Bokelskere.no

The second day I was in Texas. I was traveling through the part where the flat-footed, bilious, frog-sticker-toting Baptist biscuit-eaters live. Then I was traveling through the part where the crook-legged, high-heeled, gun-wearing, spick-killing, callous-rumped sons of the range live and crowd the drugstore on Saturday night and then all go round the corner to see episode three of "Vengeance on Vinegar Creek," starring Gene Autry as Borax Pete. But over both parts, the sky was tall hot brass by day and black velvet by night, and Coca Cola is all a man needs to live on. Then I was traveling through New Mexico, which is a land of total and magnificent emptiness with a little white filling station flung down on the sand like a sun-bleached cow skull by the trail, with far to the north a valiant remnant of the heroes of the Battle of Montmartre in a last bivouac wearing huaraches and hammered silver and trying to strike up conversations with Hopis on street corners. Then Arizona, which is grandeur and the slow incredulous stare of sheep, until you hit the Mojave. You cross the Mojave at night and even at night your breath rasps your gullet as though you were a sword swallower who had got hold of a hack-saw blade by mistake, and in the darkness the hunched rock and towering cactus loom at you with the shapes of a visceral, Freudian nightmare.
Then California.

West is where we all plan to go some day. It is where you go when the land gives out and the old-field pines encroach. It is where you go when you get the letter saying: Flee, all is discovered. It is where you go when you look down at the blade in your hand and the blood on it. It is where you go when you are told you are a bubble on the tide of empire. It is where you go when you hear that thar's gold in them-thar hills. It is where you go to grow up with the country. It is where you go to spend your old age. Or it is just where you go.

If the human race didn't remember anything it would be perfectly happy. I was a student of history once in a university and if I learned anything from studying history that was what I learned.

The end of man is knowledge, but there is one thing he can't know. He can't know whether knowledge will save him or kill him. He will be killed, all right, but he can't know whether he is killed because of the knowledge which he has got or because of the knowledge which he hasn't got and which if he had it, would save him.

She wanted herself. Her mind ran stumbling, panting, through dark twisted woods.

She had been having a rough time of it and thought about suicide sometimes, but suicide was so corny and you had to be careful in this milieu which was eleventh grade because two of her classmates had committed suicide the year before and between them they left twenty-four suicide notes and had become just a joke.

Organizing gods is like herding cats into straight lines. They don't take naturally to it.

What I say is, a town isn't a town without a bookstore. It may call itself a town, but unless it's got a bookstore, it knows it's not foolin' a soul.

"This land was brought up from the depths of the ocean by a diver," said the fire. "It was spun from its own substance by a spider. It was shat by a raven. It is the body of a fallen father, whose eyes are lakes. This is a land of dreams and fire," said the flame.

Denne iskulden finnes som en vesensegenskap i
kommunismens evangelium, i dens menneskeoppfatning.
Derfor fører den krig (..)
Det finnes ikke antydning av heroisme, av menneskelig
stolthet og kraft hverken i nasjonalsocialismens eller
i kommunismens dyrkelse av det sterke, stolte,
ufølsomme, nasjons- eller klassebevisste menneske.
Hele denne dyrkelse betyr i virkeligheten en flukt fra
all redelig og besværlig virkelighetsinnsikt.

Man løser intet problem ved å fornekte det, - aller
minst løser man det sociale problem ved å "likvidere"
en rase eller en klasse - og så påby dem som er tilbake
å vandre rundt i en evig, krampaktig begeistringsrus.

Arme mennesker som har fått del i den revolusjonære
lykksalighet og likesom pliktskyldigst skal befinne seg
i det forjettede land! De må ikke lenger ane hva sorger
er, lengsel eller higen, besværligheter for hjerte eller
hjerne, - det betyr jo en fornektelse av lykksalighets-
tilstanden, tilbakefall til "småborgerlig sentimentalitet",
rudimenter fra førparadisisk tilstand. Det er farlige
symptomer.

Journalisten Eugene Lyons som oppholdt seg i Russland fra
1928 til 1934 som korrespondent, har skrevet en mesterlig
bok om sine russiske erfaringer. Han reiste til Russland
som overbevist og begeistret kommunist, og vendte hjem i
den dypeste skuffelse. Han citerer: "Mennesker som lever
under diktatur er fordømt til livslang entusiasme." ..
"De ville gjerne slikke sine sår privat. Men de tør ikke;
å være bedrøvet er nesten like galt som forræderi.
Som soldater, dødstrette efter en lang marsj, må de stille
til stram parade."

