Hon [Mouna] började helt enkelt förhöra honom och han fann sig
och insåg snart att huvudfrågan brutalt enkelt var om han blivit tokig
och om han fortfarande var det.
Det var inte sådant som man kunde besvara i brådrasket, det var inte
läge för några snärtiga repliker. Det var altför mycket död och svart
kaos i bakgrunden.
Så han tog tid på sig och ansträngde sig för att berätta uppriktigt och
konkret, även om det snart kändes som en upprepning av åtskilliga seanser
med den dyrbara psykiatriska expertis han anlitat under några år.
Men visst kunde man säga att han blivit tokig, att det kokat över.
Rent sakligt handlade det från början om en simpel vendetta, ordet var
verkligen på sin plats.
Han och en av hans närmaste medarbetare hade varit nede på Sicilien för
att utväxla några svenska direktörer mot pengar, ingenting märkvärdigt
egentligen. Men då hade de galna jävla mafiosi fått för sig att stärka
sitt förhandlingsläge genom att mörda hans närmaste medarbetare och vän
mitt framför ögonen på honom.
Bara som en sorts teatralisk gest, den kallas vendetta transversale.
Skulle man tala om galenskap kunde man nog säga att det var där det
började. Han hade mobiliserat alla de resurser en militär underrättelse-
tjänst förmår i ett västerlandskt samhälle och dessutom ordnat ett
samarbete med den militära italienska underrättelsetjänsten.
De hade anställt en formlig massaker på gangstergängen.
Lysande seger och medaljer och hemflygning med befriad gisslan och eskort
med jaktflyg sista biten in mot Arlanda. Så långt gott och väl.
Det var bara det att somliga överlevande i den sicilianska maffian
därefter, med fenomenalt tålamod och en icke föraktlig portion förslagenhet
hade gett sig på att mörda hans familjemedlemmar en efter en.
De hade försökt döda honom också vid ett par tilfällen men det var inte
lika lätt som att mörda kvinnor och barn. De hade dödat hans första hustru
och hans andra och hans barn och de hade inte ens nöjt sig med det.
Sist hade de skjutit hans gamla mamma på en fest i et slott i Sydsverige.
I det läget, precis i det läget hade den svenska staten fått för sig att
han skulle bli en perfekt chef för den civila säkerhetstjänsten.
Hans kaliforniske psykiater hade inte trott att det var sant när han
hörde det. Om man i och för sig hoppade över alla medicinska analyser så
kunde man ändå med lätthet hålla med om att just då var han onekligen
fel man på fel jobb. Bland annat fick han namn och adress på alla
palestinska och kurdiska angivare som opererade bland politiska flyktingar
och asylsökande.
Då kom han på den briljanta idén att mörda dem en efter en för att få slut
på elendet. Det låg nära till hands, hans företrädare hade låtit mörda
ett par av sina ovilliga angivare bland kurderna genom att förråda dem
för terrororganisationen PKK. Men att mörda genom ombud var inte hans stil,
han gjorde det själv. Rent praktiskt fungerade planen.
När han sedan nyktrade till, fick han dåligt samvete, angav sig själv,
vägrade psykiatrisk hjälp och tog heroiskt emot sitt straff som förstås
bara kunde bli livstids fängelse för seriemord. Hans psykiater här i San
Diego hade övertygande argumenterat för att i det läget borde han ha fått
vård i stället för fängelse. Numera instämde han helhjärtat i den analysen.
Hursomhelst hade hans fasta principiella beslutsamhet att betala det
personliga priset för sin dåraktighet bleknat betänkligt efter någon tid
i cell. Han hade varit 41 år när han ryckte in på livstid.
Han rymde till Kalifornien, åberopade sitt amerikanska medborgarskap, sitt
Navy Cross och ytterligere något som han glömt och stoppades undan i FBI:s
program för vittnesskydd. Avtalet med FBI var enkelt. Han förband sig att
inte lämna Kalifornien. De förband sig att aldrig utlämna honom eller
röja hans identitet.
Och så hade han spelat Hamlon med hästsvans i tio år.
Det var hela historien. Och om det var angeläget så kunde han säga att
han numera inte var särskilt galen, att räkningarna till själsläkarna
blivit avsevärda, men att han nog betraktade det som väl investerade pengar.
Och fanns det någonting att tillägga så var det möjligen att det var en
obeskrivlig lättnad att tala som sig själv för första gången på tio år
utanför en läkarmottagning. Nu var han Mounas vän och Carl Gustav Gilbert
Hamilton och exempelvis kommendör av den palestinska hederslegionen.
En mycket märklig upplevelse att efter så lång tid gå utanför sitt cover
och tala som sig själv.
"Jag hoppas du får chansen att berätta på svenska någon gång", sade hon.
Men jag vet hur det känns, jag vet vad du talar om. Jag spelade syriska
i tre år på vår station i Damaskus, med slöja och allt, höll til slut på
att bli tokig. För snart vet man inte vem man är, om man är rollen eller
om detdär man var en gång bara är inbillning. Okay Carl, jag tyckte om
din historia, om vad jag hörde och jag fann dig i bättre form än vad jag
vågat hoppas."
"Tack Mouna, och nu är det din tur."
"Nej inte än, jag är långt ifrån färdig med dej min vän. Vad är meningen
med livet?"
"Förlåt vad sa du?"
"Du hörde. Vad är meningen med ditt liv?"
De betraktade varandra en stund under tystnad. Han försökte se på henne
om hon på något sätt drev med honom. Hon försökte se på honom om han
ändå, mot det hon hittils haft anledning att förmoda, hade något drag
av galenskap.