Bokelskere.no

Jeg leser romaner (generelle) for alle aldre, billedbøker (om enn ikke så ofte), novellesamlinger og antologier, diktsamlinger, krim, grafiske romaner og tegneserier, sci-fi og fantasy, historier fra virkeligheten, filmmanus, kunstbøker, faglitteratur om en del temaer,

Akkurat nå leser jeg helst ikke:
- Biografier (med unntak av selvbiografier med interessante historier), spesielt om kjente politikere osv. men det er mest ut fra fordommer, jeg tror egentlig ikke at jeg har lest en eneste biografi om akkurat det.
- Feelbad (men liksom-good fordi de er fulle av håp og visdomsord og sånt) bøker om folk med kreft.
- Bli best i et eller annet-bøker.

Eit heilt særeige trekk ved skildringa i romanen er besjelinga av naturen, særleg sjøar og elvar og landskapet rundt. Dette kjem tydeleg fram i det fyrste kapitlet. For berre å nemne eitt lite eksempel:

Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går i tidig vintervila. Alltjämt är han vacker, men han har mistat ungdomsyran och mannakraften - han är en sjö som alla andra. Med två armar famlar han efter vägen till Vänern, och då den är funnen, störtar han sig i ålderdomssvaghet utför stupade branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.

Diktet er frå 1834 og heiter "Den norske Marseillaner. Syttende Mais-Sang" - og kan syngast på melodien til "La Marseillaise"!

Som kjent var Selma Lagerlöf frå Mårbacka i Värmland. Når ein er der, kan ein verkeleg kjenne atmosfæren frå Gösta Berlings saga. Ikkje berre der, forresten: Herregarden Rotneros, ikkje langt frå Karlstad, var modell for Ekeby gard i romanen. Sist eg var der, var det ei norsk dame som dreiv staden, der ein kunne ete god mat og, om ein ville, leige selskapslokale og verkeleg føle at ein var i Gösta Berlings tid. «Lövens långa sjö» er Fryken, kjend frå Thore Skogmans poesi (lilla, söta fröken Fräken kom som kjent frå Fryken). Når det gjeld moglege modellar for hovudpersonen, seier Wikipedia dette:

Genom en marginalanteckning av författarinnans egen hand vet man att förebilden till Gösta Berling var prästen Edvard Emil Ekström från Kil. Lagerlöfs faster hade varit djupt förälskad i denne misslyckade präst som drack för mycket, och så småningom dog på Vadstena hospital. Fastern hade sedan blivit prostinna i Karlskoga och ville inte påminnas om sin ungdomsförälskelske. Av hänsyn till henne teg Selma Lagerlöf länge om detta och ledde medvetet forskare och journalister på villospår. Inte förrän efter hennes död upptäcktes den
marginalanteckning där Ekströms namn nämns. På en punkt var Selma Lagerlöf dock alltid mycket tydlig, hon sade vid flera tillfällen klart ifrån att Gösta Berlings förebild inte var Finnskoga-prästen Emanuel Branzell (Gustaf Frödings farmors bror), vilket redan under hennes livstid blev den vanligaste spekulationen. I finnskogsbygdens marknadsföring och turism har denne Branzells roll som förebild för Gösta Berling varit ett ganska centralt tema och tesen om att han var verklighetens Berling fortsätter att nämnas än idag. Den kände prästen i Kil, Frej Alsterlind (far till TV-profilen Bengt), klarlade 1986 att Edvard Emil Ekström var Selma Lagerlöfs närmaste förebild för Gösta Berling, i Fårbenet nr 38, en tidskrift från kamratföreningen vid läroverket i Karlstad. Enligt Arne Eklunds bok Calle Frykstedt - Till Gösta Berling-gestaltens bakgrund och utformning från 1958 är det helt klart (bl.a. av ett antal brev och uttalanden av Selma själv) att det är magistern Carl Johan Frykstedt 1814–1856, som är den huvudsakliga inspirationen till gestalten Gösta Berling, men det mesta övriga är fri fantasi.

