Bokelskere.no

Til tider humret jeg godt, til tider lo jeg høyt, og til tider trakk jeg bare lett på skuldrene. Men herlig moro likevel

Ingen er bedre enn McEwan på det smått perverse, men dog vakre.

Grundig og godt om verdens beste band!!!

Dette var mitt første møte med Fosse, og jeg ga opp første gang. Men så prøvde jeg igjen, og noe skjedde, jeg kom inn i rytmen, kom inn i de evige irriterende gjentakelsene, og ble sugd opp i det nydelige språket og det hjerteskjærende menneskelige. Og der har jeg vært siden. Nydelig!

Ja Heia Island og heia Sjón, men denne boken var jeg ikke helt med på, greide ikke å leve meg inn i prosjektet. Sorry Tore ;-)

Så en oppføring på teater i Oslo av denne, og det var faktisk ikke så verst. Kunne blitt pinlig med en Morrisseykloning som lirte av seg Smithssanger, men det funket overraskende bra. Og boken ruler jo :-)

Interessant dilemma, det der. Skal man være tro mot sin fortidige bedømmelse, også når den er 20 år gammel? Skal man være tro mot sitt fortidige selv, også når det var sytten år gammelt og fullt av kviser og store tanker om framtiden? Ja. Ja. Ja. Ja?

Hm! Jeg må antagelig prøve å lese Ford på ny. Jeg leste den der sportsjournalisten, men det ble treige saker for meg. Kom meg aldri om bord, ikke i noe annet enn kjedsomheten.

Den får en 5, men lurer på om den holder seg, det er omtrent 20 år siden jeg leste den...

Hei Ellen

Det vet jeg ikke, kjenner mange menn som liker den godt. Tror nok bare at Fosse ikke fanget meg denne gangen.

Det har jeg også lyst til å gjøre. Vesaas var en fantastisk fin forfatter.

Det er rart med McEwan og meg. Han er den av de internasjonale samtidsforfatterne jeg har lest flest bøker av, jeg har fulgt ham siden jeg oppdaget ham ved starten av nittiårene, og jeg har lest så å si alt han har utgitt med unntak av Amsterdam. Hver gang han kommer med en ny roman, kaster jeg meg over den med store forventninger. Og det på tross av at jeg synes han har åpenbare svakheter; ofte virker det utpønsket, ofte er stilen for tørr for min smak, ofte gaper han over mer enn han kan fordøye. Men likevel er jeg alltid der når han viser seg, fordi han er så ekstremt bra når han er bra; på intime relasjoner, på seksualitet, på oppvekst og barndom. Om forlatelse synes jeg er veldig ujevn. Første halvdel, fram til Robbie blir fengslet, er suveren. Helt feilfri. Resten av boken vakler av gårde på uvørne føtter. Jeg tror det skyldes at han i denne romanen forsøker på noe talentet hans ikke er stort nok for, han vil gjøre alt i denne romanen, skrive det store episke bravurnummeret. Det er han ikke laget for. Men likevel. Jeg er alltid der for Ian McEwan.

Denne boken roper på meg fra mange kanter. Det er helt klart at jeg må lese den.

Leste denne da den kom ut. Sikkert fordi den kom på Tiden, og jeg var forfatter der den gang i 97, eller fordi du Aslak anbefalte den. Jeg fikk ikke noe ut av det, må jeg nok si. Det er ikke særlig god litteratur, og det virker passé og lite morsomt eller skarpt. Surrealisme er det vel ikke, er det? Kharms var absurdist, revolusjonær avantgardist, og det er nok mer derfor det ikke fremstår så sekterisk som en del av den historiske surrealismen gjorde. Jeg er ingen venn av verken avantgarden eller surrealismen.

Det er virkelig ingenting i veien med Frode Grytten. Bra mann. Vår mann. That Odda Feeling.

Du kan glede deg! Det er en bra, bra, bra bok.

Bakgrunden :(enligt författaren) I slutet av 1968 lanserade Mao en dag en kampanj som skulle förändra landet till grunden. Universiteten stängdes och de unga intellektuella (dvs de elever som gått ut gymnasiet), skickades ut på landsbygden för att "omskolas av de fattiga bönderna".

