Bokelskere.no

Hur känns det att bli skjuten?

..Fotografi nummer åtta är taget sekunderna efter skotten.

..den lilla flickan ligger kvar uppe på avsatsen, kroppen
fortfarande vriden men nu liggande, uppenbarligen fastklämd.

Det här var en metod som inte längre dög, inte i den här skalan -

första halvåret dödades 500 tusen människor på det här viset,
de allra flesta var judar, men där ingick även zigenare samt
politisk opålitlige balter och ryssar ...

avrättningsmetoden var stötande och föga effektiv. Många offer
skadsköts bara, det hände att sårade grävde sig upp genom lagren
av kroppar, slet sig loss från händer som grep tag, munnar som bet -
kravlade fram i dagsljuset, täckta av blod och exkrementer
varefter man fick skjuta dem på nytt och kasta tillbaka dem.

I längden blev detta psykiskt pressande

för bödlarna.

..en betydande del av dem som stod och sköt dag ut och dag in var,
inga grymma psykopatiska fanatiker som kände "uråldrigt hat"
mot judar och som nu kunde släppa fram sina vilda primitiva känslor.

Karlarna var inte ens SS-män, utan vanliga karlar som blivit
uttagna för tjänst i såkallade polisbataljoner, något för gamla för
fronttjänst.
De sköt för att de fick order om att göra det, men inte för att de
måste göra det. Den som inte ville kunde alltid säga nej, lägga ned
vapnet och gå därifrån utan att riskera hårdare straff än svordomar
från befälet, tråkningar från kamrater, möjligen en inbromsad karriär.

Att inte fler än runt var tionde tog chansen och drog sig undan kan
därför verka förvånande. Särskilt då nästan samtliga upplevde äckel
och fasa när de allra första gången sattes att arkebusera människor.

I första hand var det kamrattrycket och rädslan för utstötning ur
gruppen som gjorde dem till mördare: för den enskilde var det enklare
att skjuta än att låta bli.
Några få lärde sig att tycka om slaktandet, de anmälde sig gärna som
frivilliga.. men huvuddelen gjorde bara som de blev tillsagda,
inget mer, inget mindre.

De psykiska påfrestningarna var stora för alla gärningsmän, särskilt
som en stor del av offren var kvinnor och minderåriga barn.
Vissa bedövade sig med alkohol, andra grät ofta eller blev impotenta,
några begick självmord eller fick regelrätta nervsammanbrott.

En bättre metod måste till. Helst en där man slapp att se och höra:
för då är det lätt.

Det var då någon kom ihåg eutanasi-programmet.

_

Dokumentert med bilder :

'Holocaust Research'
yadvashem_org

kildesøk

Att inviga ett fredsmonument just när ett världskrig brutit ut --
det var en trotsig trosbekännelse,
en tilltro till fredens möjlighet trots allt.

Ännu hade inte tio år gått sedan unionskrisen 1905.

Många som den gången önskat underkuva norrmännen med våld ansåg
naturligtvis att denna hundraåriga fred inte var mycket att fira,
för dem framstod den som ett nederlag.
Sven Hedin kallade monumentet
"ett skammärke över hundraårig dådlöshet".

Nya Dagligt Allehanda fann "varje monument över svensk dådlöshet
en överloppsgärning".
För Hedin och NDA var fred alltså detsamma som dådlöshet.

(..) Monumentplatsen ved Eda hade utstakats i januari 1913 av
svenskar och norrmän. Mark mellan landsvägen och järnvägen hade
inköpts från Eda glasbruk på svenska sidan och från en godsägare
i Magnor på norska sidan.
..bland undertecknarna av uppropet fanns Hjalmar Branting,
konstnären Carl Eldh och författaren Gustaf Janson. ...

En tävling om monumentets utseende gav 25 förslag varav den
svenske arkitekten Lars Johan Lehmings antogs ..
På pelare som växte upp ur en kraftig gemensam sockel stod två
män som räckte varandra händerna, "självständiga män vuxna ur
samma grund".
Monumentet uppfördes av norsk vit granit. På sockeln inhöggs
"Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt"
(sagt av Oscar I).

Segern blev faktiskt dyr för Lehming -- han avskedades från sin
post som kasernbyggnadsnämndens arkitekt sedan det blivit bekant
att han ritat ett fredsmonument.

