheten föreskrifves af egna,
bättre insedda intressen.
Jag har, särskildt i Italien, som verkligen äger en
kunskapsrik och mångsidigt bildad samhällsklass,
inom denna påträffat en så hänsynslös ondska,
en sådan lastbarhet och en sådan lumpenhet,
att frågan om kunnighetens förhållande till sedligheten
blifvit för mig till ett af de problem, med
hvilka min tanke arbetar, medan jag med harpan vandrar
vägar och stigar.

Man måste, för att lefva ädelt, känna inom sig något
rent, som icke får smutsas.
Några sidor förelästa ur Thomas a Kempis, kunna hos
den fattigaste väcka den känslan till lif;
universitetslärdom gör det mindre säkert.
När kunskaperna träda i den känslans tjänst, då bär
intelligensens utveckling sunda samhällsgagneliga frukter;
annars bär den väl snarare Sodomsäpplen.

Det anmäldes, att kvällsvarden var färdig.

/

bokmerke link>

"Additionally the Latin rendering of More's name, Morus,
means 'fool' in Greek." [wikipedia]

" hålla dig rak inför dem, som vilja vara dina herrar"

Skuld är en kämpe, som skall döda din själs adel, om icke du dödar honom.

Medvetandet af vanära skulle tynga ditt arbete på åkern och i skogen,
svenske man.
Det skulle rycka vingarne af de böner du uppsänder
för dina tegars gröda och ditt hems trevnad.

Medvetandet af bevarad ära skall fördjupa plogfåran
och öka groddkraften i de frön du i henne sår.

Det skall gifva dina böners vingar spännkraft.

Det skall hålla dig rak inför dem, som vilja vara dina herrar,

och det skall gifva mångfaldigad kraft
åt de slag du slår för frihet, lag och rätt.

Ur plogfåran och ur bönen
och ur ditt i strider för rätten gjutna blod
skall komma välsignad äring;

ur den välsignade äringen skönare prydnader för dina
altaren, renare och starkare klocktoner öfver Sverige. -

Sådant sjöng Svante vid sin harpa.
Och såsom konung Hjarrande med sin mäktade besvärja
oväder och böljor,
lade sig äfven för denne harpolekares toner
tillsvidare den storm, som hotat med plötsligt utbrott.

_

_

Vapensmeden
(Hägringar från reformationstiden) af Viktor Rydberg

..Har Luther många anhängare här i bygderna?

-Halva anhängare har han nog icke få. Men de,
som vilja våga blod och gods för hans läror, äro
säkert icke många.

-Jag hatar Martin Luther, de armes och betrycktes
bödel, sade Knipperdolling.
Han steg upp, hans händer knötos, och hans ögon
blixtrade i halfmörkret.
-Du vet, Klase, att de fleste bönderna
i det så kallade heliga,
men djupt oheliga romerska riket,
det vill säga mitt fädernesland, äro lifegne; men
du vet troligen icke huru deras herrar behandlat
och behandla dem. Skändligt.

Jag vill icke beskriva det, ty vid tanken på att
desse herrar likväl tillvälla sig namnet kristne,
är jag färdig att gråta af raseri.

Och skändligheterna förövas i åsynen af munkar
och präster, som fråssa vid deras bord och
dricka ur deras bägare och låtsa intet om att
människorna äro enligt evangelii lära syskon,

att Kristus har friköpt oss alla med sitt blod,
att det rike, hvari de mäktige befalla och
de store öva våld, är djäfvulens herravälde;

men att det icke får tillgå så i det rike, som
Guds son har stiftat ibland oss, vari vi äro
bundne vid hvarandra af syskonförpliktelser.

Ord ljödo om evangelii frihet. De kommo från Martin
Luther och dem, som äro med honom,
och hunno till de livegna, desse andligen fattige
och lekamligen utpinade lemmar i Kristi heliga
lekamen, och tände hoppet i deras hjärtan.

Vet du hvad de begärde af sina hudflängare och
blodsugare?
Så litet af hvad de med kristlig rätt hade att fordra,
att tyrannerna borde förvånats.

Luther själv erkände, att hvad de begärt var rätt
och billigt,
och han uppmanade herrarne att bevilja det.
Hvem borde lättare än han ha insett, att slika
uppmaningar äro gagnlösa,
helst när de åtföljas af en straffpredikan över
de ödmjukt bedjande trälarne?

Och sedan vardt det Luther, som mot de arme
hetsade de harneskklädde blodhundarne och
lovade dem himmelen till lön för blodsutgjutelsen.
»Den, som omkommer på eder sida,» skrev han,
»är en rätt martyr för Gud;
den, som omkommer på böndernas, är en helvetesbrand.»

Ja, han sade, att en furste kan med utgjutande af de
stridande livegnas blod bättre förtjena himmelen
än andra mäkta det med böner.

-Detta är förskräckligt, sade Klase. Jag förmodar, att
Luther ville inskärpa hos mina misshandlade tyske
bröder, att man icke skall stå det onda med våld
emot, utan övervinna det onda med det goda.

-Ja, det ville han, men han ville det icke hos
tyrannerna. Över dem kastar han överhetens mantel
och fordrar för dem ovillkorlig lydnad,

ehuru han själv ställt sig olydig mot sin andliga
överhet påven och sin värdsliga överhet kejsaren.

När Reinicke Fuchs [räven] predikar för gässen,
är det alltid om att icke stå det onda emot.

Klase, hav aktning för ditt yrke! Du är vapensmed,
och vapen krävas i dessa tider.
Man skall övervinna det onda med det goda,
där det minsta hopp finnes om möjligheten däraf. ...

/

...Vi äro till största delen handtverkare och fattigt
folk och ha icke många hästar och harnesk att ställa
mot de andras fanor.
Det är ju möjligt, att ... segern dröjer i hundra,
två hundra, många hundra år. Skall din iver afkylas
vid tanken på ett sådant dröjsmål?

-Visst icke, svarade Klase. Jag motser icke utan glädje,
att vi skola få många martyrer att öka skaran af
de helige,
som, då det femte inseglet brytes, ropa med hög röst:
»Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, dröjer du
att döma och att utkräfva vårt blod af dem, som bo
på jorden?

Dem och oss är ju sagt, att vi skola tålmodigt bida,
tilldess talet af blodvittnena blivit fullt.

...Men huru länge vi ha att vänta på triumfen,
veta vi, att straffet öfver honom som svek de arme,
ej låter vänta på sig.

Det tecken, vari han kunnat vinna, var de betungades
tecken. Det har han doppat i blod och trampat
under fötterna.

Fördenskull skall han icke besegra den romerska kyrkan.
Lyckas han upprätta en församling, varder denna -
det förusäger jag -
till en dvärg, som, så länge han lefver,
skall lefva i dödsfruktan för den romerske jätten

och i ständig saknad af det kraftgivande vattnet
i den källa, vid hvilken den ängel vaktar,
som heter Rättfärdighet,
och den ängel, som heter Medlidande med de betryckte.

kap.11. Samfundet "Fritt ur hjärtat"

[ detaljer til kap.11 her ]

(fra 'Vapensmeden', utg. 1891)

/ /