Bokelskere.no

Marx og Lenin oppfordrer til skånselsløs klassekamp,

til hat, til utryddelse av "utsugerklassen".
De kristne, som må følge Jesu kjærlighetsbud og til og med
elske sine fiender,
kan dermed aldri bli 'gode' klassekjempere.
Derfor må marxismen gå inn for å utrydde kristendommen.

"Vår moral har intet til felles med den foreldede, reaksjonære,
borgerlige moralen. Moralsk er alt det som tjener til å
tilintetgjøre det gamle utsugersamfunnet
og bygge opp proletariatets diktatur"
sa Lenin på den 2. komsomolkongressen 1 1920.

En kunne regne opp ytterligere en mengde skriftlige bevis for
at bolsjevikene må utrydde kristendommen.
Det har de da såvisst også forsøkt.
Likevel lever kristendommen videre i Sovjet:

Flere kristne enn kommunister. Av Sovjets 250 millioner
innbyggere er bare 15 millioner medlemmer eller kandidater til
medlemskap i kommunistpartiet.
Det er 50 millioner registrerte ortodokse troende, 10 millioner
katolikker, 2 millioner protestanter, 500 000 [registrerte]
baptister.

Dette gjelder virkelig troende kristne, ikke slike som er med i
kirker bare av navn, slik tilfellet er for så mange i Norden.
Over 60 millioner kristne mot bare 15 millioner registrerte
kommunister. Dette er kristne som er rede til å lide martyrdøden
for sin tro. Sovjet frembragte sin Alexander Solzhenitsyn.
Og det er katakombekirker, både blant ortodokse og frireligiøse.

Hvordan dette er mulig, under hvilke umenneskelige forhold det
skjer, skal jeg forsøke å forklare.

/

Fulltekst lenke

[
Ett viktig spørsmål går den snartenkte A.Milits fort forbi her:
Hva i all Visvashnus navn kan gi staten rett til å 'registrere'
innbyggere på hvilke åndelige anskulelser de antas å være
bestanddeler av?

I en stat som regner seg bygget på en fanatisk overbevisning om
at religiøse overbevisninger må være logiske feil og psykiatriske
defekter, er det hoderegning at dette vil molotivere forfølgelse
og mord.
Sterkest der det finnes fraksjoner som oppviser profetisk holdning
og opptreden, noe det russiske folk aldri har kunnet glemme -
om så bare de tradisjonsbærende, ofte aktede 'religøse dårer'.

]

Nere på gatan malde trafikens kvarn och sände upp sitt dån.
..I huset mittemot låg i jämnhögd ett stort kontor, där
ett tjog kvinnor arbetade vid sina skrivmaskiner.
Ett modernt kontor med många avdelningar i en enda väldig
lokal. Hjärnan i ett stort företag. Kvinnorna satt där
huvud vid huvud, rygg vid rygg. Mörka huvuden och ljusa,
unga, raka ryggar, med bröstens fina linjer under armarna
och gamla, böjda ryggar med platta bröst. Ögonen följde
det löpande papperet i maskinerna, papperet som de icke
fick släppa. Unga och livfulla ögon, trötta och förpinade
ögon. En har suttit på sin stol en månad kanske, kamraten
bredvid i tio år. De skriver, så reser de sig för att
bläddra i ett kortregister, de sätter sig och skriver igen
och följer det löpande papperet med aldrig sviktande flit.
Det förefaller som om deras sysselsättning vore den
viktigaste i världen, som om de trodde, att världen
skulle förgås, om de gjorde en minuts avbrott i sitt arbete.

Det är stadens arbetande kvinnor. Stockholm har fem kvinnor
på fyra män, Stockholm är kvinnornas utvalde stad.
Och från jorden har deras stora massa kommit.
I den ensliga bygden hägrar storstaden för hemmadöttrarna
som de lycksaligas boning. Lockelserna förstoras med
avståndet till dem. Flickorna plågas och lider under byns
eller stationssamhällets enahanda och händelselöshet.
De jämför sin lott med storstadsbons och protesten växer
sig stark. I höstkvällarnas mörker dånar stockholmståget
förbi med kupéfönstrens rader av ljus och härlighet.
Unga, längtande ögon följer. Och en kväll sitter de själva
på tåget, avundade av vänner och anhöriga, som är tvungna
att stanna kvar.
De kommer in i stadens hem, fabriker och kontor.
De knackar på maskin och plockar i kortregister, mulna och
soliga dagar sitter de där på sina platser.
Tåligt och troget finner de sig i sin fångenskap.
Ty det var deras heta åstundan att komma hit: de är nöjda
och tillfreds och de skriver brev fulla av lockelser,
till de anhöriga där hemma, som stod kvar när tåget gick.

