-- Jo pappa.

Hon nästan niger när hon säger det, fast hon sitter.

_

Jag sprang runt med boken och ville läsa högt.
Jag kunde ju inte bära allt detta ensam, det var
för tungt, för stort. Det gjorde ju om livet,
flyttade möbler, känslor, skolämnen i en ny ordning,
öppnade blusknappar på jänterna på andra sidan ån,
befolkade husen längs gatorna, pumpade blodet runt.

Vilken ansträngning!
Vilken ansträngning av hästen att bli hund!
Vilken ansträngning av hunden att bli svala!
Vilken ansträngning av svalan att bli bi!
Vilken ansträngning av biet att bli häst!
_

Norrlandsblickarna stirrade på mig:
--Jaha?
--Men fattar ni inte, skrek jag.
--Nej, vadå?
De satt på sina rum med kedjor kring fötterna, med
handklovarna vid grekgrammatikken, med blickarna i
framtidiga prästgårdar. De blev misstänksamma, tysta,
jag sårad och förvirrad. Men det kvittade, jag hade
hittat mitt land, där skulle jag vistas för alltid.

Mina dikter hade aldrig förut känts "riktiga".
De var härmningar av ett språk, som jag ville lära mig,
men inte hade nåt förhållande till.
Nu tyckte jag att en enorm flod av språk vällde fram.
"Den unga generationen vände sig gärna bort från den
sociala hopplösheten och sökte de direkta livsvärdena
där de kunde finna dem: mot den mörka bakgrunden ville
de leva så brinnande som möjligt, under en förening av
okuvlig glädje och ofrånkomlig tragik."