Jo mer uheldig han følte seg, jo tristere ble han. Langsomt og sikkert ble han til en ansamling av tilfeldig rusk og rask, bare så vidt holdt sammen av et tynt lim av dagligliv. En morgen var det ikke mer dagligliv igjen, og far sa ikke mer.

Det här är inte någon historia som berättas i efterhand, det har inte förut hänt, han står inte efteråt och ser tillbaka, utan det är just nu, det ligger i ögonblicket och kan falla ur det.

-Vi är, säger han till studenterna, som elektriska ljus med vilka Gud illuminerat sin teater.

Men i konsten att ordna ligger också förmågan att sätta en gräns för ordnandet.

Fortiden banker i brystet mitt som et annet hjerte.

Ensamheten var inte så svår som jag påstod, så länge jag var ensam gick det an. När jag mötte andra människor och tvingades erkänna min ensamhet, se den i spegeln deras ansikten höll upp, då brast det för mig.

Jag sprang vettskrämd därifrån. Ensamhet löpte bredvid mig som en hund.

Samuel var ett glas vatten jag drack i min törst. Jag visste inte att det var förgiftat, det såg så klart ut.

(...)Ibland ringde jag trots att jag visste att han hade någon annan där. Jag bröt mig som en tjuv in i deras timme.

Jeg åpna vinduet og fikk byen midt i fleisen, så over alle hustakene, lurte på hvor mange ensomme mennesker det fantes der, hvor mange gærne, skeive, dumme, forvirra, forbanna mennesker som levde i den kokende byen.

-Er du syk? spør hun. Og Arnold Nilsen må snu seg mot veggen for at hun ikke skal se at han er like ved å gråte, for noen bryr seg om ham, noen lurer på hvordan han har det, og denne omsorgen bringer ham nesten ut av fatning.

Ray vann Paulines hjärta den där gången i Wales, jag krossade hans, vad är det här livet för jävla porslinsbutik.

Jag läste om det jag skrivit och insåg att min skrivmaskin kanske inte var röd av annan anledning än att den rodnade.

En långsam elak sjukdom hade börjat äta upp henne inifrån och ut och hennes sinne pendlade mellan vänlighet och total tvärhet. Efter hundra sekel då tre vintrar gått befriades hon.

(...) Som om det vore en synd mot själva livet, detta att låta sine sinnen ligga i träda, medan åren går.

Konst uppstår inte av luft, den hämtar sin näring och sitt material från den enda värld vi känner. Konsten är en förtvivlad kärlek till världen, ett desperat försök av den enskilde att göra människans hotade existens osynlig. Och att hålla henne levande. Att ständigt på nytt levandegöra de skikt inom oss som de centralstyrda språkens mekanik aldrig kan nå. Bara konsten har frihet att gå på jakt efter den andra värld, som är belägen i denna.

Livet och jag går inte bra ihop, men vi är ju så involverade i varandra nu.

Conventional fiction teaches the reader that life is a coherent, fathomable whole that concludes in neatly wrapped-up revelation. Life, though - standing on a street corner, channel surfing, trying to navigate the web or a declining relationship, hearing that a close friend died last night - flies at us in bright splinters.

Kunst er kunst, uansett hva en driver med. Og om en først har fått den gava, så er det uråd å undertrykke den. Enten får en lov til å leve den ut, eller så blir en berre halvt menneske.

• Det er en dag i morgen også, sier han, - vil du ha den? Jeg tenker meg om lenge. Jeg har vært i verden i femti år, jeg greier vel en dag til. Da snur han båten og ror tilbake igjen, og jeg går i land. I land til en ny dag, som aldri var helt sikker. For hver natt må jeg velge.