Aldrig har någon djungel själv varit skådeplatsen för så grymt
koncentrerade djurstrider och hetsningar som dem
som utspelades på Roms arenor, och aldrig händer det
i världen något i så sammankörd mening händande som
under ett sammanlagt ordinärt biodygn [kino-] i världens städer.

Men genom att så koncentrera, oavbrutet, oavbrutet, gör man
verkligheten tråkigare,
man undergräver naturverkligheten som själv aldrig är konst-
koncentrerad men som bär mänsklighetens dagar och år.
"Tråkigheten på landsbygden" är skapad av staden, ty den har
skapat otåligheten på landsbygden och infört och hetsat upp ett
onaturligt händelsebehov.
Därmed har stadsandan lyckats blåsa ut vad naturen själv har
blåst in: uthållighetens levande ande, som betraktad rent
praktiskt är detsamma som att kunna på naturgrund och med
enkla medel variera sitt liv.
Men när otålighetens lavin kommit i gång står den inte att hejda.

Vi är nästan alla helt förgiftade och kräva alltid mera händelser
än vi kräva iakttagelser och tankar.

Men så få vi också igen det på halsen i de allt mer djävulska
krigen, mänsklighetens egna skapelser,
koncentrationer som inte ha det minsta med natur att göra, ty
striden i naturen är gles, är utspridd, fördelad över jordytan,
den är guerilla.
Den är utspridd i mångfalden och drunknar i mängden:
döden drunknar i livet.
Döden står i naturen naturligt fördelad, det är bara människan
som medvetet koncentrerar den, skapar masskoncentrationer av död.

Hon har skapat stads-karma: masskriget.
I själva verket har jordklotet blivit för litet för människan.
Hon känner det för väl. Hon vet precis var naturtillgångarna
finns, känner nästan skrämmande väl till vad den tolv mil tjocka
jordskorpan runtom kan ha att bjuda henne.
Inga nya länder finnas kvar att upptäcka. Hade Jorden samma
storlek som Neptunus har, skulle en jordomsegling ta ett par
hundra år. Den äventyrslystne ynglingen skulle då inte kunna
resa ut med den bitanken, att han tio år, kanske bara fem år
därefter skulle sitta hemma vid brasan och berätta om sin färd,
sina jakter och sina strider.
Nu kan han detta mycket väl, ty Jorden är förhållandevis liten.
Den moderna tekniken har utarmat dess utstrâckning. Därför har
ynglingen redan hunnit utarma sin stoffkrets.

Äventyrsromanen kippar sedan femti år tillbaka efter luft,
den har hamnat i lufttomt rum.
Den renhårigt påtagliga geografiska, zoologiska och etnografiska
Stanley- och Livingstonelinjen har för länge sedan blivit så
gott som alldeles slutinventerad. Storviltbeståndet i Afrika
hotar att alldeles krympa samman. Det finns inom territorierna
nätt och jämnt så mycket storvilt kvar att det förslår till de
med mycken möda sammanbragta och därefter sammanklippta
storviltsfilmerna.
I Sydamerika har jaguaren dragit sig allt längre norr ut.
Ännu för bara sextio år sedan var det vanligt att det paraguayska
postverket förlorade en god del av sina brevbärare genom jaguarer.
Jaguaren saknas nu i så gott som hela Paraguay. I Brasilien har
den drivits norr ut ända till det inre av Bahiana.

Naturligtvis skulle ynglingarna ha kunnat övergå till andra djur,
eller - varför inte till växter, i urskogen lär finnas växter.
Men äventyrsslentrianen kräver farliga djur, så fruktansvärda
som möjligt. En vänsäll missionär försökte en gång att framhålla
djungelns förbisedda sidor och mindre farliga djur,
men han höll på att bli uppäten av läsarna i stället för av
tigrarna.

(1960)