Bokelskere.no

Dear Sofia Coppola,
This question I wanted to ask you earlier about surfaces: I want to rephrase it. What I would like to ask you is this: What do you do when you're in a grown up man's kitchen and he is crying his heart out over some eggs and you are having a hard time trying to understand what has happened, why he is crying, and you think that it might be that he is thinking of his ex-girlfriend whom you've just discovered, when you were looking for some soap in the bathroom cupboard to wash away the blood you bled on his floor earlier on because you suddenly got your period getting out of bed, has left her expensive creams and make up there, as some kind of promise, as if she's never left? As if she's going to turn up any second, starting to rub her face in with moisturising cream with a hint of apricot?

Man kan inte säga att det är lättare att ljuga än att tala sanning. Det är olika metoder. Om det faller sig naturligt att förändra lite av verkligheten, att skuffa undan ett mått av obekvämlighet, är det inget konstigt utan naturligt. Och det som är naturligt är väl sant? Den öppna blicken, de utsträckta armarna, det glada tonfallet, de försäkrande åtgärderna, generositeten, beredvilligheten, allt det vackra och lätta.

Om jag står här med alle mina gåvor inför dig, ja då har jag också rätt att ge mig själv en gåva. Rätten, min rätt att bestemma över sanningen.

Barnet nu, som nyss somnat i min famn med sin ena hand sträckt mot min hals, sitt ena ben över min mage. Hennes behov, hennes kärlek, om det nu kallas kärlek det hon känner, i varje fall hennes riktade lyskraft och instinkt. Allt detta fullt synlig för mig. Och jag kan svara henne. Signaler ostöra av rädsla. Jag ser på mina händer och ser att de inte är klor.

Rädslan: Att gå från att vara ett lillgammalt barn till att bli ett argt och åldrat barn och sedan, när det är för sent, ett sorgset sammanfallande barn.

Why I Find Green Plaid So Annoying, And What I Intend to Do about It.

For one thing plaid's hideous, a pattern cooked up By dimwit designers who must have been mad

It's also perfidious( a word I looked up- it means lots of different things, all of them bad)

Why, it's nothing but lines! Lines and more lines! Not one single curve! Not one polka dot!

What monstrous minds could have called these designs? They ought to be caught and tied up on the spot!

But worse, even worse, is the fact that it's green, The color you turn when you've eaten a bug,

And all of the gross and nasty things I've ever seen, Like pond scum and slime molds or that horrible slug,

All covered with fungus out in the backyard That I saw Tuesday night right before I got sick.

No matter how hard I have tried( I've tried hard ) I've never seen green things without thinking, "Ick!"

So what can I do? There isn't much for it If I'm to get rid of this hideous sight:

If green plaid I hate(and I do abhor it) Then action is called for! A battle! A fight!

I must free the man who has been held Behind prison fences(that crisscrossing plaid!)

Long covered by so much grass green it's a veld! I must free this man who will soon be my dad!

(For if he's my dad, with him I'll be seen! So away with this plaid, and good day to this green!)

• Det er ikke sant. Vi har aldri vært der.
• Hvordan fant du ut det?
• Jeg er altfor lykkelig. Det er ikke virkelig, er det vel?

Jag vill skriva melankolins historia som historien om en känsla, inte en sjukdom. Efter Freud definierar jag denna känsla som förlust av något som man inte vet vad är. En sorg med flytande gränser, språk och objekt.

det er stille
det er så stille
i deg at du kan høre alt
du kan høre alle som var der,
alle som kom og gikk i deg
alle som kom for å se seg om
alle som hadde gått feil
alle som skulle hente seg noe
alle som helst ville ha noe annet
alle som la seg ned for å sove
og som våknet igjen og forsvant
alle var der tok av seg kjolene
børstet håret satt i badekaret
sov på gulvet fikk orgasme
la seg på siden og ropte i mørket
du hørte dem anvende navnet ditt
som et butt redskap mot en liten lås

Det er ingen skam i frykt, det sa min far. Det som betyr noe, er hvordan vi møter den.

På flere skolepulter har jeg sett følgende setninger innrisset, den ene over den andre: "Gud er død. (Nietzsche.) Nietzsche er død. (Gud.)"