Også André Gide forteller i sin lille bok "Hjem fra
Russland" om hvordan Sovjets ledere stadig oppdrar folket
til å leve i begeistret overbevisning - om at intet annet
land og folk har det så storartet, er så storartet.
Naturligvis får de ikke rede på forholdene i andre land;
både underretningsvesen og propaganda er selvsagt ensrettet,
der som i Tyskland. På alle måter drives en krampaktig
begeistringsrus. Og den viktigste bestanddel av denne
begeistringskrampe er bevisstheten om at man er herrer og
helter, som kan se ned på hele den øvrige verden.

Vi er nødt til å stanse ved dette fordi vi er nødt til å
se et stort faktum i øynene:
Menneskehetens brutalisering.

(..)hva kristendommen tross alt har betydd der den har fått
lov til å arbeide.. den har ikke ennu maktet helt å gjennom-
syre våre samfund, det er så, og det er menneskenes skyld,
vår skyld.. men den har i hvert fall utrettet en stor, en
uvurderlig ting: den har holdt demonismen stangen.

Har vi ikke visst det før, så lærer vi det nu, når vi ser
hvordan det går der den blir bekriget med alle midler.

Det er det evige valg: Jesus eller Barabbas.
Hvor Jesus bindes, slippes røverne løs.

Og vi oppdager med forferdelse at med alt vårt fremskritt,
med hele vår verdsliggjorte kultur, er veien ikke lang
tilbake til lovløsheten, makt-tyranniet og barbar-instinktene.

(..)"Livet har kastat sin mask", vi har opplevd en demaskering
av hele "verden uten nåde". Dens ansikt er nådeløst.

Gudløshetens krefter er forferdeligere enn noen ville ane,
selv ikke de mest ledende pessimister i generasjonen før vår.

(Ronald Fangen, 1938)

Redan 1524 framträdde emellertid även där [Nürnberg]
radikala män, som icke voro belåtna med den halvhet
som enligt deras mening vidlådde det lutherske reformations-
verket. Där var Hans Denk skolrektor, han var en av dessa
radikala män, som genom sin opposition blev besvärlig (..)
han avsattes och utvisades ur staden i januari 1525.

Följande år utsändes från myndigheterna en varning till
invånarna att akta sig för dem, som hålla barndopet och
nattvarden för intet och som vänta på att Kristus skall
återkomma och upprätta ett rike på jorden.

I mars 1527 nämner rådet i Nürnberg.. att anabaptismen blivit
en fara och att ingen vederdöpare vidare finge vistas i staden,
då denna sekt vore benägen för uppror och ville tillintetgöra
all överhet. Vidare hadde rådet beslutat, att inga av döparnas
skrifter finge försäljas, på annat sätt spridas eller tryckas
i staden. (..) Såsom ofta i stridsskrifter av detta slag
karikeras döparnas åsikter eller tas extrema spiritualister
såsom exempel (..) döparnas "falska, lögnaktiga och själa-
mördande läror" vederlägges med de vanliga argumenten.

När kejsar-ediktet 1528 av de flesta ständer accepterades och
alltså alla döpare skulle utan rannsakning dödas, vägrade dock
rådet i Nürnberg att företaga en så summarisk utrotning.
Däremot fortsatte forföljelsen i vanliga former. (..)

Anabaptistiska flyktingar fördrevos från staden,och även i dess
grannskap fängslade man i början av 1529 ett antal män och
kvinnor. I ett yttrande juni 1531 enades teologer och jurister
om att rörelsen måste bekämpas med Guds ord men också medelst
världsliga straff, nu rekommenderades både bålet och svärdet.

Vid denna tid hade de lutherska reformatorerna i Wittenberg
anslutit sig till den meningen, att dödsstraffet skulle användas
mot vederdöparna.

Eisleben, by i Øst-Tyskland, 30 000 ib. Martin Luther
ble født og døde i E.
Ekebergbanen, 9 km lang forstadsbane til Oslo, åpnet
1917, overtatt av Oslo Kommune 1949.
eklatant (fransk), innlysende, slående.
eklektiker (gresk), filos. en som bygger sitt
fiolosofiske system på et utvalg av det beste
han finner i en rekke andre systemer.
eksakt (latin), nøyaktig - eksakte vitenskaper, de
som kan uttrykke sitt stoff matematisk.
eksaltasjon, overspenthet, oppspilthet.
eksamen (latin), prøve.
eksegese (gresk), utlegning, (bibel)tolkning.
eksekusjon (latin), iverksettelse, henrettelse.
eksellense (latin), egl. fortreffelighet; tittel
for keisere og konger (før 'majestet' kom i bruk);
nå for høyere diplomater, statsministere osv.
eksem (gresk), gruppe av ikke smittsomme
hudlidelser.
eksentrisk (latin), utenfor midtpunktet,
besynderlig.
eksepsjonell (latin), enestående, unntaksvis.
eksil (latin), landflyktighet.
eksistens (fransk), tilværelse.
ekskommunikasjon (latin), bannlysing, kirkebann.
ekskursjon (latin), utflukt.
eksoftalmus, (med.) utstående øyne.
eksorsisme (gresk), djevlebesvergelse.

