Bokelskere.no

När ljuset slocknade i Prag

Han tog skydd bakom Le Monde Diplomatique, både mot
omgivningen och sitt inre. Nattåg mot Hamburg. (..)

Tidningen tilkännagav att upproret i Paris var
slutgiltigt kväst. Inte bara av de Gaulle og högern
utan än mer av Confédération Générale du Travail och
Parti communiste français - av någon anledning skrev
tidningen ut de fullständiga beteckningarna för CGT
och PCF .
De båda kommnistiska organisationerna, den konservativa
franska vänstern, hade märkligt nog landat i samma
slutsats som huvudfienden de Gaulle, att nyval
definitivt, under ordnade och demokratiska former,
skulle knäcka motståndaren.
Vänstern, den gamla stalinistiska vänstern, trodde att
vårens och den tidiga sommarens heta vänstervindar
skulle svepa dem rakt upp till den politiska makten.

De Gaulle resonerade tvärtom, att sommarens upplopp
och kaos och strejkröra skulle leda till en ännu
starkare sits vid makten för högern. Vänstern hade fel
och de Gaulle hade rätt. (..)

Därefter befann sig vänstern i storgräl om vems fel
allt var. I maj hade 800 000 fransmän demonstrerat
under röda fanor på Paris gator och tio miljoner
franska arbetare var ute i vild stejk.
Några månader senare triumferade högern.

CGT och PCF tvekade inte om skuldfrågan: Allt var
vänster-extremisternas fel, trotskisterna i Ligue
communiste och maoisterna i Gauche prólétarienne och
Vive la révolution. De hade skrämt skiten ur borgarna,
för att uttrycka saken betydligt mer kortfattat och
mindre sofistikerat än skribenten i Monde Diplomatique.

..alltså, ett stort och förkrossande nederlag som inte
utan vidare gick att förklara bort med svek, stalinism,
konservatism och taktisk idioti.

I en helt annan tid, för inte så länge sen, hade han
suttit i den extrema junihettan på Sveavägen med ett
antagligen meningslöst romanprojekt och hatt dåligt
samvete för att han inte reste ner till barrikaderna i
Paris. Där inrättades nu en särskild specialstyrka
inom den franska polisen för att slå ner demonstrationer.
Och utländska studenter, som utvisades på löpande band.

..fast i Prag skulle högern aldrig kunna vinna något val
på grund av rädsla för vänsterungdom.
Tåget hade sänkt farten och rullade genom förstäder,
här och var nybyggen, här och var utbombade ruiner som
ännu inte återuppbyggts. (. . .)

Det var något fel med stämningen i folkvimlet på Hamburg
Hauptbahnhof, folk rörde sig inte som tyskar.
Amerikansk militärpolis med automatvapen patrullerade
med bistra miner i grupper om fyra, utanför raden av
telefonhytter var köerna tio meter långa. ( . . . )

Det var då han såg Bild-Zeitungs förstasida och världen
stannade. Tre ord och en stor bild, omöjligt att
missförstå, omöjligt att förstå. (..)

..när konduktören dök upp och meddelade att så där kunde
man verkligt inte bete sig och hur var det med biljett,
tog han sig samman. "Jag har vänner där, kom just
därifrån" förklarade han, torkade sig med skjortärmarna..
..han urskuldade sig med att han faktiskt inte hade
gråtit sedan han var barn, han kom från en familj där
man vanligtvis inte grät, särskilt inte om man var man.
Konduktören föreföll måttligt intresserad av upplysningen
och pekade bara menande framåt i tåget. ( .. )

..Medpassagerarna, en mor och två tonårsdöttrar satt och
läste Bunte Illustrierte och damtidningar som om ingenting
hade hänt i världen. (...)
Bild-Zeitung var en avskyvärd tidning (...) likväl, tre
ord på förstasidan som inte kunde betvivlas:
-- SOVJET INVADERAR PRAG --

Den korniga bilden föreställde en stridsvagnkolonn på
Vaclav-platsen. .. tidningen i övrigt innehöll rent sakligt
inte mycket mer än stora rubriker med frågetecken.
Bilder på ryska stridsvagnar av modell T-64 .

..Det var det hela. Det betydde att det var över.

Vad gjorde kamraterna i Prag just nu? De hade haft
fullständigt fel på en avgörande punkt och fullständigt rätt
på en annan: eftersom alla objektiva skäl för en invasion
saknades kunde den inte äga rum även om Leonid Brezjnev var
senildement. Det var fel. Men om så likväl mot all sans
och förnuft skedde, skulle USA inte lyfta ett finger.
Det var rätt. Babblandet i Bild-Zeitung om faran för
världskrig var bara till för att sälja lösnummer.

Vad gjorde kamraterna nu? Flydde Renata Pliskova mot Wien
för att bli jurist i den västerländska världen? Kastade
Frantisek molotivcocktails mot sovjetiska stridsvagnar,
sysslade Jiri och Martina febrilt med att bränna samman-
trädesprotokoll på partiets ungdomsförbund?
Vad skulle han själv ha gjort om han varit en av dem?
Flytt mot den österrikiska gränsen, förmodligen.

Allt hopp om socialism med mänskligt ansikte var dött. ..

Igen samma sak, samma smärta i det personliga som i det
politiska. Förnuft mot känslor.

..väder för pessimism och melankoli . .
..hon [Erics mor] hade vuxit upp med tjänstefolk "förr i världen"
och nu hade hon själv blivit passopp åt en gymnasist
och det tycktes de båda betrakta som naturens ordning.

Numera var hon en framgångsrik fastighetsmäklare, ett känt
namn i branschen. Hon tjänade antagligen ett par hundratusen
om året, som en industridirektör, hon envisades med att ratta
vita amerikanska bilar som kändes som torpedbåtar när man satt
i dem. Och när hon kom hem efter sin arbetsdag förvandlades
hon lik förbannat till passopp åt en "skoltrött" gymnasist.

Det där med skoltrötthet var ett nytt påfund av psykologerna
och en perfekt ursäkt för särskilt lata eller bortskämda barn,
eller som i Ackes fall båda delarna.

Den skandinaviska arbetarklassen, eller för den delen
arbetarklassen i liknande västerländska välfärdsstater

skulle aldrig genomföra någon socialistisk revolution:

De hade det för bra, radhus, två välartade barn med
garanterad skolgång, bil og hund.
Alltså uppfattade de det intellektuella avantgardet,
framför allt unga vänsterstudenter, enbart som bråkmakare
som skapade oordning.
Att kapitalmonopolisterna sög ut dem, att all rikedom
ackumulerades uppåt genom deras arbete,
gav de högaktningsfullt faen i.