Bokelskere.no

Till slut är allt det vi lever av frånvarande. Till slut har vi ändå diktat våra liv, skrivit en sång, som dröjer sig kvar på jordens yta en kort minut efter det att den sista tonen har klingat av. Därför detta ljus som säger: berättelsen har varit här, lågen svag, flämtande svag.

Detta huvud; nu bara en trängsel av organ, av ödelagda, nerrivna ledningar, söndertrasade fönster, uppbrutna gatstenar, taggtrådsrullar, falnade eldar. Ruinen av en huvudstad, där jag burits omkring i bärstol av ögats, örats, smakens, luktens og känselns lakejer.

Idag släpade jag en pinnstol ner till havet, för att sitta där och få bekräftat att det är större än jag. Det ser ganska löjligt ut: en i förtid åldrad man på en rankig stol under mörka molntrasor, på en oändlig strand. Lång smal hals, leverfläckiga händer i knäet. Och den i vinden fladdrande pratbubbla, som är hans enda tröst i döendet: "Havet är större än jag."

Inuti varje annan människa finns ju en del av vårt eget liv, som om vi ger oss möjlighet att söka, skänker oss den viktigaste kunskapen av alla: att vi inte, i vår ensamhet, är ensamma.

At Jón ble finansminister overrasket ingen, aller minst hans mor. "Det kunne jeg ha sagt da han bare var syv år, om noen hadde giddet å høre etter." Det var et slikt drag av bitterhet i familien Hjalmarsson, og det var kanskje grunnen til hans streberiske suksess, om det nå kan kalles noen suksess å ta seg av Islands finanser. Lille Jón måtte ha et apparat i hodet som forvandlet alt i livet til økonomiske prosjekter: Fra den gangen han gikk på skolen og hadde kjøpt et parti jojoer og solgt dem for dobbel pris, til han forhandlet om Icelandairs flyruter over hele jorden. Mennesker var i hans verden noe meget perifert, hans blikk var svart og rettet mot tallenes paradis, og det var flere tall i hans hode enn det fantes trær på Island.

Da vår selvstendighet ble erklært, ble det jo en forferdelig røre i Alltinget. Et nytt land. Et moderne land. Her gjaldt det, sa de kloke, å ikke dundre ivei som før og med et blunk sette seg utover alle de lover danskene har lagt på oss som byrder, lover hvis mening og innhold vi aldri har forstått oss på. Lover som vi tvert imot ble fristet til å overskride bare fordi de fantes. På den tiden - da vi altså var et ulydig lydrike - da var alle poeter, da gikk alle omkring og mumlet vers, man hilste hverandre med et knittelvers, en jambe eller troké, metaforene - som er det siste som forlater en poet - haglet gjennom luften, det var en herlig tid.

Men nå: Omskoleringens tidsalder sto for døren. Noen måtte bli politikere, andre bedriftsledere, administratorer, byråkrater. For hver danske som forsvant måtte man jo så og si tette igjen hullet med en islending. Alltinget, som for det meste hadde fungert som en poetenes estrade, ble plutselig tømt, landsbygda begynte å befolkes, man lot atter som om man elsket å gripe rundt varme spener og melke forskjellige slags kyr, mens man fortsatte å fullende sine uskrevne dikt. For som Snorre sier: "Verre enn døden er en halv verselinje." Eller som en av hans moderne etterfølgere:

Større pine finnes ikke i Viti
enn en verselinje som slutter midt i.

De som var igjen i Alltinget - for det meste episke diktere, de endeløse dråpakvads representanter - besluttet å lodde ut embedene, og man lovet på ære og samvittighet at ingen skulle behøve å sitte på - og her singlet et nytt ord ned over fedrelandet - taburettene i mer enn noen få år. Motvillig ble de flyktende slept tilbake til Reykjavik, og man satte merkelapper på brystet på dem: Karl Jonsson, eksportråd, Frej Einarsson, president, Olafia Sigurdardottir, kirkeminister og så videre. Det var en dyster tid.