En gång hörde jag henne säga om jiddischförfattaren David Berglson
att han försökte imitera Knut Hamsun. Jag hade inte läst någon
av dem, men jag såg min brors ansikte lysa upp och han utbrast:
"Mor, du förstår litteratur bättre än alla våra kritiker!"

Min mor var redan då en brinnande feminist, eller suffragist som
det kallades på den tiden.
När hon läste om krigets grymheter sade hon att det bara är
kvinnor som kan göra slut på allt detta mördande. Hennes recept
var att alla kvinnor borde sluta sig samman och inte leva i hop
med sina män förrän dessa hade bestämt sig för att sluta fred
en gång för alla.
Min mor utvecklade denna idé många gånger och min bror svarade
henne: "Varken män eller kvinnor kommer någonsin att sluta sig
samman. Naturen genomför alltid det som den har avsett --
allt liv måste kämpa för sin existens."

Min mors smala ansikte bleknade och hon sade: "I så fall blir det
aldrig fred här i världen."

_

'Kärlek och exil', Brombergs Bokförlag AB 1986
ISBN 91-7608-280-6

Det skulle vara enkelt om tyrannier bara byggdes upp av tyranner.

Behagligare för oss alla om onda gärningar bara utfördes av
onda personer. Så är det nu inte.

Tyranniet skulle inte kunna existera och de onda gärningarna
skulle inte kunna ske om där inte fanns rader av till synes
anständiga människor som lånade tyranniet sina talanger,
sitt förtroende
eller kanske bara det utomordentligt avgörande, besynnerliga
samtycke som finns i den bortvända blicken.

Albert Speer var en av dessa människor.

..han var en av Hitlers förtrogna och hade både Führerns öra
och hans tillgivenhet.. framtonar dock som en udda fågel.

Ställd inför den exempellösa förstörelseskraft de släppte løs
i världen förväntar man sig onda genier,
istället möter man för det mesta platta kamrerstyper och
småttiga busar.

Huvuddelen av de personer som drogs till NSDAP före 1933 hade
en rätt dimmig bild av rörelsens ideologi,
vilket delvis berodde på att där inte fanns så mycket
rakskuren ideologi att finna,
delvis på att det som förenade dem inte var stora tankekomplex
utan helt enkelt en känsla av att vara förorättade, kränkta
och stukade.

..ovanligt många personer som var på något vis misslyckade:

havererade intellektuella, förbittrade veteraner, ruinerade
småborgare, tjänstemän utan tjänst, arbetare utan arbete.

Inte drogs det vackra folket till NSDAP utan förlorarna, de
vars liv var gått ned på noll. (..)
Då innfann sig deras stora chans. De blev plötsligt ett med
sin tid. Med trovärdighet kunde de locka med trygghet åt de
osäkra, stolthet åt de förödmjukade,
hjältedåd åt de rädda och ordning åt offren för kaos.

Speer liknade inte dem.

De brunskjortade kände av det och betraktade honom med svartsjuk
misstänksamhet.

In the warmth of the afternoon they went on again,
and it came into John’s mind to ask the lady the meaning
of her second riddle.

‘It has two meanings,’ said she,
‘and in the first the bridge signifies Reasoning.
The Spirit of the Age wishes to allow argument and not to allow
argument.’

‘How is that?’

‘You heard what they said. If anyone argues with them they say
that he is rationalizing his own desires,
and therefore need not be answered.
But if anyone listens to them they will then argue themselves
to show that their own doctrines are true.’

‘I see. And what is the cure for this?’

‘You must ask them whether any reasoning is valid or not.

If they say no, then their own doctrines, being reached by reasoning,
fall to the ground.
If they say yes, then they will have to examine your arguments
and refute them on their merits:
for if some reasoning is valid, for all they know, your bit of reasoning
may be one of the valid bits.’

‘I see,’ said John. ‘But what was the second interpretation?’

‘In the second,’ said Reason, ‘the bridge signifies the giant’s own
favourite doctrine of the wish-fulfilment dream.
For this also he wishes to use and not to use.’

‘I don’t see how he wishes not to use it.’

‘Does he not keep on telling people that the Landlord is
a wish-fulfilment dream?’

‘Yes; surely that is true — the only true thing he did say.’

‘Now think. Is it really true that the giant and Sigismund,
and the people in Eschropolis, and Mr. Halfways, are going about
filled with a longing that there should be a Landlord,
and cards of rules, and a mountain land beyond the brook,
with a possibility of a black hole?’

