Bokelskere.no

Om döda ting älska, om jord och vatten skilja vänner från fiender, ville jag gärna äga deras kärlek. Jag ville, att den gröna jorden inte kände mina steg som en tung börda. Jag ville, att hon gärna förläte, att hon för min skull såras med plog och harv, och att hon villigt öppnade sig för min döda kropp. Och jag ville, att vågen, vars blanka spegel sönderslås av mina åror, hade samma tålamod med mig, som en mor har med ett ivrigt barn, när det klättrar upp i hennes knä utan att akta högtidsdräktens oskrynklade siden. Med den klara luften, som dallrar över de blåa bergen, ville jag vara vän och med den blänkande solen och de vackra stjärnorna. Ty det synes mig ofta, som om de döda tingen skulle känna och lida med de levande. Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro. Vilken del av jordens stoft är det, som inte har varit inne i livets kretsgång? Har inte vägens kringdrivande stoft smekts som mjukt hår, älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom strömmat som blod genom klappande hjärtan?

Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn? Guds röst hör han. Lägger han också märke till människors?

O, sena tiders barn, haven I inte sett det? När ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för vars skull skogen suckar och bergen gråta!

Eros, allhärskande gud, du vet nog, att det ofta tyckes så, som om en människa skulle ha frigjort sig från ditt välde. Alla de ljuva känslor, som förena människorna, synas döda i hennes hjärta. Vansinnet sträcker sina klor efter den olycklige, men då kommer du i din allmakt, du livets skyddsherre, och som det starka helgonets stav blomstrar det förtorkade hjärtat.

Ut på natten brøt det løs en storm, båten mistet styringen , drev mot et rev og sank med hele sin dyrebare last. Valthorn, kortleiker og fulle vinflasker gikk til bunns. "

Men hva brydde kavalerene seg om majorfruens kontrakt? De sørget for gleden, fiolinen og festingen. De så til at dansen gikk over bakkene. "

.. tala om hur han underhöll Anna Stjärnhök på ett
slädparti för några år sedan.

»Du är vacker, du Anna», sade han.
»Du pratar, Henrik.»

»Du är den vackraste i hela Värmland.»
»Det är jag visst inte.»

»Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.»
»Ack, Henrik, det är jag inte heller.»

»Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du då inte neka.»

Nej, det kunde hon inte.

Akk, mai måned, den vakre tid, da bjerkene blander sitt lyse grønn med granens mørke, og da sønnavinden kommer kommer igjen langt sydfra, mettet av varme! "

Når smiger og kjærtegn og den ville dansen og det hissende spillet mangler, dukker den utålmodige, formørkede sjelen ned i sine dystre dyp og henter opp grusomheten. For svekkede følelser finner ennå en glede i å pine dyr og mennesker.

Salig er fornedringens fattigdom."

Han kan ikke kjenne sødme i annet enn lidelsen, ikke nytelse i annet enn sorgen."

Hun sa til ham at hun allerede hadde fått en forferdelig snue og at det kunne være straff nok."