Första boken som jag har läst av denne författare i min strävan efter bildning där jag har satt upp att jag ska läsa minst två böcker av varje Nobelpristagare. Lyriker och dramatiker räknas inte i mitt Nobelpristagarprojekt utan romanförfattare.
Nåväl. Ganska spännande var dock denna boken, men en smula pojkboksaktig. Det handlade i alla fall om en ung pojke med ett pubertalt tankesätt om kvinnor, men eftersom jag inte är så hemma i de turkiska männens tankesätt kanske det är så de tänker...
I alla fall var det pengar och sex och hårt arbete. Kanske inte så pubertalt egentligen, men jag blev ganska trött av att läsa boken. Trots spänningen med en del obesvarade frågor som fick sin förklaring i slutet av boken.
Det är inte så att jag kastar mig över nästa bok som han gar skrivit utan jag tänker suckande att detta var inte en Nobelpristagare värdigt att skriva på. Då skriver man som Selma Lagerlöf, Alice Munroe, Doris Lessing eller Astrid Lindgren. Hoppsan! Astrid Lindgren har ju inte fått priset. I alla fall anser jag att det ska vara tankeväckande böcker som lever länge efteråt i tankarna hos mig om de ska vara Nobelpriset i litteratur värdiga de kära författarna. Den här boken var ett jaså efteråt.
Hela boken genomsyras av två gamla myter där sonen dödar sin far eller fadern dödar sin son utan att veta vem de har dödat förrän efteråt. Det finns säkert läsare som kan förstå sig på detta Oidipusdrama och det omvända men det är i alla fall inget som får mig att bli intresserad och dra paralleller i det verkliga livet. Som tonåring var ja fascinerad av grekiska dramer och gudasagor, men det har jag tappat intresset för och Pamuk väcker det inte alls igen. Då hade det behövts en mer glödanse penna än denna!
Mest intressant var informationen om hur viktigt det är med att få tag i vatten vilket jag som Sverige/Norgebo inte så ofta behöver bekymra mig om eftersom det i mina trakter alltid finns något vattendrag i närheten ur vilket det går att hämta vatten till grönsakslandet ifall det skulle vara en torrsommar med risk för att den egna brunnen skulle kunna sina (vilket aldrig har hänt på över 20 år). I Istanbul är det dock viktigt för att kunna bygga industrier, bostäder och affärer att det finns tillgång på vatten i grävd brunn. Eller var i alla fall förr vilket skildras i den här boken så om man är intresserad av att få reda på mer om brunnsgrävande i Turkiet går det ju an att läsa boken.
Jag kommer inte att läsa om den.
Sist sett
