Bokelskere.no

This house. I am wading in the ruins of was.

Det var ingen som sa til meg, da jeg vokste opp, at det å være voksen kom til å føles slik. At alt vi venta på bare var mer av det samme, i en litt større kropp. At man følte seg så alene og så redd, men at det ikke lenger handla om monstre under senga eller i mørket, at det kunne handle om noe så lite, og allikevel så stort, som livet.

Jag tänkte att jag skulle kunna bli kär i honom, trots att han inte hade några armar. Han hade väldigt gröna ögon och jag tyckte om när han skrattade så där. Det lät som en bäck. En djup och livsfarlig liten bäck; jag tror att jag hade kunnat drunkna där.

We can attempt to imagine ourselves into a dead man' shoes, but we take our own feet with us.

Han hadde egentlig ikke sagt så mye, gjort så mye. Likevel er han et av de menneskene jeg har møtt, som har hatt aller mest autoritet. Ikke i kraft av hva han kunne. Men i kraft av hvem han trodde at andre kunne være.

Han sørger over dette: At det til enhver tid er altfor lite man vet.

Så les ho; blikket glid bortetter linjene og hoppar stegvis nedover, som ein pensel som vekslar mellom korte, glidande strøk og raske hopp, som om boka var eit måleri og lesinga ein baklengs prosess der bileta vender tilbake til kunstnarens sinn -

En musiker danser med øynene.

Och vi kunde sitta nedvid bäcken utan att säga ett ord till varandra. Vi kallade det att vi filosoferade.

Tystnaden har jag kommit underfund med. Inte kan jag sjunga, men jag har försökt vissla och vara glad. Visst har jag kunnat skratta, men mest har jag hållit mig allvarsam. Att jag kan gråta vet ingen utom väggen.

All the emails I get these days starts with sorry but I've been so busy, and I don't understand how we can be so busy and then have nothing to say to each other.

Hun begynner å nynne, med denne rare stemmen som bor på et loft helt oppe i hodet hennes, og som har en vibrato som hopper over tre etasjer, i et vanvittig sprang.

“Tell me a story, Pew.
What kind of story, child?
A story with a happy ending.
There’s no such thing in all the world.
As a happy ending?
As an ending.”
― Jeanette Winterson, Lighthousekeeping

Et alfabet blir synlig i hagen der vann har smeltet snøen, tilfeldige bokstaver kan leses i det som har sunket ned og sammen, en henslengt A, en L formet av en rake. C slynget rundt et tre. Et vinteralfabet. Jeg leter etter flere bokstaver, begynner å lese, jeg lærer å lese denne historien, dette stedet, det klare og mørke ved den, ved de gråskimrende trestammende, det fine lakenet av snø.

Det er bare Lone som tar med seg speil når hun reiser. Kanskje hun er redd for å glemme hvem hun er.

Hvis internett var et land, så ville nasjonalsangen vært "There is a light that never goes out".

There is no clear boundary line between ignorance and knowledge.