En dag kan godt tenkes å komme
hvor du ser i ditt eget speil.
Og innen den dagen er omme
har du sett at noe er feil.

Så ser du på dine mennesker:
Marionetter, tenker du skremt.
Du løper tilbake til speilet,
men bildet av deg, det er glemt...

Maxim Gorkis "Min Barndom", italieneren Gian Daulis
"Hjulet" og Hans Falladas "I en ulvetid"

skildrer livet i Russland, Italia og Tyskland på en måte
som forklarer det som er hendt i de tre landene, og
tilsvarende begivenheter i hele verden.

Bare mennesker som mishandles og lider som de Gorki
vokste opp med, bare et samfunn i den moralske oppløsning
som Fallada forteller om, bare et individ så forkomment
som det Dauli skildrer kan forklare den begeistringen
hvormed samfunnene og menneskene tok imot despotene

som lovet å avskaffe mishandling og lidelser, gjenreise
moralen og stålsette karakterene.

Av det materialet som disse bøkene forteller om, kunne
det ikke bygges noe nytt, om det ikke eksisterte tanker
som menneskene kunne samles om.
Men det gjorde det --

Delvis før Gorki, Fallada og Dauli ble født hadde Voltaire,
Schopenhauer og Nietzsche forenet de systemene som
gjennom Lenin, Stalin, Hitler og Mussolini og andre
disipler og epigoner, er omsatt i handling.
De tre små bøkene i serien 'De store filosofer' som
Gyldendal har sendt ut, gir derfor verdifulle impulser
til alle som gjerne vil se vår tid i dens sammenheng.

Det engasjerer å se en langbølge i åndshistorien som
den der dukker opp i Schopenhauers tanke om den
blinde viljen, drivkraften i alle ting -- den går videre
gjennom Marx' materialistiske historieoppfatning inn i
Stalins imperialisme, hvor den løper sammen med
Hitlers nazisme som igjen er inspirert av Nietzsches
overmenneske.

I det skrevne ordet er de veldige tankene blitt til kjøtt;
tilsynelatende upåaktet har disse mest avanserte fremstøt
av den menneskedyrkende humanismen levd sitt liv.
Og plutselig bryter de fram som begivenheter som berører
de fleste menneskers daglige liv.

Det skrevne ordet har en suveren makt. Det ødelegger
menneskene; tar fra oss livsmotet og troen.. Det vekker
hat og misunnelse i oss, forsjofler vårt driftsliv.. driver oss
til rustninger.. Det dreper tankene våre og gir oss evne
til å drepe tankene i andre.. det finnes ikke grenser for
de virkninger filosofien og litteraturen kan øve på oss.

Journalistikken samler virkningene opp, og det kom i
Norge ifjor ut to bøker av verdenspressens 'star reporters',

i 'Vanviddets verden' av Douglas Reed (Gyldendal) og
'Dager av vår tid' av Pierre van Paassen (Aschehoug)
fortelles om hvordan filosofenes tanker er omsatt i
handlinger av statsmenn og forretningsmenn. --
Av dette tilfeldige utvalget av europeisk filosofi,
litteratur og journalistikk som ifjor ble oversatt, får en
et inntrykk av henved to hundre års europeisk ånds-
historie. Utvalget representerer delvis ånder som æres
uten hensyn til landegrensene.. og hva er så resultatet
av denne sivilisasjonen som de har vært med på å forme?

Et sitat av et telegram fra Finland forteller oss det:
"Maskingeværskytterne ligger i forreste linje med sine
fryktelige våpen og må for å beskytte seg selv, meie ned
de hordene som russerne driver foran seg i ingenmanns
land. Strømmer av blod flyter når finnene gjør sin plikt,
derfor ber de ofte om å bli avløst etter et par dager.
De har et hardt uttrykk i ansiktet når de kommer tilbake.
Det er ikke liv i øynene deres, de sier at de ser bare blod.
Ikke noe menneske kan i lengden holde dette ut."

