Bokelskere.no

Her må jeg korrigere meg selv. Det er majoren, Berndt Samzelius, som jager sin kone majorinnen fra gården, da hennes utroskap kommer for dagen under julemiddagen på Ekeby. Ingen av de femti gjestene vil ta henne i forsvar. I sin nød vender hun seg til Gösta Berling og kavalerene, og vi vet jo hvordan det går ...

Dette sitatet synes jeg nesten kan stå som et slag motto for hele boken!

De to alternative oversettelsene av tittelen har ikke helt samme betydning.

• «Gösta Berlings eventyr» betyr som det står: «de eventyrene Gösta Berling er ute på» eller Gösta Berlings meritter, opplevelser.
• «Eventyret om Gösta Berling» går mer i retning av «fortellingen om Gösta Berling» og er mest tro mot forfatterens tittel, sagaen om osv.

«Gösta Berlings saga» er etter min mening den beste – dekkende, og samtidig åpen, pirrende (original) og poetisk! At den gir assosiasjoner til ættesagane er vel ikke så galt. Berling og hans kavalerer farter rundt i Värmland, turer og elsker den ene kvinnen etter den andre, lever et fritt liv på siden av den vanlige samfunnsordenen. En viss makt har de også, som da de kaster majorinnen ut av hennes herskapsgård Ekeby.

Vittig at du foreslår Gösta Berling som ferielektyre, Strindin! Jeg begynte på boken på ferietur på Mallorca for noen år siden, og kom ikke lenger enn de hundre sidene du har lest :-)

Denne gangen gikk jeg litt annerledes til verks, noterte meg noen gårder og personer, for å holde styr på dette rike og festlige persongalleriet. Jeg brukte en del sider på å komme inn i boken, ble ikke fenget med en gang. Fra å avbryte den, har jeg kommet til at dette er en bok som sannsynligvis har mer å by på enn man får med seg i første omgang. Ikke utenkelig at jeg leser den på nytt senere! Synd at du opplever den som «høystemt fjoll og vås», Strindin. Kanskje du skulle gi den et par kapitler til før du ev. gir deg 

Jeg ser at noen kritiserer forfatteren for å bryte inn i handlingen og henvende seg direkte til leseren. Uten at jeg i farten husker eksempler; Lagerlöf er da ikke den eneste som gjør det … (Gjør Dickens det av og til?) At noen synes denne stemmen er for påtrengende og instruerende, er selvfølgelig et legitimt synspunkt. For meg handler det mer om å lese boken på dens egne premisser.

Det er litt uklart hvem forfatteren egentlig snakker til her, men jeg synes dette er rørende og poetisk formulert:

«Venner, menneskers barn, dere som danser, dere som ler! Jeg ber dere så inderlig, dans forsiktig, le vennlig, for det skal bli så mye ulykke av det, hvis de tynne silkeskoene deres tråkker på følsomme hjerter i stedet for på harde planker, og den muntre, sølvklingende latteren deres kan drive en sjel til fordervelse.»

Ja nettopp! Jeg har fulgt med i debatten og vært litt overrasket over den nesten samstemte negative kritikken. Jeg åpnet faktisk tråden i kveld for å si noen ord om at jeg leser boken som eventyr – i tråd med Ellens "anvisninger":

«Ååå, - den er full av eventyr fra leirbålenes tid ;-) Eller nærmere bestemt fra kanefartens og ballenes tid, der eventyr og virkelighet glir over i hverandre :-)»

I dette perspektivet er den artig, full av humor, mystikk og herlige skikkelser. Er kommet til kapittel 10 og liker den stadig bedre.

Ja - og da blir det litt hamsunsk likevel, som i Pan ...

Eg trur dei fleste av oss har lik oppfatning av mange av sidene av - kanskje også i - romanen. det har komme fine synspunkt på det eg har bestemt meg for å tenkje mest på: forteljarstemma og naturskildringane med besjeling. Og når ho nå skriv som ho skriv, Selma Lagerlöf, synest eg ho når store høgder innanfor denne litt spesielle idrettsgreina (hugs at idrett gjaldt både åndeleg og kroppsleg verksemd; i norrøn tid var skaldskap "ein idrett utan lyte"). her er eit utdrag frå kap. 5 - vi kunne ha brukt heile kapitlet som eksempel på den litt spesielle skrivestilen:

Stridshäst, stridshäst! Du gamle, som nu står tjudrad på åkern, minns du din ungdom?

Minns du kampens dag, du modige? Du sprängde fram, som om du hade burits av vingar, din man vajade över dig som fladdrande lågor, på din svarta bringa glänste stänk av blod bland löddrigt skum. I seltyg av guld sprängde du fram, marken dånade under dig. Du skalv av fröjd, du modige. Ah, vad du var skön!

