Blir begeret knust
så drikk av
minnet om det.
Det gryr flere hvite seil
bak øynene
enn kroppens natt
orker tanken på.
Natten gled ut
gjennom trærne, himmelen
var en dag.
En tynn, blank hinne av strykekvartett fra 1790 holder igjen
det siste dagslyset en kort stund.
Og likevel må vi
se og se
etter det som var der
før øyet
lå åpent, det som blir igjen
etter at øyet
har sett.
Du skal ikke engang
kjenne døden
som en siste
bunnløs krykke
men en hvitere ild
som infernaliserer deg
urørt.
Ansiktet ditt lyser opp
av det som brenner
flammeløst
i deg. Nå,
så langt borte, kan jeg
bare tenke
i det lyset, kinnene
blir ikke røde
av varmen.
Jeg ville røre deg bare som et snøfnugg i vindstille. Eller som sol i februar, når det lave, skinnmagre lyset streifer et forbipasserende ansikt i spalten mellom bygårdenes massive, langflate skygger, og du vet at solens intensitet er akkurat den samme som midtsommers, en uavbrutt, lydløs eksplosjon hvor enorme energimengder utlades.
Det
som ikke kan se selv
ser
gjennom deg.
"Strandet" av Anne Provoost er også en rystende, vakker bok om seksuelt overgrep.
Anbefalt 7-9. trinn.
Välsignade sol, som förmår leta dig ner till oss, ända ner till gravarna under träden . . .
Besynnerligt, att det alltid går en rysning genom luften före soluppgången.
A word is dead
When it is said,
Some say.
I say it just
Begins to live
That day.
Den gångna dagens skyar hade drivit undan och lagrat sig i rosiga strimmor vid horisonten, men däruppe hade rymden blånat till ett djupt oändligt blått, blått som denna underbara blå musik.
Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.
Den stora, oändliga natten.
Nå, det är nu också ett talesätt . . . Vad är natten,
vad är det som vi kalla natten? Det är den smala
koniska skuggan av vår lilla planet. En liten spetsig
kägle av mörker mitt i et hav av ljus. Och detta
ljushav, vad är det? En gnista i rymden. Den
lilla ljuskretsen kring en liten stjärna: solen.
NOCTURNE.
Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens midt,
sömn och dröm, ----
månen glider över havet
vit och öm.
(Edith Södergran)
Det ena som det andra
har ringa vikt
mot att du rör ditt eget ödes
levande skikt,
där ond makt bryts,
där skapelse sker,
där du och världen växer
till mer.