Att öppna en tjock bok och sänka sig ner i den! Djungel på ena sidan, en strid ström på den andra. Ingen kan nå en på den smala klipphyllan mellan Punkt och Stor bokstav. Han kan som en gråsugga kila in mellan pappret och ordet, ligga stilla, ibland kika fram. Han kan kittla orden i deras ryggar så att de skrattar hörbart endast för honom. Han kan gå omkring i ordets skog där ljuset spelar så vackert och bakom varje krök i texten se något nytt: ord som valvbågar, som trädkronor, som kroppar och eldslågor. Främmande djur rör sig med läten han aldrig förr känt till. Där finns hemliga städer, byar, underliga farkoster och människor som samtalar på många olika vis. Där finns vuxna människor och redan döda och alla lär de honom sånt han kanske ännu inte borde veta. Där finns mycket han inte förstår och det gläder honom allra mest, därför att det då finns en värld framför honom som han måste nå. Det obegripliga är det besta, eller som han en dag skulle skriva: "Jag vet inte, därför måste jag vidare."