I flere år har jeg observert at denne boka figurerer på lister over bøker man absolutt må lese før man dør. Nå har jeg omsider lest den og burde dermed glede meg over å ha rettet på denne avsindige bristen i min dannelse. I stedet gremmer jeg meg over å ha kasta bort timevis på dette sludderet. Morsom, javisst, men de fleste morsomhetene er så krampaktige at det nærmest blir umorsomt og pinlig. Nå vil jeg ned på jorda igjen.
Tørrvittig, engelsk humor paret med en utrolig fantasi. Jeg oppfatter at det underliggende temaet er at mennesket er en ubetydelig tilfeldighet i universets historie. Ellers mener jeg at utviklingen innenfor IKT får boken til å fremstå som litt gammeldags.
Arthur er en "typisk" brite, og det er han vi treffer først i denne fortellingen. Han ligger ute foran "bulldozer"-en (norsk?!) som skal rive ned huset hans. Så kommer en bekjent forbi og lokker Arthur med på pub, fordi han har noe viktig å fortelle - noe om at jordas eksistens snart er over. Og vips er handlingen i gang.
Dette er nok en bok man enten elsker eller hater. Heldigvis for meg er jeg blant førstnevnte som opplevde vill begeistring over denne sære greia! Nå gleder jeg meg til å se filmen også - ikke fordi jeg forventer mye av filmatiseringen, men fordi jeg er svært spent på hvordan de har valgt å sette opp historien.
På en måte er hele boka renspikka tull. Samtidig får det meste av dette knagger å henge på, og selv om ingenting egentlig gir mening blir det god underholdning og en rød tråd av det hele likevel. Anbefales på det sterkeste til dem som vil lese noe nytt og originalt, til dem som vil trekke på smilebåndet og kose seg med noe uhøytidelig.
Kan for så vidt anbefale lydboka også - Steven Fry gjør en fantastisk jobb som oppleser!
Varför har den här boken skrivits egentligen? Och hur kommer det sig att så många älskar den? Ett stort mysterium för mig i alla fall som allvarligt ifrågasätter hur det kan komma sig att den hör till 1001 böcker-gruppen.
Citat Göran Hägg: "Till de verkligt geniala partierna i denna hejdlösa drift med samhälle och science fiction hör just äventyret bland vogonerna - mörkögda med gummiartat skinn, knottriga grispannor och långa näsor. De är ryggraden i galaxens politiska liv: byråkrater och poliser - brutala, känslokalla och trögtänkta. Men dessutom med en olycklig böjelse för att skriva poesi.
Upplevelsen då vogonledaren läser dikter för Ford och Arthur är verkligt kuslig. För att inte tala om själva dikten.
Denna kultbok är tyvärr kusligt illa översatt till vårt språk, men ändå är den hejdlöst rolig. Dessutom innehåller den oumbärlig information om de vita mössens roll i det kosmiska spelet!"
Hm. Jag har inget minne av detta som han beskriver. Varken diktuppläsningen eller de vita mössen men framför allt så tyckte jag absolut inte att den var rolig. Så tråkig att jag somnade från den hela tiden... Det är väl sådan humor som jag inte förstår mig på då eftersom jag inte fann något som helst som var kul i boken. Vad jag minns i alla fall...
Storhodet ordlek som har gått altfor langt, teiteste, dølleste boka jeg har lest - dvs, velger å avbryte midtveis... Oppskrytt, hvor er humoren jeg forventet?