Att inviga ett fredsmonument just när ett världskrig brutit ut --
det var en trotsig trosbekännelse,
en tilltro till fredens möjlighet trots allt.

Ännu hade inte tio år gått sedan unionskrisen 1905.

Många som den gången önskat underkuva norrmännen med våld ansåg
naturligtvis att denna hundraåriga fred inte var mycket att fira,
för dem framstod den som ett nederlag.
Sven Hedin kallade monumentet
"ett skammärke över hundraårig dådlöshet".

Nya Dagligt Allehanda fann "varje monument över svensk dådlöshet
en överloppsgärning".
För Hedin och NDA var fred alltså detsamma som dådlöshet.

(..) Monumentplatsen ved Eda hade utstakats i januari 1913 av
svenskar och norrmän. Mark mellan landsvägen och järnvägen hade
inköpts från Eda glasbruk på svenska sidan och från en godsägare
i Magnor på norska sidan.
..bland undertecknarna av uppropet fanns Hjalmar Branting,
konstnären Carl Eldh och författaren Gustaf Janson. ...

En tävling om monumentets utseende gav 25 förslag varav den
svenske arkitekten Lars Johan Lehmings antogs ..
På pelare som växte upp ur en kraftig gemensam sockel stod två
män som räckte varandra händerna, "självständiga män vuxna ur
samma grund".
Monumentet uppfördes av norsk vit granit. På sockeln inhöggs
"Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt"
(sagt av Oscar I).

Segern blev faktiskt dyr för Lehming -- han avskedades från sin
post som kasernbyggnadsnämndens arkitekt sedan det blivit bekant
att han ritat ett fredsmonument.