Mennesket er den eneste skapning som skammer seg over det den er. Hele den menneskelige kultur er en eneste kraftinnsats for å dekke over og forskjønne seg selv, et eneste veldig og innfløkt fikenblad.

Mennesket var et fattiglem når det gjaldt forstand, men millionær når det gjaldt følelser.

Hvis Gud ønsker eller føler seg tvunget til å pine skapningene sine, får det bli hans sak. Den som oppriktig vil protestere, uttrykker denne protesten ved å unngå å gjøre ondt så langt han evner.

Forfatteren i meg hadde ofte grublet over hvor fort ting skjer i fortellinger og hvor sakte det går i det virkelige liv. Men det er ikke alltid slik, sa jeg til meg selv. Det hender at livet er raskere enn den aller raskeste beskrivelse.

En gång hörde jag henne säga om jiddischförfattaren David Berglson
att han försökte imitera Knut Hamsun. Jag hade inte läst någon
av dem, men jag såg min brors ansikte lysa upp och han utbrast:
"Mor, du förstår litteratur bättre än alla våra kritiker!"

Min mor var redan då en brinnande feminist, eller suffragist som
det kallades på den tiden.
När hon läste om krigets grymheter sade hon att det bara är
kvinnor som kan göra slut på allt detta mördande. Hennes recept
var att alla kvinnor borde sluta sig samman och inte leva i hop
med sina män förrän dessa hade bestämt sig för att sluta fred
en gång för alla.
Min mor utvecklade denna idé många gånger och min bror svarade
henne: "Varken män eller kvinnor kommer någonsin att sluta sig
samman. Naturen genomför alltid det som den har avsett --
allt liv måste kämpa för sin existens."

Min mors smala ansikte bleknade och hon sade: "I så fall blir det
aldrig fred här i världen."

_

'Kärlek och exil', Brombergs Bokförlag AB 1986
ISBN 91-7608-280-6

Jeg har aldri kunnet rekke frem en hånd etter kjærlighet, penger eller anerkjennelse. Enten måtte tingene komme til meg av seg selv, eller overhodet ikke.

En fullstendig skildring av ethvert liv ville både bli drepende kjedelig og tvers igjennom utroverdig.

«Ta dem, ta dem, jeg er faren din.»
Så nikket han til denne sannheten som var så gammel som verden selv.

Denne drømmen var en forlengelse av virkeligheten.

Jeg spurte henne om de tidligere mennene hennes elsket henne,og hun skrek:《Jeg lengter etter dem alle! Jeg skulle gjerne ha hatt dem her alle sammen,så de kunne rive meg i filler,så det ikke ble noe igjen å begrave. De skulle spytte på meg og drukne meg i spyttet sitt.