Begivenhetene i Finland, i Polen, i hele verden idag
er vår sivilisasjon. De er våre tanker satt om i handling,

og at våre handlinger er blitt slike, kommer av at vi
med vilje gjennom to..tre hundre år har brukt det skrevne
ordet til å sekularisere det europeisk-amerikanske
mennesket. Vi har vært stolte av sekulariseringen;
vi ventet som Voltaire at den skulle gjøre fri de gode
kreftene. Og vi opplevde at den har drept lengselen i oss
etter det guddommelige. Det er vi skribenter, vi som
gjennom det skrevne ordet behersker menneskene,
som har sekularisert Europa og Amerika.

Sannheten demrer for noen og hver. I 'Bonniers Litterära
Magasin' skrev i januar 1939 sir Norman Angell en
artikkel om "Forfatteren og diktaturet". Det heter i den:
"Her har vi skribenter holdt på i tre tusen år, og mer eller
mindre fylt bibliotekene med våre bøker; særlig i de siste
150 år har det trykte ordet som en styrtsjø oversvømmet
hjem og skoler, universiteter og kirker. De fleste av disse
bøkene behandler i en eller annen form menneskelig liv
og samkvem, samt dette samkvemmets etiske og estetiske
grunnlag og prinsipper, på hvilke man skal kunne bygge
opp et tiltalende og tillokkende liv...
Våre berg av bøker har av en eller annen grunn fastslått
de vesentlige sannhetene så dårlig, at en demagog kan
komme og rasere dem fra en dag til en annen."

/

Fredrik Ramm: 'Av kristen rot', Ansgar forlag, Oslo 1944

Relatert: Fr.Schaeffer d.e.

om van Paassen (Wipedia)
"In 1933 Van Paassen traveled incognito to the Dome of
the Rock, a famous Islamic shrine in Jerusalem.
He was accompanied by a British Intelligence officer,
both smeared their faces and hands with burnt cork
to give them an Arab appearance. They also wore long
white garments to give them a "Hadjihs" appearance.
Their evasiveness was a necessity, for nonbelievers were
not allowed. . . The purpose of their venture was
to get an inside look at the radical movement
by listening to what the Mullahs were preaching
in regards to the political turmoil that was taking place
in then British controlled Palestine.

/ /
"My prediction ran this way:...In AD 2042 when Oglethorpe's
vault is opened, there will be a socialist president in Washington.
He will be a Negro!"

..att det är ekonomer, inte kockar som bestämmer vad vi ska äta.

..Den gråhårige mannen slår sig ner på platsen snett mitt emot.
Han placerar muggen och papptallriken på bordet... själv har jag
valt en dubbelfralla med ost och skinka.

-Det är väldigt svenskt alltihop, eller hur? säger han i samma
ögonblick han sätter sig.
Våra blickar möts.
-Den här pappmuggen med lock som de serverar kaffe i, min egen-
domliga muffin som man inte vet varför den har tillverkats
egentligen, för inte att tala om den där tingesten...
Han gör en åtbörd mot min fralla som jag just har satt tänderna i
och som visar sig vara så seg att jag inte kan bita av den utan
är tvungen att med små handrörelser slita av det stycke jag har
mellan tänderna.
Jag nickar instämmande med munnen full vilket ger honom tilfälle
att förtsätta sina funderingar:

-Det beror på att det är ekonomer och inte kockar som bestämmer
vad vi ska äta. Det är den så kallade vinstoptimeringen, allt
ska göras på löpande band, med så litet mänsklig inblanding som
det över huvud taget är möjligt.
På det viset elimineras all kultur. Livet blir en snabb passage
mellan friktionsfria ytor.

-Jo, kanske det, mumlar jag mitt i tuggandet.
Jag tänker att han är en vanlig gnällspik som bara längtar efter
ett tilfälle att få säga att det var bättre förr,
och det både gör han och gör han inte.

Efter en stund är han inne på ett förr som är kolossalt mycket
förr, nämligen det gamla romarriket. Han pratar om latinet och
den europeiska kulturens rötter.

-Jamen, invänder jag, allt det där är väl ändå något överspelat.
Klassisk bildning och lärdom och sådant. Det producerar ju
ingenting...

-Min unge vän. Förlåt en äldre man. Men det är ett faktum att
världen håller på att bli otroligt platt. Endimensionell är
kanske ett bättre ord. Det har att göra med att vi sätter oss
själva och vår egen tid så till den grad i centrum att vi har
kommit att betrakta alla andra tider och dess människor som
överflödiga.
Som något förbrukat skräp vars enda uppgift var att leda fram till
oss själva och vår egen tid.
Han smuttar på sitt heta kaffe ur pappmuggen.

