Bokelskere.no

Vi gick ut på Broadway och hettan slog emot mig som en blåslampa. Neonskyltarna var redan tända och tilkännagav på sitt eldspråk den lycka det innebar att dricka Pepsi Cola, gå i en Bond-kostym, röka Camel eller idissla Wrigleys tuggummi. En unken luft trängde upp genom järngallren över tunnelbanan.

Ovanför en biograf hängde en fyra våningar hög affisch med en halvnaken kvinna belyst av strålkastare. Hon var rufsig i håret, vild i blicken, hade benen vidt särade och en pistol i var hand. Kring midjan en sjal som täckte hennes könsorgan. Nedanför hade det samlats folk som glodde på henne. Männen skämtade grovt och kvinnorna fnittrade.

Jag kastade en blick på Zelig. Halva hans ansikte var grönt, den andra halvan röd - - som på en modern tavla. Han stirrade och rörde på läpparna medan det ena ögat skrattade och det andra grät.

Jag sa till honom: "Om det inte finns någon Gud så är hon vår Gud." Zelig ruskade på sig som om han hade väckts ur en dröm. "Det hon lovar det ger hon också."

Martin hade slutat att svälja all möjlig småförtretlighet. Han kunde inte svälja ner mer. Han hade börjat bli retlig även om han gömde retligheten inom sig, inne i nerverna.

Men tankarna blixtrade till som pisksnärtar - man såg det på ögonen. Aldri kunde han bli hård och skön som de där fina karlkaraktererna där de gå genom världen utan skrupler, hårda och planmässiga och så grymma att de aldrig någonsin begripa hur grymma de äro. Först när barnen blivit lika kalla och grymma som de stora, som de hårdaste männen, först då är det bra, säges det.

Sådant gäller ju i alla fall bara för överkänsliga och brådmogna barn - och sådana anses ju vara spillgods. Vad samhället lägger an på är närmast de hårda, äppelkindade eller hårdkäkade, vilkas självharmoni nästan uteslutande vilar på hårdhet och prestationsförgudning. Den människosorten blir aldrig olycklig och ska vi därför inte diskutera. Vi kunna bara konstatera att dessa människor äro det överkänsligas naturliga fiender. Under detta faktum gapar en avgrund av all möjlig avund och låghet, ty så är väl kanske livet.

Kanske är det en kamp mellan överkänsligt och grovt, mellan nerver och nerver, mellan sensibilitet och ytfernissad råhet. Detta är vad den överkänslige själv känner, det vil säga vad han känner med sina nerver, utan att dock vara nervsjuk, åtminstone inte mer nervsjuk än de bullrande, hårda, hurtiga djävlarna som äro den överkänsligas värsta fiender i alla väder.

Ty vad han kände var just knivkastningen mellan nervjagen, nervandarna - alla nervandar i strid med varandra.

Han var lik en skrytande soldat som säger:

Asch, två fötter! på mej sköt de av tre fötter!