Then John stood still on the road to think.
And first he gave a shake of his shoulders, and then he put his hands
to his sides, and then he began to laugh till he was almost
shaken to pieces.
And when he had nearly finished, the vastness and impudence and
simplicity of the fraud which had been practised came over him
all again, and he laughed harder.

...and he laughed so hard that the broken chains of the Spirit of the Age
fell off his wrists altogether.

But all the while Reason sat and watched him.

‘You had better hear the rest of the argument,’ she said at last.
‘It may not be such a laughing matter as you suppose.’

/

(fra Pilgrim's Regress, av C.S.Lewis)

..Stadig taler man om den tredje verdenskrig på noenlunde
samme måte som den første og den andre: mer som faktum
enn som en mulighet. (...)

Oldtiden hadde sin mongolerstorm og middelalderen sin, så
historisk skulle det ikke være noe merkelig om vi får
den tredje. (..)

Engang imellom skjer det ennå at en modig mann er meget
nær ved å nevne tingene ved deres rette navn fra en av de
talerstoler som har hele verden som auditorium.

Kennedy sa i en av sine blendende taler, ord som det er
verdt å merke seg -- ikke minst i betraktning av det lys
som kort etter falt over dem i Dallas:
"Enten er verdens problemer skapt av mennesker og kan løses
av mennesker.
Eller også er verden i uhyggelige dunkle krefters vold
og driver vergeløst sin skjebne i møte."

Han uttalte vel ikke ved denne leilighet hvilket alternativ
han selv regnet med, og ingen tør gjette på det.
Men som USAs president måtte han handle ut ifra det første...

Og så smalt skuddene i Dallas og fikk millioner utenfor
kirkens murer til å gyse noen flyktige dager, i hudløs
fornemmelse av det annet: At verden er i uhyggelige dunkle
krefters vold og vergeløst driver sin skjebne i møte.

Selv de mest kuldskjære hadde vanskelig for å unndra seg
den isnende pust fra disse krefter, som ikke kunne tåle en
mann som Kennedy i en så høy stilling. En dynamisk begavelse
som hver dag leser i Bibelen -- det sier seg selv at ham kan
ikke 'denne verdens fyrste' ha sittende som president i USA.
Han får ikke leve, like lite som Gandhi eller Folke Bernadotte
eller Dag Hammarskjöld fikk lov til å leve.

Ifølge sakens natur er det sjelden at en dypere situasjons-
bevissthet kommer verbalt til uttrykk på et slikt plan.
Men den moderne verden savner ikke denne bevisstheten.
Den vil ikke høre på Bibelen, men helt unndra seg virkeligheten
kan den jo ikke.
Nede i sinnets kjeller hvisker dommens dag i nye, hedenske
kledebon.
Og fordi de er hedenske, blir dom og undergang stående med
det siste ord -- i kontrast til den kristne forkynnelse, hvor
dette bare er det nest siste.
Hvor det siste heter frelsen, oppstandelsen og det evige liv.

/

Bemerkelsesverdig er det da også hvorledes den sataniske
eskatologi [endetidslære] har fostret en eiendommelig profetisme
som motstykke til den bibelske.

Den moderne menneskehet har sine seere, som den oftest henter
fra sin nye hovedreligion scientifismen, troen på den seirende
vitenskap -- som man venter skal bringe frelse fra forbannelsene
og gjenopprette paradiset.

Det er dels høyt utdannede menn av god vilje -- .. som på den ene
side utmaler billeder av fremtidens forjettede land, den kommende
forløsnings verden, som vitenskapen og teknikken vil skape i
tidens fylde, og som på den annen side advarer mot
overbefolkning, atombomber, sigarettrøyking osv. og kaller til
oppvåkning, til vekkelse. ..

Selve tanken om en oppvåkning og frelsende forvandling av sinnet,
er en reminisens fra den kristne fortid.
Ingen mener vel for alvor at den skulle kunne bli virkeliggjort
ved andre reminisenser som smykker tidens filosofiske og politiske
fasader som avhugne visnende grener, "toleranse", "medmenneskelighet"
og hva kraftord man ellers kunne nevne..

/

bokmerke hos nb.no

Vil man ta historien alvorlig, tvinges man snart til den
erkjennelse at den prinsipielt ikke har noe med geografi
å gjøre. Historie er ikke noe som finnes overalt hvor det
finnes mennesker. Vi kjenner begrepet historieløse folk.

