Staden verkade fattig, sliten. Människorna såg också fattiga och
slitna ut. Visst hade det blivit bättre tider, "goda världskonjunkturer".
Tack vara de ökade rustningarna överallt hade många arbete.
Man försörjde sig världen över genom att arbeta för den gemensamma
undergången.

Bättre tider, höjda löner. Men ännu låg arbetslöshetsåren så nära.
Sviterne var kännbara, skulder måste betalas, alla tomma hål skulle
fyllas. Och många hade mer eller mindre krossats under de svåra åren.
Några utslagna satt i en mörk klunga intill urinoaren under järnvägsbrons
ställningar, tomma flaskor stod på rad intill dem.

Världen sjöd av oro, av växande våld. Någon hade talat om "det ondas
brunsttid", Mussolini härjade i Abessinien. Hitler hade ockuperat
Rhenzonen och förklarat sig redo att starta ett korståg mot bolsjevismen.
I Spanien hade fascistiska officerare gjort uppror mot den demokratiska
regimen. I Sovjet avrättade Stalin sina närmaste män.

Det var ingen värld och ingen tid att vara ung i. En dödsdömd värld, en
tid då bödeln väntade på att få huvudrollen.

Ändå måste ju den som var ung försöka tro att också världen ännu var
ung, att det fanns en livsmöjlig morgondag. Att mörkret kunde besegras.
Att den hotande pesten kunde stoppas. Att allt det grå till sist
skulle genombrytas av ljus.

Man hade inget val - det var till denna värld och denna tid man hade
fötts. Man fick försöka spela spelet med de lankor man fått -
eller ge upp.

Alla såg det naturligtvis inte så. Några var trots allt fyllda av
ljus förtröstan och blåögd framtidstro. Och några hälsade väl
också mörkret som sitt ljus, bödeln som sin Kristus.

Folke cyklade hem genom staden. En grå skugga bland alla de andra
skuggorna.