Bokelskere.no

Og latteren hennes, den som for resten av hans liv kom til å få det til å føles som om noe løp rundt barbeint inne i brystet på ham.

Og tid er en underlig ting. De fleste av oss lever bare for den tiden som ligger foran oss. Om noen dager, noen uker, noen år. Et av de mest plagsomme øyeblikkene i alle menneskers liv er antagelig når det går opp for oss at det er mer å se tilbake på enn fram til. Og når tiden ikke ligger foran en lenger, må man finne andre ting å leve for. Minnene, kanskje.

Det kommer et tidspunkt for alle menn da de bestemmer seg for hva slags menn de vil være. Og kjenner du ikke den historien, kjenner du ikke mannen.

Det er det en mann gjør, som gjør ham til den mannen han er. Ikke det han sier, sa Ove.

Det kreves bare en eneste solstråle for å drive skyggene på flukt

Døden er en underlig ting. Folk lever hele sitt liv som om den ikke eksisterte, og likevel er den en av de viktigste grunnene til overhodet å leve mesteparten av tiden.

"Att älska någon är som att flytta in i ett hus", brukada Sonja säga. "I början förälskar man sig i allt det nya, man forundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla små hemligheterna, som gör det till ditt hem." (Fra den svenske versjonen "En man som heter Ove"

Hvordan er det mulig å mislykkes med å produsere TAU? Hva? Nei, kvalitet er et ukjent begrep nå til dags, slår Ove fast og reiser seg opp. Han børster av seg og ser seg rundt i rekkehusets første etasje. Kjenner at det brenner i kinnene. Han er ikke sikker på om det mest skyldes raseri eller skam. Han kikker bort mot vinduet der gardinene er trukket for, som om han er redd for at noen skal ha sett ham. Det er jo faenimeg helt typisk, tenker han, at det ikke engang er mulig å få tatt livet av seg på en vettug måte lenger.

Døden er en underlig ting. Folk lever hele sitt liv som om den ikke eksisterte, og likevel er den en av de viktigste grunnene til overhodet å leve mestparten av tiden. Noen av oss får tidsnok et bevisst forhold til den at vi lever sterkere, mer sammenbitt, med mer raseri. Noen trenger et konstant nærvær av den for overhodet å innse hva det motsatte betyr. Andre blir så opptatt av den at vi setter oss på venteværelset lenge før den har annonsert sin ankomst. Vi frykter den, men likevel frykter de fleste av oss mest av alt at den skal ramme noen andre enn oss selv. For den verste redselen for døden er alltid at den skal gå forbi oss. Og la oss bli sittende alene igjen.

Før noen kan forklare hvordan det har skjedd, har treåringen blitt til en seksåring. Sånn som treåring helt respektløst bare går hen å blir.