Bokelskere.no

Ja - og da blir det litt hamsunsk likevel, som i Pan ...

Eg trur dei fleste av oss har lik oppfatning av mange av sidene av - kanskje også i - romanen. det har komme fine synspunkt på det eg har bestemt meg for å tenkje mest på: forteljarstemma og naturskildringane med besjeling. Og når ho nå skriv som ho skriv, Selma Lagerlöf, synest eg ho når store høgder innanfor denne litt spesielle idrettsgreina (hugs at idrett gjaldt både åndeleg og kroppsleg verksemd; i norrøn tid var skaldskap "ein idrett utan lyte"). her er eit utdrag frå kap. 5 - vi kunne ha brukt heile kapitlet som eksempel på den litt spesielle skrivestilen:

Stridshäst, stridshäst! Du gamle, som nu står tjudrad på åkern, minns du din ungdom?

Minns du kampens dag, du modige? Du sprängde fram, som om du hade burits av vingar, din man vajade över dig som fladdrande lågor, på din svarta bringa glänste stänk av blod bland löddrigt skum. I seltyg av guld sprängde du fram, marken dånade under dig. Du skalv av fröjd, du modige. Ah, vad du var skön!

Det är en grå skymningsstund uppe i kavaljersflygeln. I det stora rummet stå kavaljerernas rödmålade skrin utmed väggarna, och deras helgdagskläder hänga på krokar i vrån. Eldskenet ur den öppna spiseln spelar på vitrappade väggar och på gulrutiga gardiner, som dölja väggarnas sängskåp. Kavaljersflygeln är intet kungligt gemak, ingen seralj med stoppade divaner och mjuka kuddar.

Men därinne höres Lilliecronas fiol. La cachucha spelar han i skymningen. Om och om igen spelar han den.

Skär av strängarna, bryt sönder stråken! Varför spelar han denna fördömda dans? Varför spelar han den, då Örneclou, fänriken, just ligger sjuk i giktplågor, så svåra, att han inte kan röra sig i sängen? Nej, ryck fiolen från honom och kasta den mot väggen, om han inte vill sluta!

La cachucha, är den för oss, mästare? Skall den dansas över kavaljersflygelns gungande golvtiljor, mellan trånga väggar, sotade av rök och feta av smuts, under detta låga tak? Ve dig, så du spelar!

La cachucha, är den för oss, för oss kavaljerer? Ute tjuter snöstormen. Ämnar du lära flingorna dansa i takt, spelar du för yrvädrets lättfotade barn?

Stadig desse kommentarane frå forteljaren:

Ack, Gösta Berling, starkast och svagast ibland människor!

Dette skulle lesaren ha tenkt sjølv, tenkjer eg. Men det har sin sjarm, det er ikkje det, men det høyrer eldre tiders litteratur til. Likevel gir kommentarane ein eigen dimensjon til romanen som eg ikkje heilt klarer å sette namn på. Ein eller annan svenske har sikkert skrive ei avhandling om synsvinkelen og forteljarens kommentarar i Gösta Berlings saga. Interessant. Synspunkt på - eller kommentarar til (!) - kommentarane til forteljaren?

Også eg hadde venta meg meir (ferdig med lydbokversjonen). Nå prøver eg å gi boka ein ny sjanse og leitar etter positive trekk, særleg når det gjeld forteljarteknikk og skildringar. Vi får sjå.

Det som er med på å gjere denne romanen interessant for meg, er korleis forteljaren beveger seg mellom eldre stiltrekk som utbrot og tale til lesaren, nesten som Camilla Collett, og meir moderne innslag som magisk realisme (med djevel og - seinare - heks). Forteljaren bryt ut:

O kavaljerer, bättre hade det varit för er att i denna fridens natt ligga stilla i edra bäddar än att pläga umgänge med det ondas furste!

.

Og her er ei elektronisk utgåve på originalspråket..

