Duc Mai-The läser den norska översättningen "Fargelöse Tsukuru Tazaki og hans pilegrimsår" för mig med sin sammetsröst.
Hittills har detta varit den bästa av Haruki Murakamas böcker som jag har läst. Kunde verkligen känna med Tsukuru när han blev utfryst av sina kamrater och hur svårt det var för honom att fortsätta leva vidare utan sina vänner. Vad det sjätte fingret hade med saken att göra fick jag inte riktigt med mig dock, men det kan lätt bli så med hans böcker att de behöver läsas en gång till för att jag ska få med mig detaljerna. Dock var slutet väldigt snöpligt. Tänkte att det skulle bli en ordentlig upplösning men det stora crescendot försvann i en liten fjärt. Hade annars klarat sig till en sexa. Med ett bra slut alltså...
