Bokelskere.no

Är så lycklig att du finns här på jorden i samtid med mig. Vägen till brevlådan är en lovsång till vänskap och uthållighet i alla väder.

(...) Nu börjar jag vänja mig vid min skrynkelkropp.Den är ju bara omslagspappret kring mina tankar.)

Sen lovade han mig en himmel för de klena i tron. Det är de som behöver himlen mest.

Kärlek medför ofta tjafs. Hoppas din tangokavaljer är alldeles fri från sådant, att han är en människa med humor och värme och att han kan lägga kompresser doppade i ögontröstbalsam på dina ögonlock.

Att jobba som konstnär är inte att fly verkligheten men att lära känna den.

Den som studerar, säg, trollsländor eller dagfjärilar blir snart bekant med alla arter, även om han så har ett helt land som sitt arbetsfält. Han vet hur de lever och var de finns, och värst av allt: samlingen blir komplett, vilket är den tristaste av alla samlingar.

Barnen badade nere vid bryggan, solen stekte, alla badade, utom jag som satt i skuggan med ryggen mot väggen. Läsa tidningen var allt jag kunde, de kortaste notiserna bara, meningslösa sommarnyheter, varav en på tretton rader handlade om att en grupp forskare i Australien har lyckats räkna ut hur många stjärnor som finns i universum. Närmare bestämt visade sig stjärnorna vara tio gånger fler än alla sandkorn på jorden.
På alla stränder, i alla öknar, överallt.
Genast blev jag på bättre humör och glömde värmen.

Quando capitano queste giornate mi torna in mente mio nonno. Diceva: se oggi fosse un pesce, lo ributterei in mare.

• Mørket er ikke noe å være redd for, sa Trond Egil. - Alt er jo det samme, eneste forskjellen er at du ikke kan se det, og det er ikke meningen heller.

Og i husene svømte menneskene intetanende omkring i et hav av tid.

The small man turns to her.
"I take it English men don't have wrinkles."
"Only around their hearts," Tonie says.

It is morning. The village lies stunned in its newborn quiet.

Mornings he is gone by eight o'clock and returns twelve hours later; he is always leaving or coming back, plunging in and out like a needle through the cloth. He does not ask how the cloth weaves itself, but here it is, knitting itself out of silence, out of stasis.

It is raining when she gets off the train.She takes the bus the rest of the way, pressed up against the other passengers, the windows blank with condensation. The wet smells of skin and hair and cosmetics and shoe leather make a pattern in the silence, an extension into non-language, as though everyone here is trying to describe themselves in a way that words have never accounted for and never will.

This is the lesson, the sermon: that facts outlive emotions, and that knowledge is therefore more powerful than love. There are infinite things to know, but the capacity for love is just that, a capacity, a space that can hold so much and no more.

Foreldre gir barnet navn som om barnet aldri skal vokse opp. Du kan hete Bitten i barndommen, ikke som middelaldrende kvinne. Ja, kvinne. Gi barnet et barnslig navn? Som å plante en eik i en blomsterpotte.

Hun smiler mye. Det er noe pussig med tannstillingen hennes, den presser seg mot midten, som om fortennene er et bål som resten av tennene prøver å varme seg på.

Så satte han seg på kontoret, som han kalte det, men som i grunnen bare var et kott hvor det var plass til en kopp kaffe, regnskap og ventetid.

I resepsjonen sitter en mann i en fluktstol og sover. Han ligner det som moren pleier å kalle en smørsanger. Håret hans er strøket baklengs i en glatt bølge som ligger over hodet som et lokk av lakris.

Wenn ich im nassen, immer noch nach Wischwasser, Essig und Kohlen riechenden Hausflur stand, war das Haus so, wie ich es mir als Kind immer gewünscht hatte: leer, und ich war unsichtbar, und Leben war eine Möglichkeit, für die ich mich entscheiden oder die ich fallen lassen konnte.