- HISS DEG NED

De spør og de spør. Hvorfor i granskogen
setter vi oss her og jobber med bokstaver,
rytmer og skilletegn når det er låter de vil ha,
billedstriper. Trykke på en knapp. Ord
som bare er et sus i ørene.
Bokstaver
må være som boksehansker. Pang
- et slag i trynet så du raver.
Eller kan det være.

• Trøtthetens tid.
  Nå må vi skjønne dette dette snart.
  Stressen, karrieren, angsten, leden
  Ved å være uten fremtid.
  
• Takk, vi greier oss nok
  med de problemene vi har.
  

Jo, det er greit nok det.
Men så blir spørsmålet: Hvor trøtt er du
egentlig. Hvor langt er du kommet
med livet ditt. Hva ligger du våken for
om nettene. Vi skjønner deg
men gir ikke opp for det.

For ordet er som gresset.
Det bare ER der. Klipp det ned,
gjør plen av det. Som du kan tråkke på.
Og bare tråkk.
For opp kommer det
ustoppelig så lenge jorden står. Snart
er det oppe mellom fingrene på deg
før du vet det.
- Så hiss deg ned.

Jeg bekymret meg som tenåring også sterkt for negres situasjon (ordet kunne brukes dengang), og skrev historieoppgave på gymnasiet om apartheid i Sørafrika og borgerrettsbevegelsen i USA.

Nå lurer jeg på hvorfor denne type spørsmål sto så sterkt i Norge og den vestlige verden. Hvorfor var det så viktig å lære unge å synes synd på mennesker fra tidenes morgen, lære medlidenhet med de ingen kunne hjelpe, hvorfor skulle vi lære så mye om undertrykkelse, vold, mord, tortur og diskriminering i fortiden og på andre siden av jordkloden? Har ikke tenåringer store nok problemer?

Skulle vi så tidlig som mulig finne de riktige heltene og de riktige fiendene? Kapitalistene? Storindustrien? De hvite? Tyskerne? Kristne? Vesten? USA?
Lærte vi å være triste og sorgfulle og i opposisjon og fulle av forakt for vår egen nasjonale kultur på vegne av hele menneskeheten? Lærte vi å bli den hvite manns hovedfiende? Lærte vi å kjenne oss mindreverdige og onde på grunn av utbredelsen av sosialistiske dogmer? Riktige sosialister, var det hva vi skulle bli?

Hvorfor fikk vi ikke få kunnskaper vi kunne bruke til noe, så vi kunne lage kvalitet i vårt eget liv? Eller slik at vi kunne få hjelp mot de små tyrannene som styrte oss? De var store nok for oss. Verdensrevolusjonen behøvde virkelig ikke komme først.

Hvorfor lærte vi ikke ferdigheter, så vi alltid kunne ha noe fornuftig å bruke kreftene på? Hvorfor lærte vi aller mest å kaste bort tiden og kjede oss? Skulle alt gå langsomt, repeterende, tregt. Hodet mitt ble fylt av død energi.

Det moderne samfunn har like lite plass for håpet som for barnet.

Det trenger ikke håpet mer enn det trenger barnet. Hvorfor skal vi håpe her i landet?
Har vi ikke politikerne, staten, velferdssamfunnet, bankene og forsikringsselskapene til å ordne våre liv?
Bare vi kjøper pensjonsbevis i tide, kan ingenting gå galt.

Jag gick in genom dörren - och så låste han den utifrån. Jag var inspärrad i en cell!

Politisk fånge vid 17 års ålder!

Från Moskva kom representanter titt och tätt. När de upptäckte brister i de norrbottniska kommunisternas ideologiska underbyggnad, dikterade de artiklar för publicering i Norrskensflamman och upprop till kampanjer, som vi måste igångsätta.

Betelheims ärende var närmast av pedagogisk art. Jag förde honom til partimöten i gruvsamhällena. Där anställde han regelrätta husförhör. Han ville förvissa sig om at de norrbottniska kommunisterna kände större lojalitet för Ryssland än för Sverige.

Han ville utplåna resterna av den gamla pacifismen. Ungefär så här gick förhören:

• Är vi kommunister motståndare till krig?
• Javisst.
• Men är vi motståndare till alla krig?

Villervalla och motstridande svar bland de församlade. Till sist säger en Moskvautbildad kommunist: Naturligtvis är vi inte motståndare till inbördes krig mot kapitalismen, som är krigens orsak.