Det er ikke et spørsmål om høyere eller lavere kultur:
Inka-riket i Peru er historieløst inntil europeerne kom,
til tross for sin eminente sivilisasjon
(som for en stor del skyldes eldre, enda mer eventyrlige
kulturer). ...
det er heller ikke et spørsmål om hvor vidt et folk har
etterlatt seg skrevne kilder.
De gamle mesopotamiske bystater med sitt vell av
dokumenter er i seg selv like historieløse som fortidens
ville stammer i Kongo eller Danmark, hvor alt som i
alminnelig forstand kalles historie forsvinner i en
uendelighet av feider og monotone trivialiteter uten
mening, uten saga.

Til og med Gilgamesh-eposet ville bare ha vært kjent av
en håndfull lærde rundt om i verden, hvis beretningen
om syndfloden ikke hadde stått i Bibelen.

Man kan ikke unngå å stille spørsmålet om det er så
helt tilfeldig at forskningen hittil har konsentrert seg
nettopp om de trakter og epoker:
Om det ikke er dette som setter skillet mellom folk med
historie og folk uten. At man på en eller annen måte tar
stilling til Guds rike - er vel det som gjør historien
interessant? Dette som gir historien, i likhet med alt
annet, mening og betydning -- ja, som skaper den.

Det er dette som gir den skjønnhet og dranmatikk,
blåser liv i den og gjør at mennesker i det hele tatt
ønsker å befatte seg med den.
Formodningen svarer i hvert fall til det enhver kan legge
merke til; historiens duftende skoger og frodige marker
er grodd frem langs den jødisk-kristne åpenbarings-
tradisjonens elv som Egyptens land langs Nilen.

(?)

Sviktende kilder, avsporinger og undergangsfrykt

Ikke noe er lettere for oss enn å hefte oss ved de sekteriske
avsporingene som fikk sørgelige følger, og rubrisere alt som
avskrekkende eksempler på 'svermeri' -
denne anvendelige etiketten som er blitt klistret på nesten
ethvert frembrudd av nytt liv i kirken gjennom dens historie -
også på atskillig av det forsamlingsliv vi møter i Det Nye
testamente.
Ikke noe er enklere enn å kalle vår egen dødhet, konformitet
og akkomodasjon for 'nøkternhet og forankring i virkeligheten'
og så fortsette som før med enda bedre samvittighet.

/ /

med et primitivt bilde: Det hjelper ikke at mannen med vold og
makt vil kjøre bil. Har han ingen bensin, må han nøye seg
med møysommelig å skyve kjøretøyet.
Spørsmålet om kraften er alt avgjørende.
Vår tids arbeid for fred, mellomfolkelig forståelse, u-landshjelp
og meget mer ligner ofte en slik anstrengt og lite begeistret,
lite effektiv skyving med håndkraft og mer eller mindre god vilje.

Og man ser med bekymring at kirken forsøker å være den som
skyver forrest og hardest. Kjenner den til kraften og vet hvor
den er å finne? (..)

Titt og ofte kan det se ut som om selve dette arbeidet for fred
og de andre godene, er blitt sykt. Det er noe utrygt ved det,
som om det også blir en falsk religion som man prøver å fylle
i det store tomrommet.
..menneskets høyeste streben og oppfyllelsen av de dypeste håp?

Verdensfreden, ikke sant -- tenk om vi engang nådde dit at vi
hadde overvunnet krigen.
Jamen, er det krigen som er vår siste, store fiende?
Var ikke det døden?

Det virker som om mennesket ved alle disse vakre og riktige
ting, 'hjelpes' til å akseptere døden, til å snu sitt sunne hat vekk
fra sentrum, hvor den store edderkoppen sitter.

Ennå er det moderne mennesket ridd av angsten for ondartede
sykdommer, for å miste kanskje enda mer - men det fortrenges:
Man må kapitulere i det uutholdelige vakuum, hvor ekkoet
er det eneste svaret når jord faller mot kistelokket.

Derfor ser man ikke lenger enn til legene som mikroskoperer og
vil avbøte slaget fra dødens drage -- med dyktighet og menneske-
kjærlighet, men over skyene sperrer uhyret gapet sitt tusen mil
opp for å sluke legene også.
Vi gjør dem til surrogat-prester eller surrogat-frelsere, og snur
så langt mulig hodet den andre veien, hver gang de sagtannede
kjevene smekker sammen i nærheten av oss selv.