Stadens arbetande kvinnor försörjer sig själva och behöver
icke mer mannen.
Tjänstekvinnan var förr den enda förvärvsarbetande, men
här har en ny typ av henne framvuxit.
Kvinnan av en äldre tid reder hem och föder barn och
kommer i beroende av mannen, men denna nya kvinna är och
förblir sin egen och skapar sig en tillvaro på eget ansvar.
Hon lever för sig själv och sin egen tillfredsställelse,
men icke för släktet. Hon fyller en funktion och ger sina
krafter åt staden.
Här arbetar en rikedom av ung kvinnlighet, som skall äldras
och försvinna som ryggar framför maskinerna.
Denna blommande kvinnlighet tjänar en firma, ett verk,
ett bolag. Den vissnar icke i släktets tjänst -- förnyas
icke i barn, utan det är en firma, ett verk, ett bolag,
som kräver dess blod.

Över huset, som inrymmer det stora kontoret mittemot, är
marshimlen nästan hotfullt blå. Men här i staden märker
man ytterst litet av den sällsamma oro, som råder i jorden
nu vid vårdagjämningen. Kungsgatan här nedanför har ingen
tjällossning. Asfalten breder sig hård och okänslig året
om; gatans asfalt upphäver årstider och väder och förblir
oberörd av alla trampande skodon och rullande hjul.
Människorna rusar brådskande däröver och asfalten lämnar
inga spår efter deras fötter.

Men från jorden kom de en gång, de som nu går gatan fram,
direkt eller genom förfäder. Och över hälften av dem som
nu bebor staden är inflyttade landsbor.
I hundratusental hade de kommit från jorden hit till
asfalten. I en ständigt rinnande ström hade de kommit --
från gårdar, torp, backstugor. Flera tusen nya vartenda
år. Och tillsammans med alla som kommit före dem hade de
byggt upp staden, skött dess funktioner, inrättat sig
som dess invånare, fött barn och gett staden nya invånare.
De hade alla lämnat sitt ursprung och gått upp i en ny
livsform. De hade genomgått en stor förvandling - de hade
anpassat sig och underordnat sig och format sig efter
asfalten.
Genom dessa stadsbor i första generationen hade Stockholm
tredubblat sin befolkning på ett halvt århundrade.
Landets huvudstad hade blivit storstad genom folkvandringen
från jorden. En fredlig och stillsam folkvandring - men med
följder som var för stora för ögat att överblicka.

De kom hit från jorden för att erövra staden och i den
skapa sig den drömde tillvaron. Men det blev staden, som
i stället erövrade dem och formade dem efter sitt beläte.
Dessa hundretusenden gick nu här och trampade den hårda
asfalten som förvandlade väsen.

Och en av de förvandlade var Knut Toring från Lidalycke by.

KORT RESYMÉ -

Å kjøpe seg varig fred, vil sikkert lønne seg:

Krig er gruelig kostbart. Ikke bare i militære utgifter, men i
tap av de enkelte sjeler, hver for seg umåtelig kostelige.

Krigen burde kunne parlamenteres vekk, eller protesteres vekk.

Står fienden i landet og myrder våre folk, må vi kunne kjøpslå
med maktutøverne om en pris som kan være verd at disse lover
å opphøre myrderiene sine og kalle dette fred.
Da kan fienden kjøpe seg enda mer fryktelige våpen for prisen av
fredsofferet, og myrde videre ved neste 'påskudd'.

Innen den tid vil vi antagelig ha utviklet våre diplomatiske og
pedagogiske evner, og definitivt avsløre krigsiveren som falsk,
så undertrykkeren vil omvende seg og avlyse all undertrykkelse,
borte samt hjemme.
Vi bør begynne hjemme, da det sikkert er enklest.

- 

( jeg har her presisert på enkelte punkter der profeten virker
faretruende uklar.
Religiøst fundamentert pasifisme skulle kunne la seg utarbeide
mer overbevisende. Prøv hjerne gjemme!
Vi har da drøyt 100 års erfaring i moderne, fullt opplyst fredsarbeid? )

her et litt vilkårlig sprang inn i kildeteksten

(m.Lyd;)
Særlig vakkert kommer følelsen for tonenes makt og dragning
frem i mange folkeviser ...

