Bokelskere.no

Tungsinnet har fulgt meg gjennom livet som en mørk tråd, skottet bort på den gylne tråden som stadig går parallelt med den: lysten til å skape.

Jeg kom, "konkursbarnet", fjernt fra Melkeveiens vindfulle vidder... jeg kom, kvelende hvit, men med en Leonardo-krøll i nakken, alvorlig som en tomat; jeg hadde en soldats hjerte, og mitt våpen var de lange, myke neglene.

Men jeg vil jo bare si det, sier jeg. At det er liksom som jeg ikke orker mer, men nå som jeg har sagt det, så orker jeg det jo, sier jeg, og så gråter jeg.

Till slut är allt det vi lever av frånvarande. Till slut har vi ändå diktat våra liv, skrivit en sång, som dröjer sig kvar på jordens yta en kort minut efter det att den sista tonen har klingat av. Därför detta ljus som säger: berättelsen har varit här, lågen svag, flämtande svag.

Detta huvud; nu bara en trängsel av organ, av ödelagda, nerrivna ledningar, söndertrasade fönster, uppbrutna gatstenar, taggtrådsrullar, falnade eldar. Ruinen av en huvudstad, där jag burits omkring i bärstol av ögats, örats, smakens, luktens og känselns lakejer.

Idag släpade jag en pinnstol ner till havet, för att sitta där och få bekräftat att det är större än jag. Det ser ganska löjligt ut: en i förtid åldrad man på en rankig stol under mörka molntrasor, på en oändlig strand. Lång smal hals, leverfläckiga händer i knäet. Och den i vinden fladdrande pratbubbla, som är hans enda tröst i döendet: "Havet är större än jag."

Inuti varje annan människa finns ju en del av vårt eget liv, som om vi ger oss möjlighet att söka, skänker oss den viktigaste kunskapen av alla: att vi inte, i vår ensamhet, är ensamma.

Tiden har gått altfor fort, jeg har ikke hatt tid til å ta vare på meg selv. I neste øyeblikk sitter hun på kanten av sengen min hjemme i Oslo og stryker hånden over den knoklete ryggen min. Jeg vil ikke at hun skal gjøre det, det føles som om hun tar på sjelen min, forstyrrer den, og jeg ligger helt stille for at hun ikke skal vite at jeg er våken.
-Lille ryggen, og lille jenta mi. Det var jo ikke slik det skulle bli, hvisker hun og lener seg over meg.

Når de andre ungene dukker opp, slutter hun å ake. Hun forsvinner sammen med flokken mens jeg hører hvor stille det blir når jeg ikke har noen å være taus sammen med.

(...) if I feel sick and I don't want to do something, it is probably the right thing to go ahead with it.

mørket er for stort for hodet ditt. Du sitter nedsunket i en stol foran skrivebordet ved vinduet mens mørket bare renner ut gjennom den halvåpne munnen din, gjennom de halvåpne øynene, nesa ørene. Slik vann stiger og renner over kanten i et overfylt badekar, slik stiger mørket inni hodet ditt, renner damper, virvler utover golvet, stiger oppover veggene. Mørket er for stort, og det renner bare ut av deg, fyller rommet, stiger jevnt og trutt oppetter veggene, snart vil det nå opp til vinduskarmen, det vil renne over karmen og ned på gata, ut over byen, renne over asfalten, samle seg i dammer, renne nedover, slukes av en rennestein.

Having written "The End" to this story of my life, I find it prudent to scamper back here to before the beginning, to my front door, so to speak, and to make this apology to arriving guests: "I promised you an autobiography, but something went wrong in the kitchen. It turns out to be a diary of this past troubled summer, too! We can always send out for pizzas if necessary. Come in, come in."

Man skal være voksen ganske lenge før man klarer ikke å ta det å være voksen så alvorlig.

Hindsight is essential to making sense of the contemporary.

Å alltid være i slutten er kanskje den mest meningsfulle innsikten et menneske kan ha.