Bokelskere.no

Minusgrader
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld.
Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv."
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.

Schubertiana IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kann lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Coverbandet, som har hatt ein pause, er tilbake på den vesle scenen, og dei opnar med det sleipaste av alle triks: Pink Floyds «Another brick in the wall». Som dobbelt lærardotter er eg veldig sterk motstandar av denne songen, og det skjer meg i hjartet at alle i lokalet no brøler det utdanningsfiendtlege mantraet «We don't need no education» om att og om att taktfast medan dei hamrar knyttnevane ned i borda og bardisken. – Jo, men de gjer det!! tenkjer eg fortvila, medan Helga Hjetland, stiloppgåver, bladet Utdanning, barndommens skulekjøken og lærebøker i O-fag passerer framfor mitt indre i revy.

The one thing that doesn't abide by majority rule is a person's conscience.

Lost in his thoughts he looked out from his shop at the shining loveliness of that first day of March. Opposite him, a little to the side, stood the eternal bridge, everlastingly the same; through its white arches could be seen the green, sparkling, tumultous waters of the Drina, so that they seemed like som strange diadem in two colours which sparkled in the sun.