Bokelskere.no

"Sovjetunionen på konkursens rand."

En må spørre seg hvorfor det er gått så dårlig i Sovjet-
unionen på det økonomiske plan.
Sovjetunionen er jo landet med de rikeste ressursene ;
Verdens største landbruksland, det har store reserver av
mineraler, metaller, gass og olje.
Krisene skyldes først og fremst 70 års feilslått politikk.

Naturligvis kan et totalitært styre raskere nå visse avgrensede
mål, men i lengden vanskeligere å fastholde
fordi en ikke har folket på sin side.

Undertrykkelsen av mennesket medfører manglende initiativ
og likegyldighet fra det brede lag av folket --

mens en liten gruppe systemkritikere tar kampen opp, og
erfarer at vold brukes som middel mot ånd.

Det var ikke bare Lenin og Stalin som med hård hånd
undertrykte folket. Nikita Krustsjov, som i Vesten
har vært ansett som mer liberal, fortsatte den harde kursen
selv om han klarte å skjule det bedre enn sine forgjengere.

Senere er det kommet i lyset. Det var han som i sin tid
fornyet den ideologiske kampen mot religiøse samfunn, og
fra 60-årene av tvangsstengte ca 10 000 kirker.

Bresjnev-æraen var om mulig enda verre. Da Bresjnev som
statsleder var sykelig opptatt av å forherlige seg selv, og
i mangel av visjoner bare ønsket å holde på makten -
uten å forstå tidsutviklingen. Unionen fikk del i denne ved
sine mange dyktige vitenskapsmenn - men også ved å stjele,
eller på annen måte få del i utviklingen fra Vest.
Hvorfor kom ikke dette folket til gode?
Vitenskapelige og teknologiske fremskritt ble holdt innenfor
en enklave i staten: i det militære, som sykelig våket over
ethvert fremskritt som en militær hemmelighet.
Etter Lenins ord: "Samfunnet først - uttrykt ved den
proletariske diktators enerådende vilje. Individet kommer i
andre rekke!"

En annen viktig faktor som har hindret, er at man ikke ønsket
at befolkningen skulle ha forståelse for administrasjon --
idet en alltid har næret sykelig angst for motrevolusjon.

( bokmerke i fulltekst )

Utvalg av INNHOLD med weblenker til fulltekst

Religionslovene

4 Kommunismens svanesang

5 Umulige mål

6 Fremtiden -- Endetiden

"Kristne flest har i dag svært liten forståelse for Bibelens
profetier om 'de siste tider'.
Mange teologer avholder seg helt fra å tale om dette ..."

Og så var det hverdagen. Uansett hvor lite hverdagslige de oppleves, dagene og kveldene og nettene, så kommer man ikke utenom livet utenfor, at ingenting der ute venter eller stopper opp, at ingenting der ute i den grådige normalen får med seg engang, om det mangler et hjerte, om det savnes et smil.

Hva vet vi nå om hva vi gjør om mange år om hva vi vil om hva vi kan om hva vi bør om hva vi tør?

Kanskje var det ikke én dag eller én hendelse, men alt har en start, hvor langsom og ubetydelig den enn kan være, og jeg tror det begynte med hunden.

Det er kanskje bare det, sa han til Margret, forklarende, unnskyldende, at man begynner å bli eldre, og en dag går det plutselig opp for en at en ganske sikkert bare har dette ene livet, og hvordan skal en forsvare det? Når man er yngre, tenker man ikke på dette i det hele tatt, da har man mer enn nok med bare å leve, være til, strekke ut livet. Men så våkner man en dag midt på den livets vei vi har å vandre, slik Dante skriver, og kjenner det i egne knokler at mulighetene blir færre for hver dag som går - og at gjentakelsene tar stadig større plass i tilværelsen. Da begynner man å lengte etter noe annet, en annen horisont, ikke nødvendigvis en som er bedre, på en måte er den kanskje heller dårligere, men for deg er den ny. Noe føyes til i livet ditt, gjentakelsenes hjul går bitte lite grann sakte. Er det flukt? Jeg har spurt meg selv de samme spørsmålene. Det er rart søster, at man ikke umiddelbart kjenner forskjellen på flukt og motet til å endre livet sitt.

Hvor mange dager har vi her på denne planeten, i løpet av livstiden, som virkelig betyr noe, der noe faktisk skjer slik at livet ditt virker lysere, mer fylt om kvelden enn om morgenen - hvor mange dager?

Aldrig har någon djungel själv varit skådeplatsen för så grymt
koncentrerade djurstrider och hetsningar som dem
som utspelades på Roms arenor, och aldrig händer det
i världen något i så sammankörd mening händande som
under ett sammanlagt ordinärt biodygn [kino-] i världens städer.