Det är en grå skymningsstund uppe i kavaljersflygeln. I det stora rummet stå kavaljerernas rödmålade skrin utmed väggarna, och deras helgdagskläder hänga på krokar i vrån. Eldskenet ur den öppna spiseln spelar på vitrappade väggar och på gulrutiga gardiner, som dölja väggarnas sängskåp. Kavaljersflygeln är intet kungligt gemak, ingen seralj med stoppade divaner och mjuka kuddar.

Men därinne höres Lilliecronas fiol. La cachucha spelar han i skymningen. Om och om igen spelar han den.

Skär av strängarna, bryt sönder stråken! Varför spelar han denna fördömda dans? Varför spelar han den, då Örneclou, fänriken, just ligger sjuk i giktplågor, så svåra, att han inte kan röra sig i sängen? Nej, ryck fiolen från honom och kasta den mot väggen, om han inte vill sluta!

La cachucha, är den för oss, mästare? Skall den dansas över kavaljersflygelns gungande golvtiljor, mellan trånga väggar, sotade av rök och feta av smuts, under detta låga tak? Ve dig, så du spelar!

La cachucha, är den för oss, för oss kavaljerer? Ute tjuter snöstormen. Ämnar du lära flingorna dansa i takt, spelar du för yrvädrets lättfotade barn?

Sukk, ja. Vi har så absolutt fortjent en premie, vi som har gjennomført...

Jeg har bind 2, Skytteren, liggende, enda vel seks hundre sider. Hadde jeg enda gått løs på den med en gang jeg var ferdig med bind 1. Nå kjennes det tungt å ta fatt, mange andre bøker kommer foran i køen. Men synd er det, for dette kunne ha blitt så mye bedre om bare Michelet hadde begrenset seg.

Jeg gleder meg til å lese Svøm med dem som drukner etter disse gode anbefalingene! Tusen takk, Tordis.

Jeg leser ikke så fort, så jeg tenker ofte at en "murstein" holder på ferie. Og har som sagt brent meg på det. Enten fordi boken ikke faller i smak, eller fordi jeg ha lest den ut (har faktisk hendt at jeg har funnet godbiter i hotellets lager av etterlatte bøker :-)

Men heretter skal det bli andre boller! Nå må sommerkjoler og bodylotion vike plassen!

Stadig desse kommentarane frå forteljaren:

Ack, Gösta Berling, starkast och svagast ibland människor!

Dette skulle lesaren ha tenkt sjølv, tenkjer eg. Men det har sin sjarm, det er ikkje det, men det høyrer eldre tiders litteratur til. Likevel gir kommentarane ein eigen dimensjon til romanen som eg ikkje heilt klarer å sette namn på. Ein eller annan svenske har sikkert skrive ei avhandling om synsvinkelen og forteljarens kommentarar i Gösta Berlings saga. Interessant. Synspunkt på - eller kommentarar til (!) - kommentarane til forteljaren?

Også eg hadde venta meg meir (ferdig med lydbokversjonen). Nå prøver eg å gi boka ein ny sjanse og leitar etter positive trekk, særleg når det gjeld forteljarteknikk og skildringar. Vi får sjå.

Det som er med på å gjere denne romanen interessant for meg, er korleis forteljaren beveger seg mellom eldre stiltrekk som utbrot og tale til lesaren, nesten som Camilla Collett, og meir moderne innslag som magisk realisme (med djevel og - seinare - heks). Forteljaren bryt ut:

O kavaljerer, bättre hade det varit för er att i denna fridens natt ligga stilla i edra bäddar än att pläga umgänge med det ondas furste!

.

Og her er ei elektronisk utgåve på originalspråket..

Eit heilt særeige trekk ved skildringa i romanen er besjelinga av naturen, særleg sjøar og elvar og landskapet rundt. Dette kjem tydeleg fram i det fyrste kapitlet. For berre å nemne eitt lite eksempel:

Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går i tidig vintervila. Alltjämt är han vacker, men han har mistat ungdomsyran och mannakraften - han är en sjö som alla andra. Med två armar famlar han efter vägen till Vänern, och då den är funnen, störtar han sig i ålderdomssvaghet utför stupade branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.

Det er mange år siden jeg meldte meg ut av den siste av de bokklubbene jeg var medlem i. Og jeg kommer ikke til å melde meg inn igjen.

Og likevel har jeg stor glede av disse bokklubbene! "Min" bruktbutikk svømmer over av gode, oftest uleste, bokklubbøker som folk har glemt å avbestille :-)

Tusen takk for en fin omtale og interessant informasjon om Hans Fallada! Jeg er enig i dine vurderinger og har ikke mer tilføye. Boken sto i mitt barndomshjem, og jeg fikk det for meg at det var en slags dameroman. Så feil kan man altså ta! Jeg har som deg lest Øverlands oversettelse, Bokklubbens utgave fra 1970. Synes Øverland fører en meget god penn.

Dette er, som du sier, en bok som burde fått langt større oppmerksomhet! Terningkast 5 + og mine varme anbefalinger.