For øvrig kaster man seg ut i alle de andre gode kampene som
byr seg frem i hopetall og dulmer så godt.

"Dø skal vi alle," sies det med from hengivelse - en påstand som
ifølge Bibelen rett ut er gal; døden er bare en av fremtidige
muligheter. (*)

"Det er dette livet vi har til å handle med ansvar.. forpliktelse..."
det kan snakkes og snakkes på denne måten, men under overflaten
fortsetter marerittet.
Det er ikke for to øre evangelium [gledelig budskap] i den slags
religiøse Tarzan-attityder, enn om de inntas av mennesker som
bekjenner seg til kirken.
I sitt innerste vesen er de et hinder på veien til det sentrale oppgjøret
i den menneskelige eksistens.

Denne verdens gru og urett kan av dragen, djevelen, bli brukt på samme
måten som tyrefekteren bruker den røde kappen: oksen får lov å kjøle
sitt raseri på den, mens den blir pint ihjel.

En av de mer bemerkelsesverdige filmer de siste årene sier noe om
dette, om enn mot sin hensikt - en av de kunstnerisk beste:
'På stranden', over en roman av Nevil Shute.
Ved en anledning valgte amerikanerne den til fremvisning i Moskva.
Der gjorde den så voldsomt inntrykk på det russiske publikum at man
ble sittende tause i ti minutter, uten bifall eller noe, man satt lammet.

Filmen handler om menneskehetens undergang i atomkrigen --
de siste overlevende går nede i Australia og venter på at den
drepende strålingen til slutt skal nå også dem.
Det er skildret med uforglemmelig menneskelighet og smertende
vemod. En av de siste scenene er et orkester fra Frelsesarméen som
spiller og synger sine vekkelsessanger på torget under en transparent
hvor det står skrevet: Ennå er det tid, bror!
Altså, ennå er det tid til omvendelse før døden. Men da så alt liv er
utslokt, og vinden feier gamle aviser gjennom øde gater, rettes kamera
til slutt på ny mot disse ordene. Mens musikken med et drønn setter
nervepirrende punktum: Ennå er det tid, bror!

Ennå tid til å forhindre katastrofen? Det er gjort på en måte så man godt
forstår at russerne satt lammet ved å få en slik hilsen fra Amerika.

Man kommer til seg selv og tenker: Jamen dette er da ikke sant!
Det er jo nettopp ikke tid? Mennesket kan ikke forhindre at alle
mennesker dør. De dør jo faktisk alle, her i denne verden, hvor det
kjempes for fred og mellomfolkelig forståelse og u-landshjelp.
Ikke så romantisk og selskapelig og så barmhjertig samtidig som i det
filmatiske mesterverket -- men i sykdom og smerter og bunnløs
ensomhet, i sorg og ulegelig savn.

Adams ætt sitter som Odyssevs i kyklopens hule, sperret inne sammen
med døden, kan bare vente på at den skal ete dem en for en.
Hvis det skulle lykkes å skape verdensfred, slik verden tenker seg den -
hva ville det endre? Var man kommet livet et skritt nærmere av
den grunn? Tyder erfaringene fra velferdssamfunnene, hvor idealene
til en viss grad er virkeliggjort, ikke snarere på at man kommer et
skjebnesvangert skritt lenger fra livet hvis det er sant at Kristus er
oppstandelsen og livet ?

Det er kjernen i evangelisk tro, at han er titanen fra himmelen, som
én gang for alle behandlet dødens monstrum etter fortjeneste:
brakk halsen på det. Det ligger i de siste krampetrekningene nå,
vi venter på dagen da døden er død og ikke finnes mer ;

den dagen da menneskene slutter å dø, og de døde skal leve igjen.

Kristus er den som gjør ende på den unatur som heter døden.
Men det er som om verdens ideale streben i dag fører bort fra Ham
og Hans seier.
Som om det under skinn av ekte intensjoner, er blitt satt opp et falskt
endemål for mennesket å vandre mot.

Man tror på det falske kolossalt konkrete og virkelige, den blotte og
bare nestekjærlig-religionen som enhver kan titte ut av vinduet og
erkjenne som håndgripelig, og gi seg hen til under bifall fra seg selv
og andre.
Man tror ikke lenger på den siste sannheten: Den seier over døden
som Bibelen forkynner. Forløsningen. Oppstandelsen og det evige liv.