Og når noen er tatt i berg, da må det kimes med kirkeklokker
dag og natt, helt til den bergtatte hører det og minnes klangen.

Stolt Margit ho sat med sin handtein og spann.
Då høyrde ho Bøherads kyrkjeklokkor klang

[ Tonesatt og fremført her! ]

/

Om musikkens makt over sinnet vet allerede Homer å berette.
..Odyssevs vet hvilke farer som truer dem.. ved Sirenenes øy.
..lar seg binde til masten med sterke rep. Mennene har han
gjort døve for Sirenenes sang ved å stoppe ørene deres
med voks. Da Odyssevs får høre sangen, sliter han i båndene.
Men mannskapet, som ingenting hører, ler og binder ham bare
fastere til masten.

( fulltekst nb.no )

Marx started out as a Christian believer.
When he finished high school, the following was written on
his graduation certificate under the heading
"Religious Knowledge":
His knowledge of the Christian faith and morals is fairly clear
and well grounded.
He knows also to some extent the history of the Christian church.
(..)

Shortly after Marx received this certificate, something
mysterious happened in his life:
he became profoundly and passionately antireligious.

A new Marx began to emerge.
He writes in a poem,
"I wish to avenge myself against the One who rules above."

So he was convinced that there is One above who rules,
but was quarrelling with Him.

Yet, the One above had done him no wrong. Marx belonged to
a relatively well-to-do family. He had not faced hunger
in his childhood. He was much better off than many fellow
students. What produced such a terrible hatred for God?

No personal motive is known.
Was Karl Marx in this declaration only someone else's mouthpiece?

At an age when most young men have beautiful dreams of doing good
to others and preparing a career for themselves, the young Marx
wrote the following lines in his poem

"Invocation of One in Despair":

So a god has snatched from me my all,
In the curse and rack of destiny.
All his worlds are gone beyond recall.
Nothing but revenge is left to me.

I shall build my throne high overhead,
Cold, tremendous shall its summit be.

For its bulwark - superstitious dread.
For its marshal - blackest agony.
Who looks on it with a healthy eye,
Shall turn back, deathly pale and dumb,
Clutched by blind and chill mortality,
May his happiness prepare its tomb

Marx dreamt about ruining the world created by God.
He said in another poem:

Then I will be able to walk triumphantly,
Like a god, through the rains of their kingdom.
Every word of mine is fire and action.
My breast is equal to that of the Creator.

The words "I shall build my throne high overhead"
and the confession that from the one sitting on this throne
will emanate only dread and agony

remind us of Lucifer's proud boast,
"I will ascend into heaven, I will exalt my throne above
the stars of God"
(Isaiah 14:13).

Perhaps it was no coincidence that Bakunin, who was for a time
one of Marx's most intimate friends, wrote,
One has to worship Marx in order to be loved by him.
One has at least to fear him
in order to be tolerated by him.
Marx is extremely proud, up to dirt and madness.

Why did Marx wish such a throne?

(...)
We will be able to understand the drama Oulanem only in the light
of a strange confession that Marx made in a poem called
"The Player",
later downplayed by both himself and his followers:

" The hellish vapours rise and fill the brain,
Till I go mad and my heart is utterly changed.
See this sword?
The prince of darkness
Sold it to me.

For me he beats the time and gives the signs.
Ever more boldly I play the dance of death. "

These lines take on special significance when we learn that
in the rites of higher initiation in the Satanist cult
an "enchanted" sword which ensures success is sold to
the candidate.
He pays for it by signing a covenant, with blood taken from
his wrists,
agreeing that his soul will belong to Satan.

What would perfect communism look like in reality? ...

Perfect communism, described as economic liberation, freedom,
peace, and justice,
could be attained only through the practice of such policies
in the society it hopes to benefit.

But in actual experience Communists have jailed, tortured,
and terrorized hundreds of millions of people
for almost seventy years.
How could such practice result in a just, mild,
and loving society?

'Christian communism' is a utopian impossibility,
a nightmare of exploitation.
The theology of revolution is a patent absurdity,
a contradiction in terms.

"What fellowship hath righteousness with unrighteousness?
and what communion hath light with darkness?
What concord hath Christ with Belial? or what part hath
he that believes with an infidel?"

(2 Corinthians 6:14, 15)

( "Marx and Satan" by Richard Wurmbrand )