-Vår teknik är ju så ofantligt överlägsen deras, resonerar vi.
Som om teknik hade det minsta med människolivets djupare problem
att göra!
Historien betraktar vi som en mer eller mindre pinsam rapport över
företeelser och påfund som blivit omoderna och som därför kasserats.
De dög inte -- så låt oss glömma bort dem så snabbt som möjligt.

..jag mumlar ett "kanske det" medan jag förtsätter att tugga på min
sega fralla.

-Vi gör misstaget, förtsätter han, att vi förvanskar världen.
Vi tror att vi kan tillämpa erfarenheter från begränsade områden
på helheten. Vi blandar ihop det tilfällige med det väsentliga.
Vi beter oss som om hela världen var en enda inskränkt småstad.
Det som finns utanför stadsgränsen räknar vi inte med.
Det kallas provinsialism, det är därför vi ständigt behöver de
gamla klassikerna, de stora författarna från antiken. De tänkte
specifikt och generelt på samma gång. De hade ständigt helheten
i medvetandet, det för alla tider gemensamma.

Han avslutar med.. ..vilken förlust det var att klassisk bildning
inte längre låg till grund för skolundervisningen. (...)

-Och den stora massan av människor? undrar jag. De som inte kunde
läsa?
Han svarar att det faktiskt fanns uppenbara motsvarigheter till
teve på den tiden: Gladiatorspelen och kappkörningarna.
Den okunniga massan var sig lik genom historien.
Jag frågar honom om han anser att det är fel att läsförmågan nu
förtiden används också av massan, ..till att sluka underhållnings-
böcker och liknande, om man kan förebrå denna massa att den i
stället för att bilda sin själ läser smörja?

(...)

från [Karl Oskar] Staffan Seeberg (f.1938), 'Ariadnes spår'
(Albert Bonniers Förlag 2000)

"Ska en författare förklara vad han menar? Lyckligtvis behövs inte
det, allt finns ju där i öppen dag -- och en massa andra saker,
..som bara en läsare kan upptäcka."

Hur nöjda måste de inte känna sig där inne i stugvärmen,
om de nu var tyskar eller landsförrädare från 'hirden'.
Deras plan hade fungerat. Först skulle de lura av fienden
den senaste radiotekniken, sedan döda några förbannade
"gutta på skauen" som inte förstått Norges bästa, som
förrått den germanske saken, som kollaborerat med den
imperialistiska ärkefienden England, detta jävla England
som varit på väg att ockupera Norge som dock räddades i
sista stund av broderlig germansk hjälp.

Tänkte de så? Tänkte de alls, eller följde de bara med på
den sida som de trodde var starkast, den sida som skulle
tillförsäkra dem ett överhetsliv efter den slutliga segern?

..inte helt lätt att föreställa sig, men gott som tidsfördriv
att fantisera om. Man måste hela tiden hålla tankeverksamheten
igång, inte slöa till, inte somna i onödan.. drömma bort tiden,
ens när man hade vakten. Eller särskilt inte då.

Hur tänkte en norsk landsförrädare?
För herr ministerpresident Vidkun Quisling fanns åtminstone
klara framtidsutsikter och idéer. Norrmän var germaner, den
ädlaste rasen på en skala där fransmän antagligen placerades
i mitten, något efter italienare, beroende på Mussolinis
framsynta politiska hållning, slaver näst sist och judar allra
sist. Tyskar var germaner, något uppblandade förvisso men ändå
i huvudsak germaner och skulle i kraft av sin folkmängd,
överlägsna vetenskap och militära förmåga upprätta Storgermanien.

Herr Quisling såg sig alltså som den blivande ståthållaren i
den germanska provinsen Nordland, utnämnd av Caesar själv.
Det var trots allt ett klart motiv.

Men dräggen som omgav honom? De misslyckade, de som inte klarat
skolan, de som blivit retade och hånade,
de som normalt inte skulle haft någon framtid annat än som
lågbetald underklass,
de som på sin höjd hade en blond hårfärg för att kunna jämföra
sig med SS-hjälten på affischerna.
Såg de inte ens komiken?

Naturligtvis inte, hur skulle man kunna begära det? SS, där män
enligt propagandan förväntades se ut som hennes egen köttsliga
bror Harald, leddes av en före detta hönsfarmare som såg ut som
en förrymd patient från dårhuset och var av östeuropeiskt,
möjligen judiskt ursprung.
Ändå var han högste arier.