Man tar halvparten av kristendommen til sitt hjerte, "nestesiden"
av den -- det blir man populær på, også som predikant;
en kongevei for den hyggelige kujon Adam.

Men dette halve kan være hele kristendommens verste fiende.
Det er noe som heter Antikrists verdensfred.
Midt i vår iver og nidkjærhet kan vi stå i fare for å forråde vår neste.

Hvor langt kan vi gå med, identifisere oss med selv det beste i verden,
uten å identifisere oss med verdens fyrste, hvis mål er å holde
mennesket fast i døden?

Hva ville skje hvis vi begynte å preke om verdens død og oppstandelsen?
Som Paulus og apostlene?

'Nattetanker i Arken' - nb.no

Landet som fløt med melk og honning

De tolv menn som Moses hadde sendt ut for å speide ut landet
kom fort fram, de red på kameler. Tidlig en morgen dro de ut fra
Kadesh-Barnea ...
de tok inn i et karavaneserail under bymuren i Horma (...)

De tre som dro ut mot vest, mot kysten var Sjammua .. Jigal .. og
Ammiel av Dans stamme. .. .. Da de hadde reist en times tid,
kom de til et annet herberge, hvor de tok inn for å hvile seg.

Det skjedde da at Sjammua sovnet, og da han våknet og ville dra
videre, hadde Jigal nettopp sovnet. Ut på ettermiddagen våknet
Jigal, men da var en stor tretthet kommet over Ammiel, han sovnet
og sov til kvelds. Da det nå holdt på å bli mørkt, besluttet de å bli
på stedet natten over. Men siden de hadde sovet så mye på dagen,
var det ikke noen nytte i å legge seg ned på ny.
De kalte da på ham som eide herberget og bad ham bringe vin.
Ved midnattstid var de blitt meget vel til mote, og var nå rede til å
gi seg i kast med hva som helst, de tenkte med glede og stort mot
på den oppgaven som ventet dem så snart dagen grydde.
De kalte på verten og ville at han skulle sitte hos dem, for de ville
slett ikke være alene med sin fryd, og så satt han hos dem hele
natten, satt og tvinnet nattluen sin mens de andre skrålte og skrøt
og larmet.

Da det begynte å lysne av dag, sovnet først Sjammua, siden Jigal
og sist men ikke minst, Ammiel.
Da de våknet, var det ikke stort lysere enn da de la seg, de snakket
en stund om dette, at det kanskje ikke var noen skade skjedd om de
ga seg til her på stedet noen dager. Så kunne de få hvile riktig godt
ut, de kunne legge gode planer for framtiden og samle krefter --.

De ga seg til i herberget, og kjente det dag for dag, hvordan hvilen
ga dem større krefter. Motet steg etter hvert som vinen sank og ble
borte.. men en dag sa Sjammua at i morgen får vi sale kamelene og
skride til verket.

Den kvelden gikk de tidlig til ro, og om morgenen sto de opp så
sprengfulle av krefter at verten reduserte regningen med en tredjedel
bare han så dem. Jigal sa at han til å begynne med ville ordne med
sin utrustning. Sjamma og Ammiel sto og så på dette, og slik gikk
tiden til bort imot middag.
Da så Jigal endelig var ferdig, kom Sjammua på at også han skulle
ha pusset sverdet sitt, trimmet kamelen og oljet seletøyet. Da han
ut på ettermiddagen var ferdig, besluttet Ammiel at han ville forberede
seg like grundig som de andre. Og slik ble denne dagen utnyttet til
siste minutt, og om natten ble de lenge sittende over vinen, for nå
var de så glade og tilfredse med at alt var parat.

( / / / )

Verten kom med en ny regning, og de klappet seg rundt om på de
tilsvinede klærne for å finne ut hvor de hadde pengepungene,
og da de fortsatte med denne klappingen uten å bli ferdige til å
betale, hentet verten drengene sine (. . . )

Fjorten dager senere sto de utenfor herberget, halvnakne og med
hengende hender. De stirret fortapt bortover veien vestover mot
kysten.
Sjammua sa: -Jeg kan ikke skjønne hvordan vi nå skal kunne fullføre
vårt oppdrag. Det er merkelig hvordan våre fedres Gud lar våre
hjelpemidler gå overstyr. Hvis det nå hadde vært som Moses ben
Amram sa, så skulle man jo tro at veien ville ha blitt jevnet for oss
( . . . )

bokmerke hos nb.no