Dette litt som geografisk og lokalhistorisk bakgrunn, da.

Takket være kalenderen og deg vet jeg når det er helg:) Er det noe jeg savner her i livet så er det helgefølelsen.

Men det blir ingen helg uten bøker denne helga heller:

Jeg har nettopp begynt på: "En overflod av Katheriner" av John Green, og "The Catcher in the Rye" av J.D. Salinger (et av de få lesemålene mine i år er å bli flinkere til å lese klassikere). Og jeg skal begynne å lese i "Good omens" av Terry Pratchett & Neil Gaiman.

Ved siden av leser jeg som vanlig: "Too good to be true: The colossal book of urban legends" av Jan Harold Brunvand.

Så det blir litt av hvert angående lesestoff denne helga også, både på norsk og engelsk (liker å variere litt).

Ellers blir det en stille og rolig helg. Skal tilbringe helga med min gode venn: ensomheten.

God helg til deg også:)

Har aldri grått av en bok. Er vel ikke lettrørt:/

Hovedpersonen er som Mikke Mus, som ufrivillig havner i det ene mysteriet etter det andre, og hun klarer ikke å ligge unna ...

Etter en hektisk periode med litt vel mye spenning, drar tenåringsjenta Lumikki Andersson til Praha alene for å komme seg unna lengsel, stressende dager og bare få litt tid for seg selv. Hun vil dra til et sted hvor hun ikke er kjent og klare seg alene. Føle seg selvstendig og bare være. Få en ferie fra andre og få litt tid for seg selv. Og Praha er ikke det verste stedet å dra til. Men ferien hennes blir alt annet enn avslappende. Når en jente går bort til henne og påstår at hun er hennes søster, blir Lumikkis rolige tilværelse snudd på hodet, og hun blir dratt inn i noe hun ikke kan ta avstand fra, for som vanlig er nysgjerrigheten hennes for stor. Og hun blir før hun vet ordet av det dratt inn i det ene og det andre, og nok et mysterie må oppklares. Samtidig må hun passe seg for en leiemorder som er ute etter å ta livet hennes til enhver pris uten at hun aner hvorfor ...

Hvit som snø er oppfølgeren av Rød som blod som jeg leste i fjor og Hvit som snø er bok to i Snøhvit - trilogien. Jeg likte forgjengeren Rød som blod godt for der var det mye som skjedde, det var intensitet og det var ikke vanskelig å ikke like karakterene og jeg håpet at Hvit som snø ville havne på samme nivå. På en måte gjorde den det, men samtidig ikke. Dessverre var ikke konseptet like intenst og interessant som den forrige boka i trilogien, og for det andre blir ting litt vel søkt og tilfeldig til at det blir "troverdig". Ting skjer litt for lett enkelte ganger.

Jeg likte godt at settingen var satt i Praha (har selv vært der to ganger) så det var ikke vanskelig å forestille seg byen mens jeg leste og det er en by med mye atmosfære i. Byen er både mystisk og vakker. Et ypperlig sted for en thriller. Og det er bare helt utrolig hvordan Lumikki klarer å havne opp i det ene problemet etter det andre uten å anstrenge seg. Hun har en evne til å blande seg opp i alt mulig uten at det er meningen ...

Dette blir en kort anmeldelse fra min side. Jeg vil gjerne være kortfattet når det gjelder oppfølgere i redsel for å røpe for mye eller noe som helst. Det er lettere å skrive lengre når det er førstebok eller enkeltstående bok det er snakk om. Så dette blir en kort anmeldelse av hensyn til de som vil lese trilogien, men som ikke har begynt ennå. Vil jo ikke si for mye. Men vil med dette si at Hvit som snø er en verdig oppfølger og jeg liker at Lumikki ikke har forandret seg. At hun er den hun er. Oppfølgeren hadde ikke samme intensitet som den forrige, men det er et fint mellomledd til neste bok. Håper jeg får sjansen til å lese tredje og siste bok også.