Bokelskere.no

Landskapet som kalles far, består for altfor mange av oss av forrevne tinder og dype daler.

Om vi ska definiera relationen mellan hund och människa med något speciellt ord, behövs något som inbegriper orden ömsesidig respekt.

Färeställningen att valpen som morrar måste straffas, är inte hämtat från vargens sociala liv, utan kommer förmodligen från den auktoritära barnuppfostran. Långt in i vårt århundrade har man trott att barn föds onda och syndiga och måste tuktas för att bli goda människor. Utmärkande för den gamla tidens syn på barn var att de inte fick hävda sig själv vilja eller visa någon ilska. Minsta tendens till att hävda sig själv eller visa humör straffades. När en hund morrar, tolkar många av oss det på samma sätt.

Men idag är vi den mest aggressiva arten på vår jord, genom att vi uppfunnit dödliga vapen i stor skala och ofta använder dem utan hämningar. Vi riktar starka aggressiva beteenden både mot vår egen och andra arter, men tolererar ingen aggrssion från andra djur. Hundarna far inte ens uttrycka kånslan av ilska, utan att vi gör stor affär av deras morrande.

Vi efterliknar ledarvargens beteende, när vi lägger omkull en olydig hund på marken eller golvet. Det människan då gör är ett aggressivt angrepp, ett överfall, inte en varglik hotdemonstration. En varg eller hund som hotar en annan individ, ”lägger inte omkull” sin motståndare - det är motståndaren själv som visar undergivenhet genom att gå ner i underläge. Eftersom människan är så dålig på att uppfatta nyanser i hundspråket, förstår vi inte att hundar som utsätts för den här typen av aggressiva påhopp, upplever det som en stor kränkning.

Många människor i vårt samhälle har ett sort behov av att ta kontakt med och klappa sällskapsdjur, men vi nordbor behöver lära oss repektera att reserverade hundar har en personlig integritet.

Two days after I killed myself I found a job here at some pizza joint.

Han darra av redsle, men det vesle andletet hans var fast og målmedvite. Han var alt ein heilt annan hobbit enn den som for lenge sidan sprang ut frå Skreppenden utan lommeduk. Han hadde ikkje hatt lommeduk på lange tider. Han løyste dolken i slira, stramma beltet og gjekk på.

«Hva kan det da skyldes at den romanen du arbeider med, etter sigende med handlingen lagt til Bengal, skal bli så lang? Over tusen sider!» sa hun bebreidende, som om han personlig var ansvarlig for nervesammenbruddet til den som skulle gi seg i kast med en fremtidig doktoravhandling. «Nei, jeg vet ikke hvordan det kan ha seg den ble så lang,» sa Amit. «Jeg er fryktelig udisiplinert. Men jeg kan heller ikke fordra lange bøker. Jo bedre, desto verre. Hvis de er dårlige, blir jeg andpusten bare av å holde i dem noen minutter. Men hvis dem er gode, blir jeg et selskapelig misfoster i dagevis, nekter å forlate rommet, sitter og skuler og freser om noen forstyrrer meg, hopper over bryllup og begravelser , gjør vennene mine til fiender. Jeg har fremdeles arrene etter Middlemarch.»
«Hva med Proust?» spurte en litt forvirret dame som hadde begynt å strikke i samme øyeblikk som diktene var ferdige.
Amit stusset over at noen kunne ha lest Proust i Brahmpur. Han hadde begynt å føle seg ganske opprømt, som om han hadde pustet inn for mye oksygen.
«Jeg tror nok jeg hadde elsket Proust,» svarte han, «hvis tankene mine hadde lignet mer på Sundarbans - om de buktet og slynget seg, om de sugde til seg alt omkring dem, delte seg opp i stadig nye mønstre. Men som det nå en gang er , får Proust meg til å gråte, gråte, gråte av kjedsomhet. Gråte,» la han til. Han tidde et øyeblikk og sukket. « Gråte, gråte, gråte,» fortsatte han med ettertrykt. «Jeg gråter når jeg leser Proust, og jeg leser svært lite av ham.»
Det oppsto en lamslått stillhet: hvordan kunne noen ha så sterke følelser for noe som helst? Den ble brutt av professor Mishra.
«Nå er det selvfølgelig slik at mange av de varige monumentene i litteraturen er ganske, hva skal jeg si, omfangsrike.» Han smilte til Amit. «Shakespeare er ikke bare stor, men veldig, så å si.»
«Han ser bare stor ut i omfang. Og jeg har min egen måte å skjære ham ned på,» betrodde han tilhørerne. «Dere har kanskje lagt merke til at i de fleste av Shakespeares samlede verker begynner alle stykkene på høyre side. Noen ganger tar utgiverne og smetter inn et bilde på den venstre siden for å tvinge dem til det. Da tar jeg altså lommekniven og spjærer hele boken opp i noen og førti små hefter. Så kan jeg rulle sammen Hamlet eller Timon - og stikke dem i lommen. Og når jeg er ute og vandrer - for eksempel på en kirkegård - kan jeg ta dem frem og lese dem. Det er lett både for tanken og armen. Jeg anbefaler det for alle. Jeg leste Cymbeline på toget hit, og det ville aldri ha gått på noen annen måte.»

Hver gang Maan følte seg rastløs, overtok han for sjåføren og kjørte den fargesprakende utstafferte jeepen med flagrende flagg og i halsbrekkende fart langs veier som i beste fall egnet seg for oksekjerrer. Dette gav ham en opplivende følelse av frihet, mens alle andre ble hensatt i en tilstand av fysisk og psykisk sjokk. Jeepen, som var bygd for to passasjerer foran og toppen fire bak, var ofte stuet med ti-tolv personer, mat, høyttalere, plakater og alskens pikkpakk i tillegg. Den tutet i ett sett og la etter seg mektige skyer av støv og herlighet. En gang da radiatoren begynte å lekke, skjelte sjåføren på den og blandet gurkemeie i vannet. Det tettet lekkasjen som ved et under.

Dipankar skjønte at rajaen av Marh gjerne ville bli elsket, men hadde store problemer med å gjøre seg elskelig.

Hvis ikke denne fyren hadde vært i slekt med min kone, ville han ha vært den siste jeg ville la spolere en søndags ettermiddag, tenkte dommer Chatterji. Familier spenner over et altfor bredt spekter av sinnelag - og til forskjell fra bekjentskaper kan man ikke bryte med dem. Og vi vil fortsette å være i slekt til den ene av oss faller død om.

Jeg vil fortelle at alt som tidligere er skrevet på dette skadeskjemaet, er skrevet av fører A. Jeg er fører B. Fører B er helt omtåket etter sammenstøtet.

Jeg tenkte vi kunne praktisere glidelåsprinsippet. Det tenkte ikke han.

Fotgjengeren løp mot fortauet, men jeg tok ham.

Elgen snudde dessverre ved autovernet i midtrabatten. Hadde den fortsatt over veien hadde uhellet vært unngått, så det er ingen tvil om hvem sin skyld det var.

Plutselig svingte vegen, men det gjorde ikke jeg.