Jag skulle lägga mitt huvud intill hans och viska att utopin om en herrelös värld utan klasser, nationer, pengar, krig och konkurrens forfarande är den vackraste dröm jag hört.
Jag vet vad han skulle svara. Han skulle säga att det inte riktigt blev som han velat. Varken livet eller åren med mig. Och att jag varit duktig. Då skulle jag säga som det var, att visst fanns det sådant under min uppväxt jag saknade men att jag också fick mycket andra inte fick. Att vi varit duktiga båda två.
Jag önskade att jag kunde tala om för honom och hela världen hur stolt jag var över min pappa. Att jag skulle sakna honom. Sakna honom så förbannat.