Betelheim nickar instämmande och frågar så: Och om kapitalismen går till krig mot Sovjetunionen, vilken är då vår uppgift?

• Att vända vapnen mot vårt eget befäl och verka för den egna arméens nederlag.

• Och Ni äldre som kanske inte blir uttagna till vapentjänst, vilken är Er uppgift?

• Att sabotera tillförseln till krigsmakten.

Betelheim nickar belåtet. Så reser sig en ung gruvarbetare och säger: Jag har stulit tio kilo dynamit, och jag vet, under vilken bro jag skal lägga det.

Betelheim ler ännu belåtnare men svalkar ynglingens iver: Ännu är dylika metoder inte aktuella.

Efteråt sade han emellertid rent privat åt mig: - Det är ett präktigt material Ni har i Norrbotten. Dessa ivriga pojkar är rena proletära guldet.

Under detta besök dikterade Betelheim parollen:

"I kriget mot Sovjet är vi alla Sovjets soldater".

Han stod uttråkad av deras anekdoter, talesätt, deras för honom underligt främmande naivitet och deras tvång att vara glada, som alltid lät som ett kommando: "Nu ska vi vara glada."

Vilka avgrunder av undanhånad och bortvitsad sorg måste det inte ligga hos detta svenska efter ryckiga glädjekommandon dansande gladpolskefolk. Och endå slog man över i dur. Det var därför sångrösterna läto så skorrande.

Vi gick ut på Broadway och hettan slog emot mig som en blåslampa. Neonskyltarna var redan tända och tilkännagav på sitt eldspråk den lycka det innebar att dricka Pepsi Cola, gå i en Bond-kostym, röka Camel eller idissla Wrigleys tuggummi. En unken luft trängde upp genom järngallren över tunnelbanan.

Ovanför en biograf hängde en fyra våningar hög affisch med en halvnaken kvinna belyst av strålkastare. Hon var rufsig i håret, vild i blicken, hade benen vidt särade och en pistol i var hand. Kring midjan en sjal som täckte hennes könsorgan. Nedanför hade det samlats folk som glodde på henne. Männen skämtade grovt och kvinnorna fnittrade.

Jag kastade en blick på Zelig. Halva hans ansikte var grönt, den andra halvan röd - - som på en modern tavla. Han stirrade och rörde på läpparna medan det ena ögat skrattade och det andra grät.

Jag sa till honom: "Om det inte finns någon Gud så är hon vår Gud." Zelig ruskade på sig som om han hade väckts ur en dröm. "Det hon lovar det ger hon också."

Martin hade slutat att svälja all möjlig småförtretlighet. Han kunde inte svälja ner mer. Han hade börjat bli retlig även om han gömde retligheten inom sig, inne i nerverna.

Men tankarna blixtrade till som pisksnärtar - man såg det på ögonen. Aldri kunde han bli hård och skön som de där fina karlkaraktererna där de gå genom världen utan skrupler, hårda och planmässiga och så grymma att de aldrig någonsin begripa hur grymma de äro. Först när barnen blivit lika kalla och grymma som de stora, som de hårdaste männen, först då är det bra, säges det.

Sådant gäller ju i alla fall bara för överkänsliga och brådmogna barn - och sådana anses ju vara spillgods. Vad samhället lägger an på är närmast de hårda, äppelkindade eller hårdkäkade, vilkas självharmoni nästan uteslutande vilar på hårdhet och prestationsförgudning. Den människosorten blir aldrig olycklig och ska vi därför inte diskutera. Vi kunna bara konstatera att dessa människor äro det överkänsligas naturliga fiender. Under detta faktum gapar en avgrund av all möjlig avund och låghet, ty så är väl kanske livet.

Kanske är det en kamp mellan överkänsligt och grovt, mellan nerver och nerver, mellan sensibilitet och ytfernissad råhet. Detta är vad den överkänslige själv känner, det vil säga vad han känner med sina nerver, utan att dock vara nervsjuk, åtminstone inte mer nervsjuk än de bullrande, hårda, hurtiga djävlarna som äro den överkänsligas värsta fiender i alla väder.

Ty vad han kände var just knivkastningen mellan nervjagen, nervandarna - alla nervandar i strid med varandra.

Han var lik en skrytande soldat som säger:

Asch, två fötter! på mej sköt de av tre fötter!