Människans hem

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret
varför älskar jag dem?
-- Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

(Erik Blomberg)

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

(Tomas Tranströmer)

Ur variationer
Mellan vår gemensamma död

Mellan vår gemensamma död
och din egen utspelas
dina minnen. Din saknad
omfattar också min död
och våra liv. Jag hör dig tala
och jag saknar dina
ord. Så blir vi avbrutna
och vår tysta saknad hörs
som tystnad hörs när vi sörjer
minnet som vi vårdar,
ganska vårdslöst, en tid.
Den tiden ryms rätt lätt
i våra korgar av saknad,
men du hör hur tyst det blev
medan det fortsätter att tala.

(Bengt Emil Johnson)

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena
än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.

(Johan Ludvig Runeberg)

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
Vi fiska dess gullsand ur tidens våg.

(Esaias Tegnér)