Bokelskere.no

Silence hung in the air like secret loss.

At the time, there would only be incoherence. As though meaning had slunk out of things and left them fragmented. Disconnected. The glint of Ammu's needle. The colour of a ribbon. The weave of cross-stitch counterpane. A door slowly breaking. Isolated things that didn't mean anything. As though the intelligence that decodes life's hidden patterns - that connects reflections to images, glints to light, weaves to fabrics, needles to thread, walls to rooms, love to fear to anger to remorse - was suddenly lost.

Rahel watched Estha with the curiosity of a mother watching her wet child. A sister a brother. A woman a man. A twin a twin. She flew these several kites at once. He was a naked stranger met in a chance encounter. He was the one that she had know before Life began. The one who had once led her (swimming) through their lovely mother's cunt. Both things unbearable in their polarity. In their irreconcilable far-apartness.

De kommer for å se igjen det de aldri har sluttet å se. De nærmer seg barndommen. Ingenting blir til. Eller går framover.

Jeg ville ikke være kravløs, jeg ville være krevende, jeg ville være i stand til å få kravene oppfylt, før de forsvant, jeg vil ha kravene og behovene mine tilbake.

Den lille kulemagen blir nærmest understreket av det myke og tykke hettegenserstoffet, og når han ser dette, tenker han at ungdomsklær er nettopp det: klær for unge menneskers faste kropper, kropper som har råd til å søle seg til, sjuske seg til, kokettere med billige klær: se jeg går med filler, men jeg er vakker likevel.

Han ser de opphissede adamseplene hoppe opp og ned, lytter til eksalterte, unge stemmer som ennå ikke har lært å spare på kreftene, ennå ikke har lært å lytte til andre mennesker, ennå er så fulle av seg selv at det eneste de er opptatt av er hvordan de skal få sagt mest mulig på kortest mulig tid. De kan ikke eksistere ett minutt uten gjøre seg gjeldende på en eller annen måte, andpustne, hele tiden andpustne, og Arne syns synd på dem. Han tenker på veien de skal gå, som han selv har gått, og blir trett på deres vegne.

John svarar: ”Tack, det är en fin bild.”

Jag våga rinte ringa Emma och be henne tolka. Jag är livrädd för att det ska betyda just ”fin bild” och inte ”nu minns jag hur härlig vi hade det och jag vill ha det igen”.

-Åh, du skulle varig med, säger Emma. Alla frågade efter dig.

Jag nickar fastän hon självklart inte kan se det genom telefonen. Vet precis hur de spärrat upp ögonen och lagt huvudena på sned, hur de spelat chockade. Att snygg-John äntligen har dumpat tönt-Olivia måste vara årets härligaste skvaller.

Jag fattar ju att det är farligt att tänka så men om något riktig hemsk händer, om pappa får ett psykbryt på riktig eller om han och mamma dör i en trafikolycka eller om Felix får cancer och tappar alt hår och kanske inte överlever, då kommer John vara den enda som kan förstå och då kommer han komma hit och ta hand om mig.

John ringer:

-Kanskje sen, jag vet inte, säger John. Vi kanskje kan bli tilsammans igjen, någon gång.

-När då?

-Jag vet inte.

-När vet du då?

-Jag vet inte.

Jag börjar gråta och sen måste han lägge på.

Vi har TV-kväll hos Martin. Idol, två avsnitt av True Blood. Emma fixar te och rostmackor. Jag är inte hungrig men äter en I alla fall. Den hinner bli kall, brödet är segt och osten kallsvettas. Ingen av oss säger något men alla tre tänker på tomrummet bredvid mig i soffan.