Redan 1524 framträdde emellertid även där [Nürnberg]
radikala män, som icke voro belåtna med den halvhet
som enligt deras mening vidlådde det lutherske reformations-
verket. Där var Hans Denk skolrektor, han var en av dessa
radikala män, som genom sin opposition blev besvärlig (..)
han avsattes och utvisades ur staden i januari 1525.

Följande år utsändes från myndigheterna en varning till
invånarna att akta sig för dem, som hålla barndopet och
nattvarden för intet och som vänta på att Kristus skall
återkomma och upprätta ett rike på jorden.

I mars 1527 nämner rådet i Nürnberg.. att anabaptismen blivit
en fara och att ingen vederdöpare vidare finge vistas i staden,
då denna sekt vore benägen för uppror och ville tillintetgöra
all överhet. Vidare hadde rådet beslutat, att inga av döparnas
skrifter finge försäljas, på annat sätt spridas eller tryckas
i staden. (..) Såsom ofta i stridsskrifter av detta slag
karikeras döparnas åsikter eller tas extrema spiritualister
såsom exempel (..) döparnas "falska, lögnaktiga och själa-
mördande läror" vederlägges med de vanliga argumenten.

När kejsar-ediktet 1528 av de flesta ständer accepterades och
alltså alla döpare skulle utan rannsakning dödas, vägrade dock
rådet i Nürnberg att företaga en så summarisk utrotning.
Däremot fortsatte forföljelsen i vanliga former. (..)

Anabaptistiska flyktingar fördrevos från staden,och även i dess
grannskap fängslade man i början av 1529 ett antal män och
kvinnor. I ett yttrande juni 1531 enades teologer och jurister
om att rörelsen måste bekämpas med Guds ord men också medelst
världsliga straff, nu rekommenderades både bålet och svärdet.

Vid denna tid hade de lutherska reformatorerna i Wittenberg
anslutit sig till den meningen, att dödsstraffet skulle användas
mot vederdöparna.