Bokelskere.no

Møtet mellom Vesten og islam vil ikke gå for seg konstruktivt og positivt (mellom sivilisasjoner, nasjoner og/eller borgere enkeltvis) bare ved hjelp av fromme ønsker og optimistisk påpekning av felles verdier. Problemet ligger høyere oppe. Det gjelder for alle å vise ydmykhet, respekt og indre sammenheng. Ydmykhet ved å innrømme at ingen, ingen sivilisasjon eller nasjon har monopol på det universelle og det gode, og at våre politiske og sosiale systemer ikke er perfekte; respekt overfor den annen part fordi man må være overbevist om at den andres kulturelle rikdom og erfaring har noe å bidra med for oss, og endelig indre sammenheng fordi den andres nærvær er som et speil man må bruke for å få øye på våre egne selvmotsigelser og bristende logikk i den konkrete og daglige anvendelsen av våre edleste verdier.

For at kritikken ikke skal høres, er det enkleste å holde liv i mistanken om antisemittisme overfor alle som angriper den israelske politikken.

Å kritisere Israel og den kontinuerlige koloniseringspolitikken med annekteringer og undertrykkelse er ikke antisemittisme, på samme måte som kritikk av Saudi-Arabias regjering ikke har noe med islamfobi å gjøre. Man må holde tingene fra hverandre: Det gjelder å avvise antisemittismen i alle dens former, men opprettholde en klar og nødvendig kritikk av den israelske politikken.

Det finnes en bedre vei videre, en vei som løfter fram sannhet og maner til medfølelse. Min bønn er at det er dette du finner på sidene i denne boka.

For enhver som hviler i hans beskyttende skygge,
blir synden til lydighet, og fiende til venn.

Adams barn er hverandres lemmer,
de er skapt av samme stoff.
Når skjebnen påfører ett lem smerte,
forblir de andre ei i ro.
Evner du ikke å vise medynk med andres sorg,
fortjener du ikke å bli kalt menneske.

Og er det frykt dere vil fordrive, så har den frykten sete
i deres hjerte og ikke i hånden på ham som er fryktet.

For livets pust finnes i sollyset og livets hånd i vinden.

For det som er grenseløst i dere, har tilhold i himmelens bolig, der døren er morgentåken, og vinduene nattens sanger og stillhet.

I min ungdom hadde jeg hørt talerne i Roma og Athen
og Alexandria. Den unge nasareeren var ulik dem alle.
De samlet sine ord med kunstferdighet for å fortrylle
øret, men når du hørte Ham forlot ditt hjerte deg for å
begi seg på vandring til ukjente trakter.

far sa det var håpet som sådde oss

Far bar oss
som skyer mellom hendene
over marken
over knauser, gjennom skogene
vi sov i armene hans, det tok tre dager
å lesse på eselet, å kløyve ved
å ta ild og kniv i samme hånd

Vi fant en mengde figurer og historier. Sånn var sangene. Vi ble til speil
og skygger, bestanddeler i en mosaikk

Ur variationer
Mellan vår gemensamma död

Mellan vår gemensamma död
och din egen utspelas
dina minnen. Din saknad
omfattar också min död
och våra liv. Jag hör dig tala
och jag saknar dina
ord. Så blir vi avbrutna
och vår tysta saknad hörs
som tystnad hörs när vi sörjer
minnet som vi vårdar,
ganska vårdslöst, en tid.
Den tiden ryms rätt lätt
i våra korgar av saknad,
men du hör hur tyst det blev
medan det fortsätter att tala.

(Bengt Emil Johnson)

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
Vi fiska dess gullsand ur tidens våg.

(Esaias Tegnér)

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.

(Schubertiana)

Jag vet också - utan all statistik - att just nu spelas Schubert i något
rum därborta och att för någon är de tonerna verkligare än allt
det andra.

(Schubertiana)

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag så upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
"Jag är inte tom, jag är öppen"