Men genom att så koncentrera, oavbrutet, oavbrutet, gör man
verkligheten tråkigare,
man undergräver naturverkligheten som själv aldrig är konst-
koncentrerad men som bär mänsklighetens dagar och år.
"Tråkigheten på landsbygden" är skapad av staden, ty den har
skapat otåligheten på landsbygden och infört och hetsat upp ett
onaturligt händelsebehov.
Därmed har stadsandan lyckats blåsa ut vad naturen själv har
blåst in: uthållighetens levande ande, som betraktad rent
praktiskt är detsamma som att kunna på naturgrund och med
enkla medel variera sitt liv.
Men när otålighetens lavin kommit i gång står den inte att hejda.

Vi är nästan alla helt förgiftade och kräva alltid mera händelser
än vi kräva iakttagelser och tankar.

Men så få vi också igen det på halsen i de allt mer djävulska
krigen, mänsklighetens egna skapelser,
koncentrationer som inte ha det minsta med natur att göra, ty
striden i naturen är gles, är utspridd, fördelad över jordytan,
den är guerilla.
Den är utspridd i mångfalden och drunknar i mängden:
döden drunknar i livet.
Döden står i naturen naturligt fördelad, det är bara människan
som medvetet koncentrerar den, skapar masskoncentrationer av död.

Hon har skapat stads-karma: masskriget.
I själva verket har jordklotet blivit för litet för människan.
Hon känner det för väl. Hon vet precis var naturtillgångarna
finns, känner nästan skrämmande väl till vad den tolv mil tjocka
jordskorpan runtom kan ha att bjuda henne.
Inga nya länder finnas kvar att upptäcka. Hade Jorden samma
storlek som Neptunus har, skulle en jordomsegling ta ett par
hundra år. Den äventyrslystne ynglingen skulle då inte kunna
resa ut med den bitanken, att han tio år, kanske bara fem år
därefter skulle sitta hemma vid brasan och berätta om sin färd,
sina jakter och sina strider.
Nu kan han detta mycket väl, ty Jorden är förhållandevis liten.
Den moderna tekniken har utarmat dess utstrâckning. Därför har
ynglingen redan hunnit utarma sin stoffkrets.

Äventyrsromanen kippar sedan femti år tillbaka efter luft,
den har hamnat i lufttomt rum.
Den renhårigt påtagliga geografiska, zoologiska och etnografiska
Stanley- och Livingstonelinjen har för länge sedan blivit så
gott som alldeles slutinventerad. Storviltbeståndet i Afrika
hotar att alldeles krympa samman. Det finns inom territorierna
nätt och jämnt så mycket storvilt kvar att det förslår till de
med mycken möda sammanbragta och därefter sammanklippta
storviltsfilmerna.
I Sydamerika har jaguaren dragit sig allt längre norr ut.
Ännu för bara sextio år sedan var det vanligt att det paraguayska
postverket förlorade en god del av sina brevbärare genom jaguarer.
Jaguaren saknas nu i så gott som hela Paraguay. I Brasilien har
den drivits norr ut ända till det inre av Bahiana.

Naturligtvis skulle ynglingarna ha kunnat övergå till andra djur,
eller - varför inte till växter, i urskogen lär finnas växter.
Men äventyrsslentrianen kräver farliga djur, så fruktansvärda
som möjligt. En vänsäll missionär försökte en gång att framhålla
djungelns förbisedda sidor och mindre farliga djur,
men han höll på att bli uppäten av läsarna i stället för av
tigrarna.

(1960)

Planer om et Sovjet-Skandinavia

Under de samtaler jeg hadde med regjeringskretser og med andre
folk såvel i Kaukasia som i Moskva, ble jeg helt klar over
mange av de norske arbeiderlederes spill.
De fortalte meg ganske åpenlyst og med kynisk forakt om
hvorledes de brukte dem som brikker i sitt arbeid.
De fortalte om opprettelsen av det mellomeuropeiske byrå i
Berlin, de fortalte at det skulle opprettes en skandinavisk
føderativ sovjetrepublikk, de fortalte at de to stedene som
først skulle tas, var Spania og Skandinavia, hvis ikke
Tyskland forinnen falt.
De fortalte meg i det hele tatt om alle sine planer.
Vi satt ofte om aftenen og diskuterte disse tingene, og de
la - etter den kommunistisk-marxistiske teori ikke noe skjul
på sin hensikt - enten de nå hadde tillit til meg eller ikke.

England sto som hovedfienden, og når jeg talte med disse
kaukasiske regjeringskretser -- jeg hadde jo studert disse
spørsmål, jeg fortalte dem om veiene til India, om passene
der, om felttogene som hadde gått til India -- så sa de:
"når vi går mot India, må du komme og være med oss."
Det var innstillingen den gang.

( fulltekst )

joda, Her finnes grønne enger med varer hos nb.no -

noen har engang overbevist meg om at Toyota
kan oversettes grønn-eng på norsk

Omtalt opus: >

Søk på forfatter: >