Det går helt enkelt inte att försörja sig på musik. Och kan man inte försörja sig på musiken riskerar den att bli just det som brittiska pressen länge misstänkt — en syssla som endast vissa kan ägna sig åt i väntan på att få ärva pappas gods i Oxfordshire.

Och The Knife gick i bräschen för denna popkulturella gentrifiering. Genomgående tog syskonen Dreijer «låga» uttryck — kabarén, dragshowen, karaoken, panflöjtsstämmorna och den bästsäljande eurotechnostjärnan Blümchen — och sålde in dem till Det Kongelige Teater och diverse avantgardistiska danskompanier. I Shaking the Habitual-turnén fans referenser till Margaret Atwood och Foucault i låttitlarna. Dansnumren var gjort i samarbete med en koreograf på Cullbergbaletten.

Kents musikalska gärning hade alltid handlat om att vara en underdog och deras aura byggde på att de var finsk arbetarklass från Eskilstuna. Men de sjöng om villaförorternas doom and gloom, inte om livet i hyreslimporna. När de var som bäst spelade de vinprovningsgoth för ett Sverige som älskade dem i själ och hjärta.

Hösten 2016 blev punk synonymt med högerhipsters som vägrade att runka.