Omtale fra Den Norske Bokdatabasen
Astrid Lindgren forteller her om foreldrene sine og deres kjærlighetshistorie. Hun forteller også om sin egen barndom, og minnes fortellingene hun hørte i Kristins kjøkken. Boka avsluttes med ei kjærlighetshistorie som handler om Luise Mejer og Heinrich Boie som levde i Tyskland på 1700-tallet.
Omtale fra forlaget
Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult Astrid Lindgren berättar om sina föräldrar. "Det är en kärlekshistoria som rymmer mer kärlek än jag någonsin läst i böcker". Hon berättar också om son småländska barndom i en nu svunnen värls. Hon minns sagorna hon hörde i Kristins kök. Hon skriver om träd som hon minns. Hon berättar om Andrew Peterson, en märklig svensk pionnär i Amerika. Och hennes bok slutar som den började, men en kärlekshistoria. Den är nästan lika vacker vacker och rörande som den om Samuel August i Svedstorp och Hanna i Hult, men här rör det sig om Luise Mejer och Heinrich Christian Boie som levde i Tyskland på 1700- talet. Det är Astrid Lindgren själv som läser historierna.
Forlag Pan hörböcker Rabén och Sjögren
Utgivelsesår 2002
Format CD
ISBN13 9789173130349
EAN 9789173130349
Genre Personlige beretninger
Omtalt tid 1900-tallet
Omtalt sted Sverige
Språk Svensk
Utgave 1
Finner du ikke ditt favorittbibliotek på lista? Send oss e-post til admin@bokelskere.no med navn på biblioteket og fylket det ligger i. Kanskje vi kan legge det til!
Tenk å eie en bok helt for seg selv - at jeg ikke besvimte av lykke!
På søndagsskole gikk vi også, og det hver eneste søndag. Nå var jo søndagen etter det jeg kunne forstå, oppfunnet bare for at man skulle kjede seg, og det var og også forklaringen på hvorfor søndagsskoler var til.
Hanna forble hans "inderlig lille elskede" fra hun var ni år og hele livet gjennom. Hun ble gammel, de ble gamle begge, men det endret ingen ting. Jeg husker dem da de var over åtti og livet hadde stilnet rundt dem, hvordan han satt og holdt hendene hennes i sine og hvordan han sa så ømt: "Min inderlig lille elskede, du og jeg, nå kan vi jammen sitte her å hvile."
Byfolk måtte vi ellers ikke vente oss mye av, mente far min. "Noen nydelige proselytter," kalte han dem, men han betraktet dem med mild og munter overbærenhet som hans vane var, de måtte få lov til å være til, de også.
30 bokelskere følger dette verket.
Se alle bokelskere som følger dette verket