Eit heilt særeige trekk ved skildringa i romanen er besjelinga av naturen, særleg sjøar og elvar og landskapet rundt. Dette kjem tydeleg fram i det fyrste kapitlet. For berre å nemne eitt lite eksempel:

Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går i tidig vintervila. Alltjämt är han vacker, men han har mistat ungdomsyran och mannakraften - han är en sjö som alla andra. Med två armar famlar han efter vägen till Vänern, och då den är funnen, störtar han sig i ålderdomssvaghet utför stupade branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.

Diktet er frå 1834 og heiter "Den norske Marseillaner. Syttende Mais-Sang" - og kan syngast på melodien til "La Marseillaise"!

Som kjent var Selma Lagerlöf frå Mårbacka i Värmland. Når ein er der, kan ein verkeleg kjenne atmosfæren frå Gösta Berlings saga. Ikkje berre der, forresten: Herregarden Rotneros, ikkje langt frå Karlstad, var modell for Ekeby gard i romanen. Sist eg var der, var det ei norsk dame som dreiv staden, der ein kunne ete god mat og, om ein ville, leige selskapslokale og verkeleg føle at ein var i Gösta Berlings tid. «Lövens långa sjö» er Fryken, kjend frå Thore Skogmans poesi (lilla, söta fröken Fräken kom som kjent frå Fryken). Når det gjeld moglege modellar for hovudpersonen, seier Wikipedia dette:

Genom en marginalanteckning av författarinnans egen hand vet man att förebilden till Gösta Berling var prästen Edvard Emil Ekström från Kil. Lagerlöfs faster hade varit djupt förälskad i denne misslyckade präst som drack för mycket, och så småningom dog på Vadstena hospital. Fastern hade sedan blivit prostinna i Karlskoga och ville inte påminnas om sin ungdomsförälskelske. Av hänsyn till henne teg Selma Lagerlöf länge om detta och ledde medvetet forskare och journalister på villospår. Inte förrän efter hennes död upptäcktes den
marginalanteckning där Ekströms namn nämns. På en punkt var Selma Lagerlöf dock alltid mycket tydlig, hon sade vid flera tillfällen klart ifrån att Gösta Berlings förebild inte var Finnskoga-prästen Emanuel Branzell (Gustaf Frödings farmors bror), vilket redan under hennes livstid blev den vanligaste spekulationen. I finnskogsbygdens marknadsföring och turism har denne Branzells roll som förebild för Gösta Berling varit ett ganska centralt tema och tesen om att han var verklighetens Berling fortsätter att nämnas än idag. Den kände prästen i Kil, Frej Alsterlind (far till TV-profilen Bengt), klarlade 1986 att Edvard Emil Ekström var Selma Lagerlöfs närmaste förebild för Gösta Berling, i Fårbenet nr 38, en tidskrift från kamratföreningen vid läroverket i Karlstad. Enligt Arne Eklunds bok Calle Frykstedt - Till Gösta Berling-gestaltens bakgrund och utformning från 1958 är det helt klart (bl.a. av ett antal brev och uttalanden av Selma själv) att det är magistern Carl Johan Frykstedt 1814–1856, som är den huvudsakliga inspirationen till gestalten Gösta Berling, men det mesta övriga är fri fantasi.

Dette litt som geografisk og lokalhistorisk bakgrunn, da.

Den same som du, men som lydbok, der Gisken Armnand les godt (bortsett frå at ho ikkje klarer å uttale scherzo rett). Men eg burde vel få tak i boka på svensk ...

Det var gjendiktinga som eg uttalte meg om. Klart Neruda får til å poetisere kvardagen! Du ser ut til å finne meir av dette i gjendiktinga enn meg, og det er jo bra for gjendiktaren (som eg skulle ønskje hadde eit ordval og ein syntaks som kom opp mot originalen). Eg er heilt einig med deg når det gjeld Neruda.

Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga

Lese meir García Lorca, kanskje?