Bokelskere.no

MODELLFLY

På ferd over landskapet
Blir vi små i hodet,
tunge i øynene av svimlende høyder
under oss.

Og mister sikten pga. et slitt
instrument, en okular
maskineriet er smått, nesten
usynlig og vi merker ikke
at vi flyr over en skog

med et veltet tre, over
gaten, huset hun bodde i,
greinene gror inn gjennom
vinduene.

För den som skriver är författaren långt borta. Författaren förväntas ha svar, den som skriver ägnar sig åt att skriva och sitter själv med frågor. Det är en klyvnad som löper mellan det snabba och det långsamma. Det lönsamma och det olönsamma. Det materiella och det ideella.

Tidlig ettermiddag.

Timer uten mennesker. Likevel,

konturer som skifter og beveger på seg.

I støvsugerposen har en verden oppstått
fordi den ikke får slippe ut.

Det finnes også noe aldret sollys her
styrtet inn i de minste sprekkene
på en lærsofa

og under sofaen et barn, fordypet i fred.

jeg snur meg fire ganger i vinden
tilgivelse framtrer i flertall
som den hasselaktige tilveksten av språk
eller et rom for hver blomstring
snø og aske daler forskjellig

istedet for blader fargene
rustrød rogntåke fiolette flyt
mot stammer av ungbjørk
se himmelen i et glimt eller se igjennom den

stille mellom bønnen lever
skogen linn og ask og lønn
det er lytt mellom diktet og verden

himmelen lysner
men de havsnære løvtrærne

holder lenge på mørket

over åkeren er alt
leselig

i skogen svir bladsyre
mot leppene

det fins vekster
for enhver forråtnelse

/ Dressen jeg brukte i morgen,
har ikke vaskepiken min vasket:
hun vasket den i sine otilinske årer,
i strålen fra hjertet, og i dag må jeg
ikke spørre meg om jeg har gjort
dressen grumset av urett.

/ Nå når ingen går ned til bekken,
legges lerretet på linjearkene
for å dekkes av fjærpenn, og alle tingene
på nattbordet, etter så mye hva skal jeg gjøre,
er alle her ikke lenger mine
ved min side.
/ De forble i hennes forvaring,
strøkne, forseglet av hennes korngule godhet.

/ Og visste jeg bare om hun kommer tilbake;
og visste jeg bare hvilken morgen hun vil komme inn
og levere de rene klærne, hun der som er min
sjels vaskepike. Hvilken morgen hun vil komme inn,
tilfreds, arbeidets gylne frukt, lykkelig
over å bevise at ja, visst vet hun, ja, visst kan hun
/ JA, MEN SELVSAGT KAN HUN DET!
blåne og stryke alle former for kaos.

-En tragedie, for faen. Ufremkommelig hålke, speilglatte veier, kantete, skarpe isklumper på stiene, benbrudd, kraniebrudd, forfrysninger, kuldedød. Mer enn ett menneske er i løpet av det siste året blitt funnet stivfrossen på en parkeringsplass, på hageheller få meter fra sin egen dør. Slik er forholdene i et vinterland med bedragersk pastellblomstret himmel. Til vårens sandstormer skurer hud og hår i filler. Til regnet endelig binder støv og jord. Regn, regn og mer søle. Helvetes klima.

-De er varme og romslige. Moren sitter på en stol midt på gulvet og snur og dreier på føttene med de nye støvlene. - Lette og solide. Men altfor dyre, Ena. Du gir meg for mye.
Margareta fortsetter å snakke gledesløst. Ena lytter. Det er en veldig avstand mellom dem. Kanskje burde mennesket dø etter formeringen og overlate verden til avkommet.

Avantgarden regner seg som en utsending fra den framtiden den vil framkalle; på den andre siden er det mange som gir uttrykk for skuffelse over at poesien har mistet den politiske kraften den angivelig hadde i fortiden. Nostalgikerne og futuristene står sammen i skuffelsen over poesiens politiske impotens i nåtiden, som er det bærende elementet i de mest utbredte formene for poesifordømmelse.

De fleste av oss går rundt med en i det minste vag fornemmelse av en korrelasjon mellom poesi og menneskelig potensial som ikke kan virkeliggjøres av dikt. Poetens påstand om at han skaper poesi er derfor både pinlig og anklagende.

Livets mening

All makt utgår från hjärtat.
Så säger min svaga konstitution.
Vad tjänar dikten till
om hjärtat inte hörs i den.
Vad tjänar dikten till.
I hjärtat råder mörker
och bara hjärtat hörs.
Jag skriver till en vän:
I hjärtat finns en klammare
med en poetry slammare
som diktar mycket ärligt
men larmar helt förfärligt.
I livets långradiga mening
slår hjärtat punkt-punkt-punkt...
Men någon punkt ska bli den sista.
"Hur gör folk för att leva
Vid vilken ålder är det för sent"
skrev Bodil Malmsten
i Det här är hjärtat.
Vad tjänar hjärtat till
som bara slår och slår
och sedan slutar slå?
Hjärnan gör så många ord
till hjärtats enkla sång.
Och livets mening är så lång
så kort så dum så här.
Jag skriver till min vän:
I hjärnan, som är dummare,
är hovpoeten stummare
och låtsas vara tapper
i vers på fladdrigt papper.
Vad tjänar hjärnan till
med alla sina ord?
Jag är inte rädd för döden.
Jag är redd för att ha levat
utan att ha älskat.
Vad tjänar dikten till.

Det hender jeg blir mer kjent med et foto jeg minnes enn ett jeg betrakter, som om det direkte synet villeder språket når det leder det ut i beskrivelsesforsøk som alltid bommer på virkningspunktet, punctum.

Portrettfotoet er et lukket kraftfelt, hvor fire imaginære krefter krysser hverandre, støter sammen og deformeres. Foran objektivet er jeg samtidig den jeg tror jeg er, den jeg vil andre skal tro at jeg er, den fotografen tror at jeg er, og dessuten den han benytter seg av for å vise frem sin kunstferdighet. Det er med andre ord en bemerkelsesverdig handling: Jeg etterligner ustanselig meg selv, og straks jeg lar (går med på å la) noen fotografere meg, lider jeg derfor alltid under en følelse av inautentisitet, tidvis også av bedrageri (som i visse mareritter).

MIN GALE FOLE

Jeg skal føde.
De ser min barnehest,
at den er tatt bort fra meg.
Min gale fole.
De ser min frøhage og selvet med ro.
De setter meg ut.
Jeg er ute.

SKAPELSESBERETNING

En gang fikk Vår Leder en visjon:
han så mange hvite hoder på en grå himmel
sorte hårstråsløyfer som fløt rundt hodene
og sorte, smale øyne som danset rundt sløyfene

Det skulle bli oss
alle vi med sort hår, hvit hud
og forglemmegei-bladøyne
slik at vi ville se på hverandre
og tenke: Den personen er meg