Konceptet känns igen- och det var här som Pol Pot fick sin inspiration till det som kom att bli det fasansfulla "killing fields".

Till byn kommer alltså författar-egot och hans vän Luo- med sig har de bland annat en fiol- här ett utdrag ur boken:

"Ni ska få höra en sonat av Mozart" förklarade Luo. "Vad är en sonat för något?" frågade ledaren mig misstänksamt. "Jag vet inte" stammade jag. "Något västerländskt påhitt." En sång?" "Mer eller mindre", svarade jag undvikande. Genast blev ledarens blick vaksam som hos en god kommunist och hans röst var fientlig: "Vad heter den, din sång?" "Det liknar en sång, men det är en sonat" "Jag frågar dig vad den heter!" skrek han och såg mig stint i ögonen.--- "Mozart" sa jag tveksamt. "Mozart vad då?" "Mozart tänker på ordförande Mao", fyllde Luo i i mitt ställe. Vilken djärvhet! Men den hade effekt, som om ledaren hade hört något mirakulöst blev hans hotfulla ansikte genast mildare. Hans ögon smalnade i ett stort, lycksaligt leende. "Mozart tänker alltid på ordförande Mao", sa han. "Javisst, alltid", instämde Luo.

I byn finns en annan "utskickad" intellektuell (kallad glasögonormen)- han har lyckats smuggla in en hel koffert med klassisk västerländsk litteratur. Berättaren och Luo lyckas komma över denna skatt och så kan de "berätta böcker... "

Boken är både rolig och sorglig- och den känns mycket viktig. Jag rekommenderar den å det varmaste. En verklig liten pärla!

Bakgrunden :(enligt författaren) I slutet av 1968 lanserade Mao en dag en kampanj som skulle förändra landet till grunden. Universiteten stängdes och de unga intellektuella (dvs de elever som gått ut gymnasiet), skickades ut på landsbygden för att "omskolas av de fattiga bönderna".

Konceptet känns igen- och det var här som Pol Pot fick sin inspiration till det som kom att bli det fasansfulla "killing fields".

Till byn kommer alltså författar-egot och hans vän Luo- med sig har de bland annat en fiol- här ett utdrag ur boken:

"Ni ska få höra en sonat av Mozart" förklarade Luo. "Vad är en sonat för något?" frågade ledaren mig misstänksamt. "Jag vet inte" stammade jag. "Något västerländskt påhitt." En sång?" "Mer eller mindre", svarade jag undvikande. Genast blev ledarens blick vaksam som hos en god kommunist och hans röst var fientlig: "Vad heter den, din sång?" "Det liknar en sång, men det är en sonat" "Jag frågar dig vad den heter!" skrek han och såg mig stint i ögonen.--- "Mozart" sa jag tveksamt. "Mozart vad då?" "Mozart tänker på ordförande Mao", fyllde Luo i i mitt ställe. Vilken djärvhet! Men den hade effekt, som om ledaren hade hört något mirakulöst blev hans hotfulla ansikte genast mildare. Hans ögon smalnade i ett stort, lycksaligt leende. "Mozart tänker alltid på ordförande Mao", sa han. "Javisst, alltid", instämde Luo.

I byn finns en annan "utskickad" intellektuell (kallad glasögonormen)- han har lyckats smuggla in en hel koffert med klassisk västerländsk litteratur. Berättaren och Luo lyckas komma över denna skatt och så kan de "berätta böcker... "

Boken är både rolig och sorglig- och den känns mycket viktig. Jag rekommenderar den å det varmaste. En verklig liten pärla!

Den här boken stod länge oläst i min bokhylla- (alldeles för länge)- den blev en väldigt fin överraskning- och något av det bästa jag läst i år. En skrämmande framtidsskildring men ändå ger den hopp. Konstigt nog. Förhållandet mellan far och son är så vackert skildrat att man får tårar i ögonen. En absolut favoritbok!

Den här boken längtar jag så efter. Jag har aldrig läst något av Frode Grytten tidigare - eftersom novellerna i boken är inspirerade av en av mina favoritkonstnärer -Edward Hopper" blir jag extra intresserad! Boken har jag beställt i svensk översättning och den kommer nog om en vecka....